Kvinnlig vänskap: Hur kan vi vara både bäst och sämst på relationer?

Kunde flickor leka tre på vikingatiden? Maria Andersson Vogel
funderar över paradoxen med kvinnor som både relationsproffs och
kalla utfrysare.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det är något med kvinnors vänskap som förbryllar mig. Å ena sidan
anses flickor och kvinnor vara bättre på relationer än pojkar och
män. Att ta ansvar för, bygga och vårda relationer är intimt
förknippat med hur vi föreställer oss kvinnlighet. Alla har väl
hört berättelsen om den frånskilde mannen som finner sig utan
vänner eftersom hustrun tagit ansvaret för att upprätthålla
relationerna. Å andra sidan finns ett myller av berättelser om
vänskapsrelationer flickor och kvinnor emellan fyllda av raka
motsatsen till denna relationella kompetens. Att ”flickor inte
kan leka tre” är kanske den allra mest spridda, men här finns
också historier om deras inbördes relationer som fullkomligt
genomsyrade av skitsnack, utfrysning och knivar i ryggen. Hur går
det här ihop?


Om vi går riktigt långt tillbaka i historien kan
vi konstatera att vänskapsrelationer var något som endast män
ansågs begåvade nog att syssla med. Eller åtminstone är det så
det har beskrivits, den mesta dokumentationen från mänsklighetens
tidiga historia har ju som bekant författats av män, för män. I
det antika Grekland sägs det att vänskap betraktades som den
noblaste formen av mänsklig kontakt. Det var en specifikt manlig
verksamhet som inte bara gav glädje till individen utan som också
var central för såväl civila som militära gemenskaper. Eftersom
kvinnor ansågs konstitutionellt svagare än män var de inte skapta
för den vänskap som byggde samhällen. Med andra ord, huruvida
kvinnor hade vänner eller ej, eller hur bra de var på att vårda
sådana relationer, var ointressant.


Men om vi går längre fram i historien, till den tidsperiod som
dagens populärkultur ofta porträtterar som fylld av starka och
handlingskraftiga kvinnor. Vikingatiden. Hur såg det då ut med
kvinnors vänskap? Den frågan har även historikern Agneta Ney
ställt i boken ”Vänskap mellan kvinnor på vikingatiden. Om urval
och historieskrivning i de isländska sagorna”. Majoriteten av de
isländska sagorna är författade av män, och Ney konstaterar att
även här är den manliga vänskapen central för samhällsbygget.
Kvinnors inbördes relationer ägnas inte någon större
uppmärksamhet i sagorna. Men den är inte helt frånvarande, och
när den beskrivs tycks den ofta utspela sig i specifika rum.


Kopplingen mellan kvinnlighet och rum är inte förbehållet
vikingatiden. I såväl feministisk teori som i populärkultur är
”flickrummet” både en metafor och en scen för flickors
identitetsskapande. Flickrummets avskildhet från vuxenvärldens
tämligen konstanta övervakning av sina döttrar, möjliggör ett
visst utrymme för frihet. Den är besläktad med det egna rum
Virginia Wolf menade att kvinnor behövde för att kunna skapa, men
det är en förrädisk sådan. Där pojkarna tar gatan i besittning
får flickorna hålla till godo med en frihet kringskuren av
hemmets lyckta dörrar.


Nog säger det något om historiskt kontinuerliga förståelser av
kvinnors inbördes relationer att de få spår av kvinnors vänskap
som finns i de isländska sagorna utspelar sig i vävstugan. Ett
rum som primärt kvinnorna beträdde. Såväl då som nu tycks med
andra ord feminint kodade rumsligheter, vare sig det är
flickrummet eller vävstugan, vara centralt för kvinnors
vänskapsband. Här kan paralleller dras till kvinnorörelsen under
1960–70-talet som proklamerade att det privata är politiskt, men
som också betonade vikten av separatistiska rum. Där kvinnor
kunde utbyta erfarenheter, lära av varandra och gå samman i
politisk aktion. Det var i dessa rum som kvinnors privata
relationer blev politiska, och det på ett nytt sätt jämfört med
hur de manliga formella vänskaperna tidigare genom historien
ansetts samhällsbyggande.


