Fantastiska fjäderfän: Ugglorna är inte vad de verkar

Många ugglor fångar sitt byte med enbart hörseln. