Tidlös litteratur: När samtiden blir trång plockar jag fram Gilgamesheposet

Ibland är samtiden så samtida att bara den äldsta litteraturen är
god nog. Henrik Nilsson återser ett gammalt epos och fångas av
fragmenten.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det händer att jag känner en viss övermättnad på samtida
litteratur och tänker på den portugisiske poeten Fernando Pessoas
rader: ”Så många samtida dikter! Så många poeter alldeles av idag
– alla intressanta, allt intressant … / Ah, men ändå bara nästan
…” Om en ny teaterpjäs läser jag då att den är ”brännande
aktuell”, och genast falnar min nyfikenhet. Konstverken som
lägger sig alltför tätt inpå sin tid, romanerna som på ett
alltför inställsamt sätt marscherar i takt med dagarna – det är
inte bara det att de åldras så snabbt; de är gagnlösa redan nu,
på grund av den snäva synen på vad detta nu egentligen rymmer.


En sådan konstnärligt trång dag tar jag istället ut det allra
äldsta ur bokhyllan, Gilgamesheposet. Det bygger på berättelser
om Gilgamesh – kung i staden Uruk – som skrevs ner på
kilskriftstavlor för ungefär fyratusen år sedan på det numera
utdöda språket sumeriska. En del av dessa berättelser ledde efter
hand fram till själva eposet på det fornsemitiska språket
akkadiska, som talades under lång tid i Mesopotamien. Under denna
nästan tusen år långa process ändrades delar av innehållet och
inriktningen, och Gilgamesh utvecklades mot en mer komplex
gestalt.


När jag börjar läsa avslöjar ett hundöra i boken
att det inte är första gången jag ger mig i kast med eposet.
Varför övergav jag Gilgamesh och hans vän Enkidu redan under
deras färd mot Cederskogen i tavla IV? Det är ju inte någon
omfattande textmassa. För en nutida läsare kan vandringen ändå te
sig mödosam, full av förvirrande sidospår och lösa stenar. Ibland
kommer man till en plats som är mycket lik en man redan tror sig
ha passerat. Andra gånger måste man hitta vägen utan
stigmarkeringar, eftersom det här och var saknas rader eller hela
stycken. Men det gäller att ta många raster och samtidigt
acceptera att upprepningarna och de lösa stenarna är en del av
vandringen. 


Dessutom gör det ingenting om man inte fullföljer läsningen vid
första försöket. Gilgamesh är van vid att vänta på sina läsare.
Han tros visserligen ha en verklig förlaga, som levde för ungefär
4700 år sedan. Men därefter tog de myter över som gör honom inte
till en enhetligt fixerad personlighet, utan snarare till en
skugga som med skiftande konturer rör sig genom seklerna. En
avgörande händelse ägde rum år 1850 vid utgrävningarna av den
assyriska kungen Assurbanipals bibliotek i dagens Irak, då
arkeologer under ruinerna upptäckte de lertavlor med kilskrift
som man ett par decennier senare lyckades tyda. Dessa ligger till
grund för den standardversion av eposet som vår egen tids
översättningar bygger på. En standardversion som förändras
efterhand som forskare hittar nya fragment att foga till
helheten.


Till skillnad från vid första försöket kan jag
den här gången inte sluta läsa om Gilgamesh. Snart tycker jag att
doften av cederträ slår upp från boksidorna, och jag börjar leka
med tanken på att inrätta tillvaron i dubbeltimmar – 12 istället
för 24 – liksom babylonierna gjorde. Jag tror att alla läsare
finner sina delar av eposet som talar just till dem. Är det
kanske när ursprungsmänniskan Enkidu – skapad som Gilgamesh
dubbelgångare för att avlasta invånarna i Uruk från kungens
överskottsenergi – lämnar vilddjuren han levt med och blir
människa? Eller när Gilgamesh efter att ha vandrat genom en lång
beckmörk tunnel når fram till den skimrande juvelträdgården, i en
passage som korresponderar med Edens lustgård i Bibeln,
sagosamlingen Tusen och en natt och vissa buddhistiska texter?


