Långessä: Såret efter Hiroshima är fortfarande vidöppet

72 minuter tros det ta innan världen som vi känner den går under
vid ett totalt kärnvapenkrig. Dan Jönsson reser till Hiroshima
och ser hur ingenting tycks ha hänt och allt förändrats.
Ursprungligen publicerad 2025-05-19.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Atomvår

Som ett förfärligt fossil från något av framtidens
naturhistoriska museer ligger den där och ruvar i all sin
nakenhet: den suddiga konturen, skuggan av en mänsklig kropp.
Fortfarande tydligt urskiljbar efter så många år tecknar den sin
svartnade silhuett i det slitna brottstycket av den stentrappa
som fram till den 6 augusti 1945 utgjorde entrén till
bankkontoret i Hiroshima. På morgonen den dagen, som verkade bli
varm och solig, hade någon slagit sig ner på trappan i väntan på
att banken skulle öppna; någon, som när atombomben briserade
klockan kvart över åtta i likhet med tiotusentals andra invånare
i denna storstad helt enkelt försvann, förintades i den extrema
hettan. Men skuggan blev kvar. Framtida civilisationer till
varnagel och besinning.


Nu ingår stenen med skuggan bland artefakterna
på Fredsmuseet i Hiroshima, bland föremål som smälta klockor,
sönderbrända skor, väggbitar med spåren av det svarta,
radioaktiva regn som följde senare på dagen – ett museum som i
sin krampaktiga saklighet kramar hjärtat ur besökaren. Plötsligt
förstår jag precis vad han menar, den japanske mannen i Alain
Resnais film ”Hiroshima, mon amour”, när han gång på gång
förnekar att hans tillfälliga franska älskarinna skulle kunna
förstå något: ”Tu n’as rien vu a Hiroshima.” Du såg ingenting i
Hiroshima. Ute i parken blommar körsbärsträden; vid utgången
skriver jag en rad i museets gästbok och hajar till vid något som
någon har präntat dit ett litet stycke ovanför. ”If only they had
surrendered earlier…” läser jag på engelska. Om de bara gett upp
tidigare.


Föreställningen att atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var
moraliskt försvarbara eftersom de gjorde slut på kriget och
tvingade fram den japanska kapitulationen några veckor senare,
hör till den västerländska historieskrivningens mest långlivade
myter. Men sann, det är den inte. Bomben bör kallas för vad den
var, en förbrytelse; vill man förklara den bör man förstå den som
en maktdemonstration inte bara mot Japan utan kanske främst mot
Sovjetunionen, vars röda armé i krigets slutskede avancerade mot
de japanska öarna. Men förödelsen i Hiroshima ska också ses som
det logiska slutsteget i en process som påbörjats nästan femtio
år tidigare, en vetenskaplig omvälvning som redan i grunden hade
skakat bilden av vår värld och vår plats i den. Människan hade
dyrkat upp naturens lås, sprängt den gamla världsbilden i
småbitar. Det återstod att demonstrera.


Fram till dess hade naturvetenskapen varit
överens om att materiens minsta beståndsdelar utgjordes av ett
slags rörliga partiklar, atomer. Ordet atom användes första
gången av den grekiske naturfilosofen Leukippos på 400-talet före
vår tideräkning och betyder odelbar – när den moderna atomläran
formulerades i början av 1800-talet var det alltså ett sätt att
hävda just att vetenskapen i dessa elementarpartiklar hade
identifierat en materiens orubbliga grund, en fast punkt. Den
rubbades 1897, när fysikern Joseph John Thomson lyckades visa att
atomen förutom sin positiva kärna också består av en mindre,
negativ partikel, elektronen. Året innan hade Henri Becquerel
upptäckt det som Marie Curie några år senare skulle ge namnet
radioaktiv strålning, och decennierna som följde kom genombrotten
slag i slag: makarna Curies utforskande av radioaktiviteten,
Ernest Rutherfords kartläggning av atomens inre struktur och hans
modell – som sedan utvecklades och förfinades av den danske
fysikern Niels Bohr – av hur elektronerna kretsar runt kärnan som
i ett litet solsystem.


