Essäismer: Annie Dillards blick kan fälla skogar

Den amerikanska författaren Annie Dillard som betraktar sina
essäer som sitt huvudverk. Katarina Wikars läser och förundras
över den unika blicken.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän
publicerades för första gången 2015.


Jag kan inte släppa den där blicken – hör här: våra ögon
låstes och någon kastade bort nyckeln. Vår blick var som om två
älskande eller två dödsfiender oväntat mötts på en övervuxen stig
medan båda tänkt på något annat: ett klargörande slag i magen.
Det var också ett hårt slag mot hjärnan, eller hjärnor som
plötsligt pucklade på varandra, med all den laddning och det
intima gnissel som uppstår när ballonger gnids mot varandra. Den
tömde våra lungor, den fällde skogen, flyttade åkrarna och
torkade ut sjön, världen monterades ner och föll in i de där
ögonens svarta hål.


Denna blick – som förmår fälla skogar och montera ner världar
kommer från en vessla, detta lilla vasstandade djur, som
författaren Annie Dillard möter på sin skogspromenad en dag.
Texten om mötet med vesslan är fem och en halv sida lång och
inleder essäsamlingen: Att lära en sten att
tala. Expeditioner och möten. Och skrevs redan i början
av åttiotalet men kom på svenska först i år. Det här är inte en
samling tillfällighetsskriverier, utfyllnadstexter låter hon
hälsa i författarens anmärkning, det här är mitt riktiga verk.


Annie Dillard är född 1945 och bosatt på en
ensligt belägen ö i staten Washington i USA där man bara ser ett
ljus från Kanada flämta svagt på vintern. Hon har en hemsida där
hon ber om att få vara ifred Och hon skriver både fiktion och
fakta, memoarer och poesi – en avklarnad och detaljskarp prosa om
det mycket lilla och om det oändliga.


Hon fick Pulitzerpriset redan som ung för sin Pilgrim at
Tinker Creek som hette Livet vid ån på svenska.
Och hennes värld kan vara ån strax intill, Galapagosöarna eller
Antarktis. Hon iakttar noggrant, kan lyssna sig igenom vilken
tystnad som helst, tillåter sig aldrig att bli sentimental eller
nostalgisk.


Hon har en förmåga som jag i brist på bättre kallar förunderlig
att beskriva sitt möte med vesslan, hur det är att befinna sig
inne i vesslans hjärna i sextio sekunder. Hur de båda samtidigt
pluggade in på ett annat band, ett ljuvt och chockerande
ögonblick. En vessla säger aldrig vad den tänker på. Den greppar
sin enda nödvändighet och släpper inte taget, kan vi människor
lära något där av? Att greppa sin enda nödvändighet och att inte
släppa taget, att kraftlöst dingla från den vart den än för oss.


Hon inleder sin text med anekdoten om örnen som sköts och visade
sig ha en skarptandad vesslaskalle som satt fast i dess strupe,
en vessla släpper aldrig sitt tag. Och som Jonas Ellerström
skriver i sitt efterord till Att lära en sten att
tala har också Laurie Andersson skrivit om henne i
låten Speechless. Och nästa gång jag möter den där
vesslan som bor i den övergivna sågen ska jag gå ett steg
närmare.


För mycket länge sen berättade jag för en tillfällig manlig
bekant att jag egentligen kom från landet, ja, nästan från
skogen, och han sa: Du har ju blivit helt totalurbaniserad.
Trettio år senare försöker jag gradvis återvända till naturen och
tystnaden och då kan Annie Dillard vara en vägvisare, en
stigfinnare, en mentor. Hon är en glesbygdens Joan Didion,
låter sig inte för ett ögonblick falla ner i sentimentalitet, det
är som det är. Männen hon reser med i Ecuadors djungler häpnar
att hon inte försöker hjälpa en snarad hjort i en by, att hennes
ansikte var uttryckslöst när hon iakttog hjorten. Hon
svarar: Mina herrar från staden, vad förvånar er? Att det
finns lidande här eller att jag vet om det? Intill sin
spegel därhemma har hon fotot på en brännskadad man, som två
gånger i livet med tretton års mellanrum har blivit svårt bränd
av bensin. Han säger i en intervju: Gud kan inte göra så här mot
mig igen. Annie Dillard skriver: Kan någon vara snäll och
förklara för Alan McDonald i hans värdighet, för hjorten vid
Providencia i dess värdighet, vad som pågår? Och skicka mig
karbonkopian.


När Annie Dillard skrev den här boken var hon
inte ens fyrtio och skriver redan insiktsfullt eller snare utan
flummigt filter om åldrandet, eller humoristiskt om
livsprinciper. Men hon är också en flätandets mästare som får en
text om manliga nordpolsfarare i frack och bordssilver och en om
några gitarrspelande frikyrkliga att korrespondera: varför liknar
vi som går i kyrkan glättiga, hjärnbefriade turister på
charteresa till det Absoluta? frågar hon sig. Och inför
lättvindigheten i bönen ber hon oss stanna upp, tänka till. Vi
borde alla bära skyddshjälmar i kyrkan, skriver hon. Och påminner
om sjuttonhundratalets chassidiska judar som förstod vilken fara
orden i bönen utsatte en för. Citat: Sen han åkallat Gud
kunde Gud märka det och förgöra honom innan han hunnit yttra
resten, Vare nådig.


I Annie Dillards värld kan det vara värt att släpa fingrarna
genom vatten fulla av pirayor. Klappa en sköldpadda full av
encelliga alger på Galapagos och tänka: Jaha, här är vi nu
allihop. Hon kan genomskåda hägringar och samtidigt vet hon hur
svårt det är att få syn på dem för medvetandet förväntar sig ju
alltid det vanliga.


Katarina Wikars, Sveriges radios kulturredaktion


Annie Dillard på svenska


Det skrivande livet. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms
förlag, 2018.


Grunden den heliga. Översättning av Niclas Nilsson. Ellerströms
förlag, 2016.


Att lära en sten att tala – expeditioner och möten. Översättning
av Olle Thörnvall. Ellerströms förlag, 2015.


Livet vid ån. Översättning av Roland Adlerberth. Stegelands
förlag, 1978.


Musik


Sadness av AShamaluevMusic. IBGMusic For Videos.
https://soundcloud.com/ashamaluevmusic2/sadness?in=ashamaluevmusic2/sets/piano-music