För mig når berättelsen sin smärtpunkt när Enkidu dör och
Gilgamesh blir medveten om sin egen dödlighet. Då övergår
äventyren i tvivel, och övermodet byts mot ett ifrågasättande av
den egna existensen. Trots utmattande resor visar sig
odödligheten vara omöjlig att uppnå, vilket leder till en sorts
försoning hos Gilgamesh. När han mot slutet av eposet återvänder
till sin hemstad säger han stolt till sin följeslagare: ”Gå upp
på Uruks murar, vandra runt! Inspektera grunden, granska
murverket!” Det är inte bara till Uruk Gilgamesh återvänder, utan
också till sitt eget liv – det enda han har.


Knut Tallqvists första svenska översättning av eposet
publicerades 1945 och finns fortfarande tillgänglig. 2001 kom
Lennart Warrings och Taina Kantolas betydligt mer omfattande
översättning där forskningen fyllt igen en hel del luckor.
Fortfarande saknas dock så många rader och avsnitt att det ibland
känns som att lyssna till någon som talar högt och fragmentariskt
i sömnen under en feberyra.


Ett forskningsprojekt försöker nu med AI:s hjälp fylla de
resterande luckorna utifrån den omfattande databasen
Fragmentarium som översätter babyloniska fragment. Är vi alltså
på väg mot den fullständiga versionen av Gilgamesheposet? Och
varför längtar jag inte efter att arbetet ska slutföras? Jag
minns något jag såg i en skranglig tågvagn mellan den grekiska
hamnstaden Pireus och Aten för några år sedan. Snett mitt emot
mig satt en kvinna i shorts. På sitt ena lår hade hon tatuerat en
kort fras på engelska: ”Die with …” Det tredje och sista ordet i
tatueringen gick inte att urskilja eftersom det täcktes av
handväskan hon höll i. Jag brann av nyfikenhet att få veta
fortsättningen, men förstod att jag knappast kunde be henne lyfta
på handväskan. Min fråga var också Gilgameshs fråga: Hur ska vi
dö? Och hur ska vi vara dödliga? I efterhand förstår jag att
tatueringen fortfarande verkar i mig just eftersom jag aldrig
fick veta fortsättningen på den. På ett liknande sätt är luckorna
i eposet förvisso ett hinder. Men samtidigt är det genom
ofullständigheten som verket lever vidare och går oss till
mötes.  


Efter att gång på gång läst om Gilgamesheposet
tror jag mig nu förstå varför jag inte fullföljde läsningen
första gången, och varför jag så tidigt vek ett hundöra i boken.
Efter att Gilgamesh och Enkidu drabbat samman och stångats som
tjurar i Uruk, omfamnar de varandra och blir vänner. Men Enkidu
har svårt att anpassa sig till människornas liv i staden och blir
deprimerad. Gilgamesh föreslår då att de ska bege sig till
Cederskogen och kämpa mot monstret Humbaba. Det är egentligen ett
dumdristigt kamikazeuppdrag. Men vad går upp mot ett omöjligt
äventyr för att väcka livsandarna? ”Tag min hand, min vän, låt
oss gå tillsammans”, säger Gilgamesh. I det ögonblicket är det
som om den uråldriga kilskriften också vänder sig rakt till sin
avlägsna läsare och säger: ”Tag min hand, min läsare, låt oss gå
tillsammans.” Där vill jag hejda de båda vännerna – under den
farliga vandringen mot skogsbrynet med höga cederträd, då mod och
rädsla väger lika och striden ännu inte börjat. Lämnar man
Gilgamesh och Enkidu där, lämnar man dem aldrig.


 Henrik Nilsson
författare och essäist


 


Litteratur


Gilgamesh-eposet. Översättning Knut Tallqvist (Modernista, 2022).


Gilgamesheposet. Översättning Lennart Warring och Taina Kantola
(Natur & Kultur, 2001).