Alla dessa yrken – inte visste jag att de var livet

Har jobbet enbart blivit ett medel till någonting annat?
Eva-Lotta Hultén reflekterar över arbetets oväntade betydelse i
ett liv.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Mitt första arbete var som städerska på min pappas kontor
sommaren när jag var sexton. Jag tömde papperskorgar, svabbade
golv och försökte störa människorna vid skrivborden så lite som
möjligt. De flesta var vänliga och flyttade på fötterna så jag
skulle komma åt. Ett par gånger fick jag sliriga kommentarer av
en man men jag sa inget om dem till min far. Varför gjorde jag
inte det? Tänkte jag att det är sånt man får tåla som städerska?
Var jag kanske på sätt och vis lika föraktfull som han som fällde
de snaskiga kommentarerna?


En ung tjej som just gått ut gymnasiet började i arbetslaget
samtidigt som jag och jag utgick från att hon liksom jag bara
skulle sommarjobba. En dag frågade jag vad hon skulle göra sedan.
Hon såg oförstående på mig och sa att hon fått fast jobb. Min
språngbräda till en skidresa var hennes alldeles vanliga golv och
hon var glad över det och tyckte om att städa. Till skillnad från
kontorsmannen hade jag vett på att skämmas över mina ogenomtänkta
ord.


Efter kontorsstädningen följde en lång rad
extrajobb; inom hemtjänst, som hotellstäderska, servitris,
vårdbiträde på demensboende, lärarvikarie och
telemarketingoperatör. I hemtjänsten fick jag fick gå och handla
med gamla damer, konversera åldringar som var övertygade om att
Palmemordet skett utanför deras fönster och lämna mat till
människor som aldrig gick utanför sina lägenheter. Jag lärde mig
om misär, omsorg och åldrande kroppar; om värdighet och ensamhet
och hur man tröstar någon som brutit lårbenshalsen och väntat på
hjälp på sitt vardagsrumsgolv i ett helt dygn.


Men under 90-talet kom neddragningarna. De gamla blev till
tidsblock i tajta scheman. Det fanns inte längre utrymme för att
baka eller gå och handla med någon. På demensboendet skulle allt
mindre personal ta hand om allt mer skröpliga äldre. En natt fick
en av mina kollegor ensam hantera att två av åtta åldringar dog.


Det sägs ibland att det finns i ett ointresse för arbetarklassen
i medie- och kultursfären, men inom litteraturen är ändå
arbetartemat levande. Litteraturprofessorn Åsa Arping formulerar
i boken ”Att göra klass” en intressant analys av några moderna
romaner om tillfälliga jobb i typiska arbetaryrken. I Måns
Wadensjös ”Monopolet” tar den högutbildade Alice i väntan på rätt
erbjudande jobb på Systembolaget. Arping skriver att det finns
något storögt över Alices möte med butiken och skriver: ”Hon
noterar fascinerat hur kroppen förändras av arbetet och alltmer
börjar likna en fantastisk maskin, en samling kroppsdelar som hon
skulle kunna använda till nästan vad som helst.” Det är en
alienation som jag kan känna igen från de jobb som jag tyckt
varit tråkiga. Som städerska och telefonförsäljare blev jag en
automat.


I Jack Hildéns ”Vi, vi vaktmästare” vill Eskil spara ihop pengar
till en långresa och i Sara Beischers ”Jag ska egentligen inte
jobba här”; får den unga Moa som vill bli skådespelare, arbete i
hemtjänsten. Åsa Arping konstaterar att karaktärerna i de tre
romanerna delar en inledande distans till arbetet men
vårdbiträdet Moa går från att betrakta de äldre som lite
motbjudande och kollegorna som losers, till att känna stolthet
över sitt arbete. Det är detta jag tycker så mycket om med
Beischers bok; Moa lär sig se sitt arbete som viktigt.
Berättelser om den här typen av erfarenheter filtreras inte
sällan genom människor som egentligen vill göra något annat – som
att skriva romaner. Äcklet inför jobbet, eller föraktet för dem
som leder eller utför det, skiner igenom.


Men Åsa Arping hittar också en gemensam lärdom för de tre
huvudkaraktärerna: att arbetet är betydligt mer än själva
uppgifterna. Det kräver en emotionell investering och en vilja
att skapa fungerande relationer: till kunder, omsorgsmottagare
och arbetskamrater.


Mina vårdjobb är, tillsammans med
lärarvikariaten, de som allra starkast gett mig en känsla av
mening; någon behövde hjälp och jag hade förmånen att få ge den.


Men stämmer det, som Mats Ekdahl hävdar i boken ”Jobbet” att unga
människor inte längre ser arbete som en möjlig väg till
självförverkligande och lycka? Jag vet inte, men
konsumtionsforskaren Katarina Graffman menar att det är fel att
prata om dagens unga som en generation Greta; alltså en
generation av klimatengagerade samhällsförbättrare, och att vi
snarare har en generation Bianca; unga vars drömmar handlar om
konsumtion och om att genom entreprenörskap snabbt bli rika.
Alltså mål som inte alls handlar om arbetet självt utan om vad
det kan ge i form av pengar och status.


Sådana drömmar riskerar att leda till många sorters krascher: för
miljön med överkonsumtion; för samhället med låg status för
viktiga yrken och för individen när orealistiska mål inte kan
nås. Att låtsas att alla kan bli vad de vill är att ställa för
höga krav på unga människor, menar Mats Ekdahl. Han föreslår att
de i stället ska uppmuntras att pröva sig fram och se var de
hamnar. Med självinsikt kan de se till att deras begåvning kommer
till sin rätt, vilket skänker både en känsla av kompetens och av
att bidra till det större system som den mänskliga gemenskapen
utgör.


Mina extrajobb inom vård och skola fick mig att förstå vad
samhället gick ut på och gav mig stolthet och känsla av
sammanhang och mening. Till och med det arbete jag tyckte allra
sämst om, som telemarketingoperatör med uppdrag att boka in besök
av transportsäljare på olika företag, gav mig kunskaper och
insikter jag haft glädje av. Till exempel förstod jag hur
destruktivt det kan vara för en grupp att försätta människor i
tävling mot varandra; och hur själsdödande det är att utföra
arbetsuppgifter som man upplever helt saknar värde, både för en
själv och ur ett samhällsperspektiv. I valet mellan höga
inkomster och sysselsättning som känns viktig har jag efter det
jobbet alltid valt det senare och jag önskar att alla hade den
möjligheten.


Jag gjorde mina jobb som ung och jag tjänade
pengarna jag längtade efter men jobben gjorde också mig.
Relationer förändrar vår syn på oss själva och på världen; de ger
oss nya normer och värderingar. Det var vad som hände mig som
ung. Då tänkte jag att det var resorna som jag gjorde för
pengarna som skulle ge mig minnen för livet. Jobben var bara ett
nödvändigt ont. Det är först i efterhand som det blivit tydligt
hur oerhört mycket dessa arbeten format mig och mina senare val i
olika sammanhang. Relationerna de erbjöd fick mig att förstå att
detta att vara mänsklig är att ha omsorg om varandra. För det är
jag ytterst tacksam. Utan dem hade jag delvis blivit en annan och
troligen sämre version av mig själv.


Eva-Lotta Hultén
författare och journalist