Jean-Joseph Rabearivelo: En furste av ingenstans och överallt

Afrikas första modernist ville göra tabula rasa med den
västerländska verskonsten. Dan Jönsson dyker ner i Rabearivelos
tidlösa och gränslösa dikter.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag inser förstås genast att det är en överdrift, men tanken tål
att tänkas: är det kanske så att poesin som litterärt fenomen
blir särskilt livskraftig när den får växa på en ö? Till skillnad
från prosan som behöver näringen från stora städer och från vida
kontinenter hittar poesin sin form i en omgivning som begränsas
av tydliga konturer, omgiven av ett främmande och obevekligt
element som isolerar, det vill säga bokstavligen för-öigar
diktaren och slipar tanken in på bara benet. Man kan rada upp
namnen på de stora öpoeterna: Sappho på Lesbos, Irlands Yeats och
Seamus Heaney, Elytis och Kazantzakis på Kreta, Derek Walcott på
Saint Lucia. Och Jean-Joseph Rabearivelo på Madagaskar. Har de
inte allihop någonting gemensamt?


Som sagt, antagligen inte. Listan över undantagen blir förstås
betydligt längre. Ändå kan jag inte riktigt släppa tanken när jag
läser Rabearivelos poesi, rotad som den är i Madagaskars urskogar
och röda jord, snärjd i de lianer som kartografiskt slingrar sig
utmed öns stränder, hela tiden med en vaksam sidoblick mot
horisonten, mot ett mytiskt ursprung någonstans på andra sidan
havet, och med en längtan till de fjärran metropoler och kulturer
som utgör den koloniala verklighetens flimrande hägringar. I
dikten ”Trycksaker” manar han fram sin förväntan när postbåten
kommer till ön med sin last av efterlängtade livstecken från
världen bortom haven – ”dessa målande, svävande ark/ som kommit
till mig från hela jordklotet”, som han formulerar det, och som
för en stund befriar honom ur ”detta löjliga fängelse/ som
förgäves övervakar bergen/ och skogarna, och haven”.


Jean-Joseph Rabearivelo föddes 1901 som
Joseph-Casimir; förnamnet ändrade han för att få nöjet att
underteckna med samma initialer som sin store idol, den
förromantiske filosofen och romanförfattaren Jean-Jacques
Rousseau. Under hela sitt korta liv var han besatt av en stark,
olycklig kärlek till den franska kolonialmaktens civilisation,
dess ämbetsverk och traditioner, dess språk och dess kultur. Han
härstammade på mödernet från en av öns kungliga familjer och
hanterade sitt madagaskiska ursprung som en viktig lyrisk
klangbotten i sina verk – men i grunden ändå som någonting han
ville överskrida. Livet igenom hoppades han på en tjänst i den
koloniala administrationen, och på att en gång få representera
sitt land vid något stort evenemang i Paris. Inget av det blev
verklighet. När han tog sitt liv 1937 hade han aldrig ens fått
myndigheternas tillstånd att lämna Madagaskar. Med Ingemar
Leckius pregnanta formulering i förordet till den första svenska
utgåvan av hans dikter förblev Rabearivelo ”dubbelt landsflyktig,
en furste av Ingenstans”.


Ja – och Överallt, skulle jag vilja tillägga. För det är på många
sätt just denna svävande, kosmopolitiska hemlöshet som gör hans
dikter så på en gång både tidlösa och gränslösa. De dröjer i ena
stunden vid en hemlig, mytisk källa mitt i urskogen för att i
nästa tala till Keats grekiska urna; de kan besjunga sebutjurens
seniga kropp eller det fasta gula skalet hos en mango och kastar
sig sedan in i en målning av Gauguin. Allt är nära, allt är lika
verkligt – från kullarna runt huvudstaden Antananarivo, som han
aldrig lämnar, besvärjer han de böljande risfälten och
eukalyptusskogens höga pelarsalar, busksvinen och
utriggarpirogerna, och det i en fritt krängande lyrisk vers som
ekar av symbolister som Rimbaud och Mallarmé. Allt hänger samman,
som han skriver: ”samma himmel är alltid världens tak” – poetens
språk är liksom brevbärarens postväska ett hemligt skrin för
”hela världens tanke”.