Människan öppnade dörren till atomåldern, och världen var
förändrad. ”Upplösningen av atomen,” skrev den ryske konstnären
Vassily Kandinsky 1913, ”var för min själ detsamma som
upplösningen av världen. De tjockaste murar störtade med ens
samman. Allt blev osäkert, instabilt, mjukt.” Det var ungefär
samtidigt som Kandinsky gjorde sina första helt abstrakta bilder
– och känslan av en värld i upplösning var han knappast ensam om.
Kubister, futurister, rayonnister: alla försökte de på olika sätt
spegla denna söndersprängda verklighet. ”Jag är en atom i
universum,” skrev Hilma af Klint om sina målningar i serien
”Atom”, och i Paris uppförde dansösen Loïe Fuller sin
experimentella ”Radiumdans” med fosforescerande kostymer och –
enligt uppgift – Marie och Pierre Curie som förundrade åskådare.


Men fascinationen för det nya och oerhörda bar redan från början
på ett mörkt stråk. 1909 publicerade H G Wells sin autofiktiva
roman ”Tono-Bungay” där kvacksalvaren George Ponderevo upptäcker
det radioaktiva materialet ”quap”, ett ämne med en outsinlig inre
energi som också med tiden drabbar dem som kommer i kontakt med
det med en dödlig, lepraaktig sjukdom. Detta kärnfysikens
janusansikte var alltså tidigt uppenbart för både forskare och
konstnärer, liksom för den breda allmänheten. I USA inleddes mot
slutet av 20-talet en rättsprocess när en grupp kvinnliga
arbetare i en urfabrik, ”the radium girls”, stämde staten efter
att många av dem drabbats av cancer på grund av exponering för
fluorescerande radiumfärg. Bävande anade man i den nya fysiken
samtidigt lösningen på många av mänsklighetens problem – och
fröet till dess slutgiltiga undergång.


Men någon väg tillbaka fanns inte. Modernitetens bild av den
tekniska utvecklingen som ett framåtskridande till varje pris
laddade atomteorin med en ödesmättad förening av utopiska löften
och dödliga hot. Dadaisten Hugo Ball förkunnade hur
”elektronteorin orsakat en märklig vibration i alla ytor, linjer
och former”, hur ”dimensionerna krökte sig och gränser föll”. Men
det slutliga genombrottet kom först 1938 när en grupp tyska
fysiker gjorde upptäckten att en urankärna kunde klyvas när den
besköts med neutroner. Och hur det då frigjordes extrema mängder
energi.


Det återstod nu sju år till Hiroshima. Om
vetenskapen fram till dess stått på tröskeln till atomåldern togs
nu de sista stegen in i den – och som så ofta var det
vapenindustrin som gick i bräschen. Redan i januari 1939 tog
USA:s president Roosevelt emot en rapport som visade hur man med
en nukleär kedjereaktion skulle kunna producera en förödande
bomb; samma teknik kunde också användas för att producera fredlig
elektricitet, men med det krig som snart bröt ut kom andra
prioriteringar. Från nyåret 1943 sysselsatte det så kallade
Manhattanprojektet mer än hundratusen personer runt om i USA och
efter två och ett halvt år, i juli 1945, gjordes den första
provsprängningen. Bara tre veckor kvar: vid tvåtiden på morgonen
den 6 augusti lyfte bombplanet Enola Gay från sin bas på ön
Tinian i Marianerna. Vid spakarna satt piloten Paul Tibbets och i
lastutrymmet fanns en fyra ton tung bomb som kärleksfullt fått
namnet Little Boy. Knappt sju timmar senare nådde den sitt mål.
Framtidens portar hade sprängts. Och ljuset flödade.


