Två kristendomar: När morfar läste Kierkegaard

Författaren Kristoffer Leandoer letar efter sin morfars
marginalanteckningar i Sören Kierkegaards Dagbok och finner två
människor vars intellektuella vägar korsas, på väg i olika
riktningar i livet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad 2022-05-05.


Min morfar var en boksamlare av stora mått och hans huvudsakliga
motion var veckorundan till Stockholms antikvariat, som tog en
hel förmiddag i anspråk. I min ägo har jag hans exemplar av Sören
Kierkegaards Dagbok. Morfar köpte boken i Uppsala den 4 januari
1932, medan han själv studerade till präst. Dagboken har kallats
Kierkegaards inre självbiografi och är läst med pennan i hand.
Understrykningar, kommentarer i marginalen. En stor del av boken
ägnas Kierkegaards funderingar kring prästämbetet och planer på
att prästvigas. Morfar måste ha köpt den med detta i åtanke, för
att gå i dialog med den danske filosofen om sitt eget yrkesval.


Morfar hade växt upp i Frälsningsarmén, där hans
pappa var revisor. Sedan blev han rekordung pastor i
Missionsförbundet, predikade land och rike runt tills han
träffade mormor och inledde en decennielång förlovning. För att
ge mormor det hon ville ha – ett ombonat hem, trygghet, välstånd,
en respekterad samhällsställning – lämnade morfar sin ambulerande
frikyrkotillvaro och skolade om sig till präst i Svenska kyrkan.


Den 1 maj 1835 skriver Kierkegaard följande: ”Då man skall följa
kommentatorernas väg, går det ofta som med den resande i London –
vägen leder nog till London, men om man vill dit, så måste man gå
i rakt motsatt riktning.”


Hundra år senare bekräftar morfar gillande: ”Och
så synes det mig med min längtan att nå prästkallet”, antecknar
han i marginalen. Det vill säga, morfar hade inte valt att
omskola sig om han lytt råden från dem som stod bredvid. Det
gäller att förstå min bestämmelse, säger Kierkegaard, att finna
en sanning som är sanning för mig – och morfar håller med. Det är
ju precis vad han själv gjort – lämnat allt och börjat om. Han
har också valt sin egen väg, han och Kierkegaard kan vara sams.


De möts i betoningen av det subjektiva: hjärtats sanning, det
självupplevda. Morfar kommer ju från väckelsen, det personligt
levda mötet med Gud är hans hemmaplan.


Att följa en annan människas läsning är en
påtagligt intim handling, det innebär att flytta in i hennes
huvud för en stund. Genom morfars understrykningar och
kommentarer lär jag känna sidor av honom som var oåtkomliga när
jag var barn.


I början av 1837 kastar Kierkegaard fram tesen att stora genier
egentligen inte läser när de läser; de är för upptagna av sin
egen utveckling för att bry sig om att förstå författaren. Nu
blir det frågetecken i marginalen. Morfar får inte grepp om
tanken. ”Utvecklas de inte själva om de lära sig förstå
författaren?” undrar han.


För Kierkegaard är personligheten med nödvändighet på kant med
omvärlden, i strid med varje auktoritet. Dialog är ett sätt att
bråka. Morfar avskydde all form av bråk. Sällan eller aldrig
talade han illa om andra.


Kommentarer som ”Förstår jag ej” eller ”Kanske
jag missuppfattar” blir allt vanligare. En äkta kristen är man
bara i motvind, menar Kierkegaard: först när man blir utbuad av
sin församling. Stort frågetecken i marginalen av morfar, denna
gång i bläck.


Den 7 februari 1846 skriver Kierkegaard: ”Min plan är nu att
utbilda mig till präst Jag har i flera månader bett Gud hjälpa
mig vidare, ty det har nu en längre tid stått klart för mig, att
jag inte mer bör vara författare, vilket jag antingen vill vara
helt eller inte alls.” Morfar stryker under. Men det som står
högst på hans egen önskelista under läsningen – gifta sig och
prästvigas, bli en stadgad karl med ämbete och tjänstebostad – är
precis vad Kierkegaard väljer bort i sitt liv. Han säger upp både
förlovning och prästvigning. Det kunde väl andra också göra,
tyckte han.