Jag skulle tro att denna geografiska melankoli,
denna smärtsamma försoning med världens väldighet är något som
känns igen av var och en som någon gång färdats med fingret över
en karta eller låtit blicken dröja vid bilderna från platser som
man aldrig kommer att få se. För Rabearivelo förblev den alltså
ohjälpligt ett öppet sår. Till skillnad från en annan samtida
lyrisk pionjär från det franska Afrika, Senegals Léopold Senghor,
som gjorde sig hemmastadd i imperiets centrum och med tiden blev
en av dess starkaste antikoloniala röster, tvingades Rabearivelo
till en tillvaro i marginalen. Visserligen publicerades hans
dikter; visserligen förde han en livlig korrespondens med franska
kollegor som André Gide – det kunde komma dussintals brev på
samma gång med den där postbåten – men sin publik hade han
huvudsakligen på Madagaskar, och den var begränsad. Liksom
förstås den litterära offentligheten på ön.


För mig hämtar alltså hans lyrik en särskild kraft just ur denna
begränsning, denna isolering. De dikter som har överlevt till vår
tid finns främst i hans två sena diktsamlingar ”Presque-songes”
(Nästan-drömmar) från 1934 och ”Traduit de la nuit” (Tolkat från
natten) som gavs ut året därpå. Båda genomströmmas av ett sorts
revanschlystet, upproriskt svårmod som i den madagaskiska naturen
och kulturen hittat verktygen för att, som han själv uttrycker
det, ”göra tabula rasa med den västerländska verskonstens alla
kineserier”. Här är han förstås på samma våglängd som många av de
franskspråkiga diktare och konstnärer som i början av
nittonhundratalet söker impulser till förnyelse i de
traditionella utomeuropeiska kulturerna. Rabearivelo inser att
han alldeles inpå knutarna har tillgång till just en sådan
kraftkälla, och vill på samma sätt söka sig mot något
ursprungligt och allmänmänskligt, förklarar han – ”genom att
spörja min egen jord, genom att konfrontera mig blott med mina
döda”.


I ”Presque-songes”, som skrevs samtidigt på både
franska och malagassiska och sedan 2024 också finns på svenska i
sin helhet, blir det övergripande projektet att försöka mana fram
den röst, den ”sång” han anar binder samman allt i tid och rum.
Kaktusen med dess hårda pansar runt sitt livgivande vatten,
lianernas kraftfulla slingrande, den gamle mannens blick som
vaknar till med en ungdomlig glimt, makakernas gåtfulla
tjattrande och anfädernas övervuxna gravar – allt talar med i
grunden samma ton, en mörk vibration av trotsigt liv i skuggan av
den annalkande döden: ”det svaga ekot”, som han skriver, ”av en
inre sång/ som växer och mullrar”. Dikterna är kraftfulla och
omedelbara, mättade med blixtrande konkreta bilder som i den
följande boken, ”Tolkat från natten”, stegras till en ny nivå i
en svit namnlösa strofer där Rabearivelo målar upp en alldeles
egenartad, gnistrande mörkervärld. I dessa dikter, varav ett
urval också finns på svenska, har de skarpa bilderna övergått i
kusliga förvandlingsnummer, den livgivande sången i ett djupt,
och närapå extatiskt, existentiellt främlingskap. Likt nattens
”svarte glasmästare” ser poeten sitt verk falla sönder mellan
sina händer. Hjälplös och ensam. På väg från livets ö, till
dödens.


Dan Jönsson
författare och essäist

Litteratur


Jean-Joseph Rabearivelo: Nästan-drömmar. Översättning av Eric
Luth. Vendels förlag, 2024.


Jean-Joseph Rabearivelo: Dikter. I urval och tolkning av Ingemar
och Mikaela Leckius. FIBs lyrikklubb, 1973.