 
Atomsommar

Det sägs att det första som sker när en atombomb exploderar är
att allt blir vitt. Berättelserna från dem som överlevde och kan
berätta är fyllda av en vantrogen bävan, en övertygelse om att ha
varit med om något som är omöjligt att beskriva. Ändå måste man
försöka. Hisashi Tohara var arton år och satt just på ett tåg i
väntan på att det skulle lämna perrongen. Dagen var en måndag,
skriver han. Höstterminen hade precis börjat. Eleverna i hans
gymnasieklass var mobiliserade vid ett stålverk, men den här
dagen hade strömmen slagits ut och arbetarna fått ledigt.
Pendeltåget in till centrum skulle alldeles strax gå när
plötsligt allt flammade upp i ett bländande ljus – ögonblicket
efter var det som om jorden skakade i sina grundvalar och hans
nacke blixtrade till av en ohygglig smärta.


Hisashi Tohara ägnar nästan en sida åt att
försöka ge en föreställning om detta oerhörda ljus. Det var,
förklarar han, ett ljus som aldrig slutade att strömma ut:
”oräkneliga partiklar av ljus” – ”bländande, gyllene med röda
reflexer” – ”mikroskopiska, finare än ett damm av ljus” – ”en
stormflod av ljus som översvämmade världen” – ”himmel och jord
flöt i ett rött, gult, gyllene skimmer där man urskilde myriader
av partiklar, än mer strålande. Under två eller tre sekunder
kanske? Men det tycks mig” – minns han – ”som det varade
betydligt längre. Och ändå inte mer än ett ögonblick.”


Ögonvittnesskildringarna från Hiroshima har alla det gemensamt
att de står mer eller mindre vanmäktiga inför den intensiva
intighet som bomben utlöser. Hisashi Toharas minnesbilder är
nedtecknade ett år efter bomben, därefter skrev han aldrig något
mer. Enligt hans hustru var det heller ingenting han någonsin
talade om; först efter hans död 2011 hittade hon berättelsen i en
byrålåda. Som hos så många andra som överlevt liknande
katastrofer genomsyras den inte bara av försöken att ge konkret
gestalt åt det obeskrivliga, utan också av en dov, irrationell
skam över att vara den som skonades. De sargade, sönderbrända,
fastklämda, drunknande offer som kantar flyktvägen ut ur den
förstörda staden hemsöker hans minnen som en kör av tysta,
anklagande spöken.


Samma dunkla upplevelse av hur skulden på något obevekligt vis
faller på de oskyldiga offrens axlar går också som en sugande
underström genom den främsta litterära skildringen av katastrofen
i Hiroshima: Masuji Ibuses dokumentära kollektivroman ”Kuroi ame”
– Svart regn. Ibuse var redan före kriget en av Japans mest
uppburna författare, och ”Svart regn” blev bland det sista han
skrev. Boken utgavs först 1969 och bygger på ett stort antal
vittnesmål som fogats samman till en lågmäld, kollektiv
berättelse. Titeln, ”Svart regn”, syftar på det våldsamma skyfall
som bröt ut några timmar efter explosionen och som många av de
brännskadade offren hälsade med jubel – utan att veta, förstås,
att vattnet var radioaktivt och att de som drack det gick en
säker död till mötes.


Detta historiska markperspektiv är det fina med
Ibuses roman. Ingen vet ju riktigt vad som hänt. Men att det är
något exceptionellt blir uppenbart redan under de första veckor
efter bomben när berättelsen utspelar sig. Ogräsen skjuter fart
och blir monsterhöga, mystiska utslag visar sig på de
överlevandes kroppar och leder snabbt till döden. Inga
förklaringar ges, allt framstår som en obarmhärtig prövning.
Frågan är, å andra sidan, om någon alls skulle bli lugnad av att
veta vad sådana fenomen beror på, vad som faktiskt sker i en
kropp som smittas av akut strålsjuka. Hur vävnaderna i de inre
organen faller sönder, hur blodkärlens väggar drabbas av nekros,
hur blodet slutar producera antikroppar och immunförsvaret upphör
att fungera. Hur vatten tränger ut under huden där det bildar
stora blåsor som brister, hur syrebristen i blodet orsakar så
kallad cyanos, ett slags lilafärgade utslag som spricker upp och
blöder. Hur bakterier från inälvorna tar sig ut och infekterar
blodet och leder till akut sepsis.