Sören Kierkegaard, som kom från en förmögen familj och aldrig
behövde grubbla över sin försörjning, sa att man måste lära sig
att avstå. För att höja sig från tillvarons estetiska dimension
måste man avstå från världen. Endast genom tron på det absurda
kunde människan hantera sin skuld och göra som Abraham på Moria
berg och visa sig beredd att handgripligt offra det man hade
allra kärast. Skuld består nämligen i att klänga sig fast vid
denna världen och välja den framför Guds rike.


Kierkegaard hade en unik förmåga att göra andra
människor illa till mods. Morfar gjorde sig omtyckt. Han talade
aldrig illa om någon och bevarade samvetsgrant de hemligheter han
fick ta emot under sin långa tjänstgöring: man visste aldrig hur
andra människor egentligen hade det, sade han gärna. Han
behandlade andras familjeliv med större varsamhet än sitt eget.


”Olycklig kärlek är den högsta formen av kärlek”, säger
Kierkegaard. ”Nej!” har morfar skrivit i marginalen. Med
utropstecken. Så kommer en teologisk förklaring: ”den högsta
formen”, har morfar skrivit med blyerts, ”är en kärlek som är
välsignad av Gud: lycklig eller olycklig!”


Kierkegaard ville ha det dåligt. Morfar ville ha det bra. Han
värdesatte yttre bevis på framgång – ordenssällskap,
middagsinbjudningar, han tackade ja till allt.


Morfar fick alltid beröm för att han talade både
vackert och väl. Han var populär som lunchpratare och som
radiopräst, det spelades in skivor med hans predikningar. Prästen
”ska inte vara en talare”, dundrar Kierkegaard, utan en som
”existerar i det han förkunnar”. Understruket med bläck, inte
blyerts, och med påtagligt skakig hand. 


Enligt Kierkegaard är sanningen alltid i minoritet. Att vara
ensam om sin åsikt är nästan ett bevis på att man hade rätt.
Morfar gick åt motsatt håll. Han kom från frikyrkan till
statskyrkan och ville in i värmen.


Kristendomen är ingen lära, utan en existensmeddelelse, sa
Kierkegaard, som inte behövde försörja varken sig själv eller
någon annan. Men det behövde morfar, som studerade kristendomen
just som en lära. Och därför lät han Kierkegaards tanke om
kristendomen som en existensmeddelelse vara utan att stryka
under. Existensen fick meddela sig bäst den ville.


Att bli botad med hjälp av kristendomen är inga
problem, säger Kierkegaard på sidan 402: ”svårigheten är att bli
tillräckligt sjuk”. Citatet är understruket, men inte av morfar.
Här tycks ett slutgiltigt brott ha skett mellan morfar och
Kierkegaard … dessa sidor var fortfarande osprättade när boken
kom i min hand. Därför kan morfar inte heller ha läst nästa sida,
där Kierkegaard fortsätter sin tanke och driver den ännu ett
steg: ”kristendomen är främlingskap i denna världen.”


Om morfar hade läst så långt, hade han kanske ändå känt igen sig,
åtminstone i slutskedet av sitt liv.. För han, som satte så högt
värde på att vara hemmastadd i Stockholm och på Södermalm, dog
verkligen som en främling. När jag nu tänker på morfars sista tio
år i livet – förlamning, färdtjänst, långvård – så är det allt
Kierkegaard som verkar bortskämd. Ingen som får leva tillräckligt
länge kan längta efter att bli tillräckligt sjuk, det är
ungdomens, hälsans och bekymmerslöshetens privilegium. ”Det är
inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka”, säger Jesus i
Lukasevangeliet. Jag tänker mig att morfar sätter utropstecken
där.


Kristoffer Leandoer, författare