Men så var det det där med knivar i ryggen,
utfrysning och skitsnack. Om det förekom under antiken eller
vikingatiden lär vi aldrig få veta, eftersom ingen brydde sig
tillräckligt om kvinnors relationer för att nedteckna sådana
detaljer. Men samtidens berättelser om dysfunktionella
flickgemenskaper är många och jag ryggar så instinktivt emot
bilden av de intriganta flickorna. Den andas kvinnoförakt. Skolad
som jag är i socialkonstruktivism och dekonstruktion vänder jag
mig istället till de som kritiskt granskat dessa bilder.
Kulturvetarna som säger att det är misogyna föreställningar
menade att underminera potentiellt subversiva relationer. Ett
sätt att bemöta den politiska kraft som uppstår när kvinnor går
samman i gemensamma rum.


Och visst är det en begriplig, och på flera vis adekvat kritik,
men jag kan inte hjälpa att den känns som en polyesterkappa i
minusgrader. Snygg, men utan funktion. För det enda den får mig
att tänka på är att nästan alla föräldrar med döttrar tycks ha en
berättelse om det här. Jag har själv en dotter och en berättelse
om en dysfunktionell grupp flickor i en lågstadieklass. Att
dekonstruera samhälleliga föreställningar hjälpte oss föga i att
hantera dessa konflikter.


Och samtidigt. Om vi inte tror att kvinnor av naturen, rent
biologiskt och evolutionärt, är elakare än män (och varför skulle
vi tro det) så måste det väl handla om socialisation? Inom
psykologin kallar man det social, ibland relationell, aggression.
Icke-verbala aggressivitetsuttryck som miner, blickar och gester
menade att exkludera och frysa ut, men också att snacka skit
bakom ryggen och på olika sätt använda manipulation. Enligt den
amerikanska psykologiforskaren Marion Underwood är ett skäl till
att flickor oftare använder sådana uttryck just en fråga om
socialisering. Om du som kvinna fått lära dig från tidig ålder
att det är viktigt att vara snäll, tillmötesgående och att
undvika konflikter – blir dessa undflyende uttryck kanske de enda
tillgängliga.


Såväl flickrummet som vävstugan är platser där
kvinnor delar förtroenden. Här byggs relationer i hög grad på
intimitet. Det sägs ibland att medan män utöver sin vänskap axel
mot axel, genom gemensamma aktiviteter, utövas kvinnors
relationer ansikte mot ansikte. Det är en intimitet som är en
central byggsten i kvinnors relationella kompetens, men det är
också något som kan bli potent ammunition i en konflikt. Det som
gör att kvinnor betraktas som relationellt kompetenta,
intimiteten och förtroendena, blir med andra ord också det som
underblåser föreställningen om att tjejer inte kan leka tre.


Ibland hävdas det att vi borde uppfostra flickor mer som pojkar.
Vi säger att det handlar om att lära dem att stå upp för sig
själva och inte ta någon skit, men vad som lurar där bakom är
inte sällan en förståelse av pojkars direkta aggression som något
finare. Nog vore en bättre väg att istället söka efter
mittpunkten, ett torg mellan vävstugan och slagfältet. Där
konflikter löses med tydlighet och respekt, inte med knutna nävar
men inte eller med kalla blickar.


Maria Andersson Vogel
skribent och doktor i socialt arbete


 


Källor


Ney, Agneta (2024). Vänskap mellan kvinnor på vikingatiden. Om
urval och historieskrivning i de isländska sagorna. Nordic
Academic Press.


Underwood, Marion K. (2004). Glares of Contempt, Eye Rolls of
Disgust and Turning Away to Exclude: Non-verbal Forms of Social
Aggression among Girls, Feminism & Psychology, 14(3),
371-375.