Som sagt, jag vet inte om det gör katastrofen mer begriplig. Men
allt detta vet vi idag. Det är helt enkelt några av de nya
kunskaper atomåldern fört med sig. Dessutom: med bomben föddes
insikter som också utlöste en helt ny etisk diskussion. Den tyske
filosofen Günther Anders, som besökte Hiroshima och Nagasaki i
slutet av femtiotalet, beskrev det som att det som drabbat dessa
båda städer var den första konkreta erfarenheten av hur
kärntekniken och dess konsekvenser från och med nu förenar hela
mänskligheten i en kuslig ödesgemenskap. Historiefilosofiskt,
skriver han, är dessa vapensystem inte längre ett medium utan
själva scenen där historien utspelar sig.


Efter hemkomsten från Japan tar Anders kontakt med
Hiroshimapiloten Claude Eatherly, som vid den här tiden sitter
intagen på ett mentalsjukhus för sina samvetsbetänkligheter.
Deras korrespondens, som sträcker sig över nästan två år,
utkommer så småningom under titeln ”Samvete förbjudet” – och i
ett av dessa publicerade brev minns Eatherly hur han på morgonen
den 6 augusti slås av den förfärande insikten om vad som är på
väg att ske. Han sitter själv inte i bombplanet, utan flyger i
förväg för att rekognoscera målet: en järnvägsbro i utkanten av
staden. Han ser den tydligt genom de lätta cumulusmolnen. I samma
ögonblick som han ger klartecken glider molnen bort, bomben
riktas fel och han inser att den nu kommer att träffa stadens
centrum.


Claude Eatherly kommer så länge han lever aldrig
att bli fri från det han varit med om. Samma sak gäller förstås
de tusentals överlevande, på japanska hibakusha, som likt offren
för de nazistiska förintelselägren bär sitt ofattbara trauma i
tysthet mitt i en till synes likgiltig omvärld. Vad är det för
mening att berätta? Hur beskriver man det obeskrivliga? Hur
förklara skuldkänslorna hos den som överlevt? ”Du såg ingenting i
Hiroshima”, som det heter i Marguerite Duras manuskript till
Alain Resnais ”Hiroshima, min älskade”. Nej – men på stadens
Fredsmuseum finns några konkreta kvarlevor: en bit vägg med långa
strimmor av det svarta, radioaktiva regnet, trappstenen med
skuggan efter någon som satt och väntade på att banken skulle
öppna. Men också mängder med teckningar, utförda av hibakusha
under åren efter bomben; bilder som började dyka upp i
offentligheten på sjuttiotalet och sedan vuxit till en egen genre
av vittnesmål. Enkla, expressiva försök att skildra förödelsen,
paniken, massdöden. Mänskliga spöken med håret på ända, kläderna
i trasor och skinnslamsor hängande från kroppen. Floden som
svämmar över av lik. Vanmäktiga bilder av de första sekundernas
intensiva ljus.


Barnen som överlevde, skriver Hisashi Tohara, kom att kalla
bomben för ”pikadon”: av orden för ”ljus” och ”dån”. Det ljuset,
och det dånet, är det som lyser upp och genljuder genom
decennierna som följer. Med skuggorna av hundratusen döda.


 
Atomhöst

”Din första tanke när du vaknar skall vara ’atom’.” Så inleder
Günther Anders sina Atomålderns bud, publicerade i dagstidningen
Frankfurter Allgemeine 1957. Den tyske filosofen och författaren
hade då sedan ett decennium ägnat sig åt att försöka greppa den
moraliska vidden av atombomberna mot Hiroshima och Nagasaki – och
kommit till slutsatsen att bombens själva existens i grunden hade
förändrat mänskligheten som kollektiv. Som han uttryckte det i
sin brevväxling med den olycklige Hiroshimapiloten Claude
Eatherly något år senare hade hotet om planetens totala
förintelse fört oss alla samman i en ofrivillig ödesgemenskap av
”oskyldigt skyldiga”. Eatherly, med sina förtärande
självförebråelser – som till slut drev honom så långt att han
upprepade gånger begick våldsbrott och bankrån, bara för att
bevisa sig skyldig till något, och slippa ifrån sin roll som
krigshjälte – framstod för Anders som en förebild i denna
universella olycksgemenskap. Ett offer för bomben, han också.


