Essäismer: Robert Musils exakta extas

Genom att vara ett tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten kan
essän omskapa människan i grunden. Det menade författaren Robert
Musil. Emi-Simone Zawall reflekterar över hans essäism.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 17/2 2020.


Föreställ dig den där lätta extasen man kan uppleva när man
drabbas av en stor tanke. Det har plötsligt gått upp för en, man
har äntligen förstått, man har nått till en punkt där man inte
var förut, allt stämmer; den yttre världen verkar plötsligt, och
för ett ögonblick, komma den inre till mötes.


Föreställ dig sedan att någon skulle ta fram en kamera, en sorts
röntgenkamera. Inte en sådan som tränger genom kött och ben, utan
en som fångar det inre livets rörelse precis i det ögonblick när
tanken får allt att klarna. Kameran skulle ta ett snapshot av det
inre livets form i detta ögonblick. Det skulle vara som att fånga
ansiktets särskilda och mycket tillfälliga uttryck när det når en
erotisk höjdpunkt.


En sådan kamera som kan ta en sådan bild finns förstås inte. Men
det finns något annat och det är litteraturen. Eller närmare
bestämt: essän. Det menade i alla fall den österrikiske
författaren Robert Musil.


Musil föddes 1880 i Klagenfurt i det habsburgska
Österrike och växte upp i en tid när det folkrika imperiet var
som störst. Han gick i kadettskola i Mährisch-Weisskirchen
(Hranice) som barn, studerade till ingenjör i Brünn (Brno), och
läste filosofi och experimentell psykologi i Berlin, men övergav
till slut både ingenjörsyrket och den akademiska banan för att
ägna sig åt sitt litterära skapande.


Lite tillspetsat skulle man kunna säga att Musil med sina
intressen och erfarenheter av både vetenskap och litteratur
omfattade två väsenskilda sätt att förhålla sig till
verkligheten. Själv delade han gärna upp det så. Han kunde till
exempel hävda att det finns två kunskapsformer. Dels den säkra,
objektiva kunskap – ”ratioid” – man bara kan tillägna sig genom
vetenskapliga studier. Och dels den subjektiva, individuella
kunskap – ”non-ratioid” – man får genom att leva.


På samma sätt finns det två erfarenhetsformer, trodde han, eller
egentligen: två olika sätt att förhålla sig till en och samma
sak. Dels de objektiva, vardagliga erfarenheterna av alla de
matematiska och logiska fakta som världen utgörs av som i sin tur
ligger till grund för vetenskapen. Och dels det han kallade för
”det andra tillståndet” – det subjektiva förhållande till världen
som utmärks av intensiva, oftast oregelbundna erfarenheter – som
till exempel en förälskelse eller det förtätade ögonblicket innan
man ger sig in i en boxningsring. Det är de innerliga
erfarenheterna som i sin tur ligger till grund för litteraturen,
konsten och livet.


Utmaningen som den moderna människan stod inför, enligt Musil,
var att överbrygga klyftan mellan objektiv och subjektiv kunskap,
vardagliga och innerliga erfarenheter. Själv var han, som så
många i hans generation, präglad av de traditionella
ideologiernas kollaps i början av 1900-talet och skiftet till ett
modernt samhälle. Vem hade kunnat tro att det tusenåriga
habsburgska imperiet bara ett år efter första världskrigets slut
skulle vara upplöst och förvandlat till nationalstater? Kriget
hade inte bara slagit sönder människors liv utan också
omintetgjort grundmurade ordningar


Musil hoppades att de gamla systemens fall
skulle låta en ny människotyp träda fram som inte mekaniskt sökte
sin tillflykt till gamla, fixerade livsformer eller irrationella,
känslostyrda rörelser. En människas liv, menade han, är ju i
grunden oförutsägbart. Det kan inte rymmas i en och samma form,
varken moralisk eller vetenskaplig, och detta faktum måste få
utrymme i människors tankar och känslor. Människan, och i
synnerhet människan i ett modernt samhälle, behöver få kunna
skapa mening av sina erfarenheter och låta livet vara liv, inte
misslyckade ideal.


I princip kretsade Musil i hela sitt författarskap kring denna
övertygelse om att det måste finnas ett nytt sätt att tänka och
känna som kan omfatta både oordning och ordning, konst och
vetenskap, kreativitet och logik, det personliga och det
opersonliga. Och det är här essän kommer in i bilden.


Genom att befinna sig på gränsen mellan vetenskap och konst utgör
nämligen essän denna mellanzon mellan det objektiva och det
subjektiva där en människa ges möjlighet att ordna sitt liv med
både ”precision och själ”, som Musil uttryckte det. Essän, menade
han, lånar ju sin form och sin metod från vetenskapen och sitt
innehåll från konsten och livet. Istället för att som
romanförfattaren, uppfinna romanfigurer, tar essäförfattaren –
liksom naturvetaren – sin utgångspunkt i fakta och skapar utifrån
dessa fakta tankar och idéer som följer på varandra utifrån en
logik som har sin rot i författaren själv. Skillnaden mellan
naturvetarens fakta och essäförfattarens tankar ligger alltså i
att dessa tankar varken är lagbundna eller generellt
observerbara. Essän lägger aldrig fram någon sanning, bara
sannolikheter. Men dessa sannolikheter närmar sig å andra sidan
sanningen mer än sanningen själv skulle kunna göra. Därigenom
blir essän, med Musils ord, ”den mest exakta och precisa form som
kan brukas på ett område där man inte kan arbeta exakt och
precist”.


Musils ideal var att leva ett liv på jakt efter sanningar som
kunde ge nya djärva riktningar åt känslan. Genom att inte bygga
på några särskilda argument eller doktriner, utan vara ett
tänkande nedsänkt i den levda erfarenheten, skulle essän – eller
”essäismen” som Musil kallade det – helt enkelt omskapa det
mänskliga i grunden och bestämma kursen för nya möjliga sätt att
vara människa på: intellektuellt, etiskt, erotiskt.


Och ärligt talat, kanske är det just därför det är så svårt att
utvinna ett innehåll, en kunskap, eller en lära ur Musils ofta
vindlande verk. Eller som han själv beskriver ett sådant försök i
sin väldiga, och oavslutade essäroman ”Mannen utan egenskaper”
(1930, 1933, 1942):


”Det blir ungefär så mycket kvar av alltsammans som av en manets
ömtåliga, färgskimrande liv sedan man har lyft upp den ur vattnet
och lagt den på sanden. Den lära som har framgått ur gripenheten
sönderfaller inför de oberördas förnuft till stoft, motsägelser
och meningslöst svammel.”


Glöm alltså det där med att en essä skulle vara
ett slags ”försök”. Å, nej. En essä, det är en livshållning.
Eller kanske snarare: ett snapshot av en livshållning – ett
ögonblick när människan får en glimt av sin egen inre rymd och
den yttre världen på samma gång; ett besjälat ögonblick som
liknar en extas, eller närmare bestämt en exakt extas, eftersom
den aldrig förlorar kontakten med det logiska och precisa.


Ingenting kan på det sättet vara ett bättre motgift mot en värld
präglad av dogmer, informationsöverflöd och irrationalitet än
just essän. Och få formulerar denna insikt mer slagkraftigt än
Robert Musil. Som i essän ” Hjälplösa Europa”, skriven fyra år
efter första världskrigets slut: ”Vi har inte för mycket förstånd
och för lite själ, utan för lite förstånd i själsliga frågor.”


Emi-Simone Zawall, litteraturkritiker och översättare