Judarna lyser med sin frånvaro i Litauen

Förintelsen i Litauen var ett skoningslöst mördande med stor
medverkan från lokalbefolkningen. Karin Brygger ser hur försöken
att skriva historien sätter frågan om minnets på sin spets.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I mitten av Demokraternas torg i Kaunas, Litauen, växer grågrönt
gräs på en rektangulär upphöjning. Man ser knappt detta försök
till levande växtlighet längre för resten av denna en gång så
ödesdigra plats är idag inget annat än lerig parkering framför en
enda ljuspunkt, livsmedelsbutiken. Under tre månader 2017 delades
9200 plastpåsar märkta med orden ”till vänster” ut i butikens
kassa. 17 412 påsar märkta ”till höger” blev också de
utdelade till butikens kunder.


Vilken plastpåse man gick hem med var slumpmässigt. Höger eller
vänster. Vänster eller höger.


Förutom den spöklika undertonen i detta ”till vänster/till höger”
var varje påse märkt med ett nummer. Elever i skolan bredvid hade
skrivit dit dem under handledning av konstnären Jenny Kagan.
Varför? Varför gör konstnärer så underliga saker?


Kanske för att barnen med sina egna händer skulle ställa frågan
hur minns vi egentligen? 


Nummer fördes trots allt under skrivandet in också i muskelminnet
på dessa levande barn. Nummer som sedan skulle sorteras av den
som packade upp sina varor och antingen ställde sig frågan: vad
betyder detta? Är detta en människa –


Eller som med vana händer knölade ihop skräpet utan att lägga
märke till att någon som sedan länge inte finns just besökt dem,
i form av en enkel tuschanteckning.


Att skriva historia, hävdade Walter Benjamin, är
inte bara är att återvända till det förgångna, vördnadsfullt och
med syfte att beskriva det ”så som verkligen var”. Nej, när det
gäller historiseringen av katastrofer måste det finnas en vision
för minnet, en vision om att det på något vis ska kunna sättas i
rörelse - eftersom en katastrof kan tränga fram när vi minst anar
det. Vi är en smula bättre rustade om vi redan är hemsökta av
tidigare katastrofer.


Att läsa, skriva, berätta, minnas och att skriva historia är
således en form av krisberedskap. Historien är förstås aldrig ett
facit men den kan vara, som Benjamin menar, ett slags
brandvarnare.


Under andra världskriget ockuperades Litauen först av Sovjet. När
tyskarna 1941 därpå invaderade började judeförföljelserna snabbt.
95 procent av landets judar kom att mördas, samtidigt som ett
aktivt motstånd pågick i Vilnius ghetto och i skogarna omkring.
Litauens befolkning bär en efterhängsen skuld: de lät sina
judiska grannar marschera ut i skogarna och det var ofta litauer
som genomförda massavrättningarna. Vandrar man in i en glänta
under den trötta litauiska solen kan man alltså råka vandra rakt
över en massgrav, över ett fasansfullt brott.


Samtidigt pågår idag arbetet med att återuppbygga judiskt minne i
det land vars huvudstad en gång kallades Lilla Jerusalem. Men
några judar hittar man inte i första taget. Milda Jakulytē-Vasil
vid Lost Shtetl-museum har kartlagt både massgravar och förlorade
shtetl, de små, typiskt judisk dominerade samhällena. Hon har
tecknat in dem på kartor som är förvillande lika: de symboler som
märker ut antingen en shtetl - eller massmord överlappar. Det
historiska landskapet är således pepprat med bevis för såväl
judiskt liv som judisk död. Och nu?


Idag finns inga shtetl kvar. Men byar som i bästa fall har en
övervuxen judisk begravningsplats finns. Bredvid
begravningsplatsen i Šeduva står nu nybyggda Lost Shtetl museum.
Arkitekturen hänförande modern: som hade ett rymdskepp landat på
landsbygden. Men ser man museet ovanifrån skapar byggnaden
illusionen av en mycket liten shtetl, takås står vid takås.


När jag går runt i novembergräset på
begravningsplatsen får jag veta att museets team länge trodde att
Šeduvas judar var ovanligt fattiga. Gravstenarna var ju så små!
Det var tills de förstod att byborna plundrat begravningsplatsen.
Det var ju fritt fram efter att byns alla judar mördats under
blott två dagar i augusti 1941, och därmed inte längre kunde
vårda sina hädangångna. Bara två personer har idag återlämnat
stöldgodset, påkostade stenar som nu är placerade på en separat
del av gravfältet. Övriga stulna stenar är svåra att finna, de
judiska namnen är sedan länge bortslipade och stenarna står på
den kristna kyrkogården för att hedra helt andra döda. Eller så
har de blivit trappsteg och interiör i någons hem.


Också Lost Shtetl Museum kan läsas som protest mot att brist är
det judiska eftermälet i Šeduva. För plötsligt är
begravningsplatsen omskött. Förvisso blir den judiska närvaron
snarast minnet av sig självt, en illustration av sitt
försvinnande men också ett insisterande på att den faktiskt
funnits. Alla försök att hedra, minnas står trots allt inför
samma risk: i bästa fall bli sanningens viktiga avgrund, i värsta
fall lam kompensation. För vad är väl en minnesplakett vid
vägrenen?


Ett stumt tecken på irreparabel fasa. I skogen kommer jag att
tänka på Clarice Lispector som en gång skrev att det som
fortfarande skrämde henne var ”[…] att till och med den
ostraffbara skräcken generöst skulle sugas tillbaka ner i den
outsinliga tidens avgrund, uppslukas i de ändlösa höjdernas
avgrund, i Guds djupa avgrund: försvinna i likgiltighetens famn.”


Den dubbla känslan av tacksamhet för försöken och raseriet över
deras givna misslyckanden infinner sig åter på Demokraternas
torg, där jag igen står och begrundar de ovetande omgivande
femvåningshusen. Den som går förbi här kommer inte att få veta
att morgonen 28 oktober 1941 fördes alla judar i Kaunas ghetto
hit, nästan 30 000 människor. Selektionen började klockan 9.
Dagen därpå marscherades de 9200 barn, kvinnor och män som fått
gå till vänster till Kaunas Nionde Fort, där de sköts till döds
innan mörker föll. Det var det enskilt största massmordet under
Förintelsen i Litauen. Vid Fortet finns museum och monument,
installationer vars små klockor klagar i vinden. Men på
Demokraternas torg finns bara regnet, himlens gråt. De tunga
vattendropparna slår hål i de grumliga pölarna.


Torget är ett lerigt, fattigt bevis på att de
döda inte har en chans mot de levande. Och därmed också på att
vi, som faktiskt lever, för alltid står inför den hopplösa
övningen att trots det se dem. Ge dem en smula av berättelsen om
en framtid som togs ifrån dem. Men hur? Hur ska minnet tränga in
i samhällskroppen så att det vi kallar historia blir den sorts
”brandvarnare” Walter Benjamin önskade? Ett sätt är just att
insistera på att återinstallera judisk närvaro i landskapet, som
Jenny Kagans plastpåseintervention ”The Big Action”. Kagan förde
det förflutna in i vår samtid via det vardagligaste: slumpen och
en plastpåse utan instruktion - så att den djupa insiktens börda
återigen hamnade där den hör hemma: hos individen. Kanske är det
bara så kan traumats verkliga och osynliga efterverkningar kan
avslöjas och synliggöras: de finns mitt ibland oss, på torget, i
handen, i örat.


Karin Brygger
författare och adjunkt i Medier, estetik och berättande