Om någon tycker det här påminner om hur man idag tänker kring
klimatförändringarna, ligger det mycket i det. Men detta första
decennium efter bomben var det inte många i västvärlden som
delade Anders tankar. När han och Eatherly brevväxlade satt
piloten inspärrad på ett militärt mentalsjukhus med sina
skuldkänslor. I femtiotalets USA fanns ingen plats för sådana som
han. Det skulle så småningom förändras – men trots att bilderna
och vittnesmålen från Hiroshima nått den amerikanska allmänheten
redan 1946, i John Herseys berömda reportage, fick de väldigt
liten effekt i offentligheten. Här dominerade den officiella
historieskrivningen där det som skett i Hiroshima och Nagasaki
var ett nödvändigt ont, närmast framtvingat för att äntligen få
den japanska krigsmakten att kapitulera. Den berättelsen gäller
till stor del än idag, trots att den faktiskt inte har mycket fog
för sig. Som historikern Tsuyoshi Hasegawa kunde visa redan 2005
var Japans kapitulation bara en tidsfråga; det som fick USA att
detonera bomberna var att Sovjetunionen efter Tysklands
kapitulation fått händerna fria i Fjärran Östern. I en
stormoffensiv hade Röda armén ockuperat Manchuriet och var på väg
mot Japan över öarna i norr. Vad det handlade om för USA:s del
var att inte Sovjet skulle hinna först.


Atombombsåldern kom alltså att inledas i en
stämning av förnekelse och förträngning. Medan efterkrigstidens
optimistiska konsumtionssamhälle tog form började en vanvettig
atomkapprustning. Från de första bomberna hade den amerikanska
atombombsarsenalen vuxit till 170 stycken 1949, när Sovjetunionen
gjorde sitt första kärnvapenprov, och åren som följde gick det
slag i slag. 1952 testsprängde USA sin första termonukleära
vätebomb, stark som tusen Hiroshimabomber, och redan i mitten av
decenniet hade de båda kärnvapenmakterna bomber nog för att med
marginal spränga hela den mänskliga civilisationen till grus.
Detta samtidigt som politikerna drömde om en framtida
teknokratisk utopi flödande av billig energi, där bilarna drevs
av små kärnreaktorer. Skulle kriget ändå råka bryta ut fick
skolbarnen lära sig att krypa ner under bänkarna, och speciella
dräkter tillverkades för att skydda mot strålningen.


Under tiden drogs ritningarna upp för den oundvikliga
förintelsen. 2008 berättade den pensionerade amerikanske
försvarstjänstemannen John Rubel hur han i december 1960 suttit
med under ett hemligt möte där ett par höga officerare lade fram
de detaljerade planerna för en så kallad förebyggande
kärnvapenattack mot Sovjetunionen. Som Rubel mindes det skulle
angreppet enligt ingenjörernas beräkningar leda till döden för
cirka sexhundra miljoner människor. Rubel erkände att han själv i
stunden saknat civilkurage för att protestera, och jämförde med
den nazistiska Wannseekonferensen där planerna för den slutliga,
industriella lösningen av judefrågan tog form. ”Jag kände,” skrev
han, ”att det jag bevittnade var ett liknande nedstigande i
mörkrets hjärta, en grumlig underjordisk värld som styrdes av ett
disciplinerat, noggrant och livaktigt men hjärndött grupptänkande
med syfte att utrota hälften av människorna som levde på nästan
en tredjedel av jordytan.”


