Diagnos på distans: Är det rätt att kalla en galen president för psykiskt sjuk?

Behovet av psykologiska analyser av makthavare tycks outsinligt.
Ulf Karl Olov Nilsson funderar i ljuset av en bortglömd
psykobiografi.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Hur mycket kan egentligen en enskild individ påverka världens
gång? Ja, kan en enda människa agera ut sina inre konflikter på
världsscenen, kan jordens öde vila i två ynka nyckfulla händer?


Frågan kan tyckas aktuell, ja rent av akut, med tanke på de
märkliga personligheter som befinner sig i absoluta
maktpositioner. En akut fråga kanske, men knappast ny.


I mars 1920 började många tro att amerikanske
presidenten Woodrow Wilson förlorat förståndet. Wilson hade varit
en centralgestalt för fredsförhandlingarna efter första
världskriget och lanserat de 14 punkter för fred i den så kallade
Wilsondoktrinen. Men nu hade han börjat uppföra sig irrationellt;
han höll missriktade bibliskt salvelsefulla tal i kongressen och
verkade vilja undergräva den amerikanska uppslutningen kring det
Versaille-fördrag som han tidigare slagits så hårt för; ja, han
spelade sina kort så uselt att han tycktes önska ett
misslyckande. Vad hade hänt? De flesta hänförde presidentens
märkligheter till hans hjärnblödning hösten 1919. Wilson hade
svävat mellan liv och död i veckor och under isoleringen odlade
han ett yvigt skägg, förmodligen för att dölja en delvis
vänstersidig förlamning.


En man som arbetat nära Wilson under fredsförhandlingarna var
stjärndiplomaten och senare USA:s förste ambassadör i
Sovjetunionen, William Bullit. Han med många andra kom att hysa
enorm besvikelse och ren aversion mot USA:s 28:e president. Några
år in på 20-talet drabbades Bullit av en personlig kris och sökte
upp en viss professor i Wien, närmare bestämt Sigmund Freud.
Efter några månader på Freuds divan började de båda männen
samtala på mer vänskaplig grund. Det visade det sig att de var
rörande överens i sin frustration över Wilson. Freud skrev i ett
brev: “om någon enskild individ kan hållas ansvarig för misären i
denna del av världen så är det nog ändå han [Wilson]”. När Bullit
berättade om sina planer att skriva en psykologisk biografi över
den tidigare presidenten var Freud oväntat och obegripligt nog
med på noterna.


Eller kanske var det inte så obegripligt. Som statsvetaren
Patrick Weils visar i sin bok “The Madman in the Whitehouse” så
var Bullit var ingen vanlig klient; han hade suttit i
förhandlingar med Lenin och Stalin, Churchill, de Gaulle, Chiang
Kai-shek och Göring. Bullit är förlagan till en av karaktärerna,
närmare bestämt djävulsfiguren, i Michael Bulgakovs ”Mästaren och
Margarita”. Freud var smickrad, dessutom befann hans
psykoanalytiska bokförlag sig på ruinens brant och en
psykobiografi över en president kunde säkert komma till
undsättning, inte minst när Bullits första och enda roman hade
varit en veritabel kioskvältare, tryckt i häpnadsväckande 23
upplagor.


Något år senare, när Wilson avlidit, gav Freud Bullit i uppdrag
att forska i Wilsons bakgrund och intervjua vänner och personer
som arbetat med honom. Efter några år började ett manus ta form
där båda männen stod som upphovsmän. Men utgivningen kom att
dröja; Bullit var rädd att en kritisk biografi av demokraten
Wilson skulle förstöra hans vidare karriärmöjligheter inom
partiet. Och åren gick, Freud avled 1939, andra världskriget bröt
ut; och så började Wilsons eftermäle påtagligt resa sig ur askan
med nya biografier, pjäser och en påkostad spelfilm om hans liv
1944.


Bullit satt på det enda exemplaret av manuset
vars status blev alltmer oklart. Psykoanalytiker som Ernest Jones
reste till USA och läste texten men var måttligt imponerad. Anna
Freud fick läsa och ogillade skarpt. Manuset var fullt av
psykoanalytiska klichéer, tyckte man, och saknade Freuds
förfining. Ve och fasa, hade verkligen Freud själv författat
denna parodi på freudianskt mumbo-jumbo!


Men Bullit menade att de båda männen visst hade skrivit manuset
tillsammans; Freud skrev själv utkastet till förordet, Bullit
resterande delar. ”Vi kämpade ibland om varenda rad”, menade
Bullit, även om han själv mestadels hållit i pennan. Men sedan
hade Freud gjort ändringar, och Bullit hade sedan själv, långt
efter Freuds död, ändrat i ändringarna.


Men 1966 var det – äntligen eller kanske snarare tyvärr – dags
för publicering; president Wilsons änka hade precis dött och
Bullit själv låg för döden och fick aldrig läsa de nedslående
recensionerna. Biografin uppehåller sig mycket vid vad Bullit och
Freud menar är presidentens faderskomplex. Fadern var präst och
Wilson hade sett sig som guds son, menade författarna; hans
politiska karriär var ett slags messiansk dröm. Boken visar också
upp flagranta exempel på vad psykoanalytikern och framgångsrike
psykobiografikern Erik Homburger Erikson kallade ”originology”,
alltså att låta pyttesmå detaljer i studieföremålets barndom
förklara betydelsefulla historiska händelser.


Men ännu värre, var inte Freuds och Bullits projekt problematiskt
redan till sin utgångspunkt: att skriva en psykobiografi över
någon som man djupt ogillar.


Risken är ju – vilket boken om Wilson dessvärre är ett exempel på
– att en persons lidande framhålls som klandervärt, och att man
olyckligt tolkar en människas neuroser eller vanföreställningar
som vore de moraliska brister. 


Idag argumenterar psykologiska och psykiatriska
institutioner, exempelvis American Psychiatric Association, för
att yrkeskårens kodex bör vara att en psykolog eller psykiater
aldrig ska sätta en diagnos på en levande offentlig person man
aldrig träffat. Ändå görs övertramp dagligen och samtidens behov
av psykologiska studier, inte minst förklenande, över politiska
ledare tycks outsinligt.


Nå, historien är givetvis inte endast en produkt av idéer,
ideologi och materiella förutsättningar utan också enskilda
individers val och handlingar. I tider av maktkoncentration,
personfixering och tilltagande demokratiskt underskott finns det
kanske ett större behov än någonsin att förstå makthavares
drivkrafter och omedvetna konflikter. Ja, det är kanske en fråga
för framtida psykobiografier: hur ska demokrati kunna försvaras
när medborgarna själva väljer ledare som vill undergräva
demokratin?


Ulf Karl Olov NIlsson
författare, psykoanalytiker och översättare


Litteratur
Patrick Weil: The madman in the White house – Sigmund Freud,
ambassador Bullitt, and the lost psychobiography of Woodrow
Wilson. Harvard University Press, 2023.