I Japan däremot var de postnukleära stämningarna
annorlunda – av naturliga skäl. Trots att det under hela
femtiotalet rådde ett offentligt tabu mot att diskutera
katastrofen och dess följder är det ingen överdrift att säga att
hela den japanska konsten och litteraturen under efterkrigstiden
utvecklades i skuggan av Hiroshima och Nagasaki. Bomberna och den
amerikanska ockupationen sände chockvågor genom den japanska
kulturen och födde experimentella konströrelser som den
minimalistiska arte poveragruppen Mono-ha, eller den betydligt
våldsammare Gutai, vars medlemmar besköt sina målardukar med
kanon: bägge strömningar som i sin tur också gjorde djupa intryck
på yngre konstnärer som Yoko Ono, Tetsumi Kudo och Yayoi Kusama.
Nobelpristagaren Kenzaburo Oe gav 1965 ut sina Anteckningar från
Hiroshima, en samling personliga reportage där de överlevande,
som efter tjugo år fortfarande lever i skräck för blodcancer och
andra efterverkningar, lyfts upp till en sorts nationella,
moraliska förebilder: ”Bara genom liv som deras,” skriver Oe,
”kan människor framträda med värdighet i vårt samhälle.”


Och med tiden växte protesterna i styrka även i västvärlden.
Precis som man likt Theodor Adorno kunde se det som ”barbariskt”
att skriva poesi efter Auschwitz kunde man som Günther Anders
spekulera i vad det betydde att bedriva filosofi efter Hiroshima.
Hans kollega Hannah Arendt delade synen på bomben som en
mänsklighetens vändpunkt – men för henne stod den framför allt
för en förlust av politiskt handlingsutrymme, där teknologins råa
styrka tog förnuftets plats. Man frestas citera president Trumans
tillkännagivande den 6 augusti 1945, där han proklamerar
Hiroshimabomben som ”den organiserade vetenskapens största
historiska bragd”. Som Arendt uttrycker det i Människans villkor
har denna etiskt förblindade vetenskap trätt ut i offentligheten
som en av ”de mäktigaste, maktgenererande grupperingar historien
skådat.”


Atomålderns etik måste med andra ord ta formen
av en civilisationskritik. Mot slutet av sextiotalet uppgick
antalet atombomber i världen till över 30 000 – men då var också
motståndet i full kraft. Ett motstånd som inte bara riktades mot
kärnvapenrustningen utan också mot den fredliga atomkraften och
hela den teknokratiska kultur som gjort det möjligt att spela med
så fruktansvärda insatser. Att en olycka vid ett kärnkraftverk
kan få förödande effekter har världen sedan dess tvingats till
insikt om, gång på gång: i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima.
Namnen hemsöker vår tid, som skuggan av en mardröm. Den där
tanken som man nuddar när man vaknar. Och som sedan försvinner. 
Atomvinter

Ett minne från när det kalla kriget var som kallast, början på
åttiotalet: jag sitter hemma i soffan i föräldrahemmet och ser på
teven där USA:s president Reagan flinande avslöjar att en
kärnvapenattack mot Sovjetunionen kommer att starta om fem
minuter. Ett skämt, tydligen. Mitt minne av händelsen är lite
oklart: eftersom ”skämtet” gjordes inför en radiosändning borde
ljudupptagningen ha spelats upp till stillbilder, jag vet inte –
men det jag tydligt minns är hur det medan skratten klingar ut i
teven ändå hinner gå ett frostigt spöke genom vardagsrummet. Hur
mina föräldrar liksom fryser till i tevesoffan och hur vi sedan
också skrattar, lättade – och lite chockade: det var nära ögat.
Om det är något vi har förstått på sista tiden är det ju hur nära
det faktiskt verkar vara. Atomklockan, som den kallas, har länge
stått på bara någon minut i tolv.


Världen, kanske särskilt Europa, gick i detta
tidiga åttiotal nästan bara och väntade på den stora smällen. Om
vi idag förskräcks av de klimatförändringar som utsläppen av
växthusgaser är på väg att leda till så är de trots allt
ingenting emot det som skulle bli följden om ett fullskaligt
kärnvapenkrig bröt ut. Inte som en effekt av själva explosionerna
– men allt stoft de rörde upp, alla bränder de orsakade skulle
lägga sig som ett lock på atmosfären i flera års tid och sänka
temperaturen på jordytan till katastrofala nivåer. Fenomenet gick
under begreppet atomvinter: ett ord som de här åren låg som ett
kylelement under den dystopiska tidsandan med dess
undergångsfantasier och nihilistiska yuppieideal. Med dess
apolitiska alienering, och en popkultur som manglade ut sin
svarta depprock och sina frostiga syntslingor över en ekande
posthistorisk avgrund.


Men den hotande atomvintern gav också näring åt en växande
proteströrelse. Civilisationskritiken, som under sextio- och
sjuttiotalen blivit ett allt tyngre inslag i kärnvapenmotståndet
förenades på åttiotalet med feministiska, postkoloniala och
antikapitalistiska strömningar i en gränsöverskridande skepsis
mot den tekniska utvecklingen som filosofen och
antikärnvapenveteranen Günther Anders såg som ett senkommet
historiskt genombrott när han i början av åttiotalet samlade sina
reflexioner i de här frågorna i boken Hiroshima ist überall,
Hiroshima är överallt. I England tog ett feministiskt fredsläger
form i protest mot utplaceringen av kärnvapen vid armébasen i
Greenham Common. I Australien protesterade urbefolkningen mot
uranbrytningen på traditionell aboriginsk mark, i New Mexico i
USA krävde Navajofolket kompensation för kärnvapenprovens
radioaktiva kontaminering. Och i Oceaniens övärld växte rörelsen
för ”ett kärnvapenfritt Stilla Havet”, som en reaktion på de
franska och amerikanska provsprängningar som gjort många öar
obeboeliga. För dem som tvingats bort från sina hem var
stormakternas så kallade ”nukleära kolonialism” bara ännu en form
av cyniskt imperialistiskt våld.


Denna världsomspännande folkrörelse såg för en
kort tid ut att faktiskt stå inför ett globalt genombrott. I juni
1982 samlade en demonstration i New York en miljon deltagare i
protest mot kärnvapenrustningen; några veckor tidigare hade
bortåt hundratusen människor tågat genom Göteborg under samma
paroller. Jag var själv en av dem. Liknande fredsmarscher ägde
rum över hela den europeiska kontinenten. Vad vi kanske inte
riktigt förstod, tror jag – hur vi nu skulle kunnat göra det, där
vi vällde fram, mitt i alltihop – var hur snärjda vi alla redan
var i den nukleära terrorbalansens världsordning. För om nu
”Hiroshima är överallt”, som Günther Anders skrev – måste det då
inte betyda att också protesterna blir en del av systemet: en
balanserande motvikt som invaggar oss i tron att den
nukleärteknologiska utvecklingen trots allt ska gå att tämja och
hantera? Sedda från dagens tidsavstånd kan de ju faktiskt se så
ut, som en avledande, kringgående rörelse, en historiens list som
tillfälligt öppnade en politisk ventil och lät oron pysa ut, utan
att i grunden ändra något överhuvudtaget. Allt medan utvecklingen
gick vidare i sina obevekliga spår.


Nej, jag vet inte. Men kanske var det en sådan insikt som landade
i världens medvetande i april 1986, med haveriet i Tjernobyl.
Plötsligt visade det sig mycket konkret – om man nu inte redan
hade förstått det – att Hiroshima verkligen var överallt: i
luften, i vattnet, i maten vi äter. Helt oberoende av
nationsgränser och politiska system. Sociologen Ulrich Beck skrev
i sin uppmärksammade bok Risksamhället hur händelser som just den
i Tjernobyl tvingar hela samhället att orientera sig efter
potentiella risker, försöka förutse och förebygga – och inte
minst: uppfostra sina medborgare i riskmedvetenhet, eller
uttryckt på ett annat sätt, i oro. Vi får i förlängningen ett
samhälle där rädslan är det som binder samman, ett samhälle vars
främsta uppgift blir att vidmakthålla en bedräglig illusion om
säkerhet.


I detta risksamhälle måste till slut också kärnteknologin
banaliseras och kläs i termer av säkerhet. Det talas om
kärnvapnen som ett skyddande ”paraply”, om kärnenergin som en
trygghet i en osäker och föränderlig omvärld. Hiroshima känns
mycket avlägset. Att besöka staden idag ger upphov till en
märklig svindelkänsla: åttio år efter bomben sjuder staden av liv
som vilken modern metropol som helst, de hypersnabba
shinkansentågen anländer och avgår på sekunden på den centrala
järnvägsterminalen, nästan som om inget hänt. Men det har det.
Det har det, verkligen – under ytan ömmar fortfarande traumat,
men med sin ärrvävnad av monument och museala artefakter, all
denna rekvisita i en minneskultur som hoppas läka det som inte
går att läka.


Kanske är det det han menar, den japanske mannen
i Alain Resnais film Hiroshima, min älskade, när han säger till
sin franska älskarinna att hon aldrig har sett något i Hiroshima.
För det som skett går inte att se. Med varje gest som återkallar
minnet följer en som hjälper till att utplåna det. I filmen är
den franska kvinnan själv på flykt undan ett krigstrauma: hennes
första kärlek var en tysk ockupationssoldat – och minnet av hur
hon blev vittne till hans död för en anonym kula från en
motståndsman är, förstår man, det hon nu på ett bakvänt sätt
försöker bearbeta genom att vara med och spela in en ”fredsfilm”
(som det kallas) i Hiroshima.


Men traumat, visar det sig, går inte att förtränga. Det finns
kvar. Precis som atomvintern finns kvar – som en iskall,
omedveten rysning under kärnvapenparaplyet. Spöket från
Hiroshima, skuggan av den okände som satt och väntade på bankens
trappa just när bomben föll, har vuxit till ett skymningsdunkel
som vi mer eller mindre tycks ha vant oss vid. Om det totala
atomkriget bryter ut skulle det, enligt en vanlig uppgift, ta
sjuttiotvå minuter innan det mesta av vår civilisation är
ödelagd. En dryg timme. Längre är den inte, framtiden.


Dan Jönsson
författare och essäist


Litteratur


Annie Jacobsen: Kärnvapenkrig – ett scenario. Översättare:
Claes-Göran Green. Fri Tanke, 2024.


Tsuyoshi Hasegawa: Racing the Enemy – Stalin, Truman, and the
Surrender of Japan. Harvard University Press, 2005.


Marguerite Duras: Hiroshima, mon amour – filmmanus och
berättelse. Översättare: Annika Johansson. Modernista, 2014.


H. G. Wells: Tono-Bungay. (Ej översatt till svenska i modern tid,
original: Macmillan, 1909.)


Günther Anders: Hiroshima ist überall. C. H. Beck, 1982.


Hisashi Tōhara: Il y a un an Hiroshima. översättare: Dominique
Palmé. Gallimard, 2011 (postum utgåva från återfunnen text).


Masuji Ibuse: Black Rain. Översättare: John Bester. Kodansha
International, 1969.


Claude Eatherly / Günther Anders: Samvete förbjudet –
brevväxling. Översättare: Ulrika Wallenström. Daidalos, 1988.


Kenzaburō Ōe: Hiroshima Notes. Översättare: David L. Swain &
Toshi Yonezawa. Marion Boyars, 1995.


Peter Glas: Först blir det alldeles vitt –  En bok om
atombomben, Bakhåll 2013.


Ulrich Beck: Risksamhället – på väg mot en annan modernitet.
Översättare: Svenja Hums. Bokförlaget Daidalos, 2018.


Hannah Arendt: Människans villkor. Översättare: Alf Ahlberg.
Rabén & Sjögren, 1963.


Ljud
Sylvain Cambreling, Nathalie Stutzmann, Theresa Kohlhäufl, Tim
Schwarzmaier, August Zirner med Bayerska Radions Kör och
Symfoniorkester (München): Voiceless Voice In Hiroshima.
Kompositör: Toshio Hosokawa med texter från liturgin, Paul Celan
och Matsuo Bashō. Col legno, 2001.


Sveriges Radios arkiv.


US National archives.


Hiroshima mon amour (1959), regi: Alain Resnais, manus:
Marguerite Duras. Producent: Argos Films. Musik: Georges Delerue
och Giovanni Fusco.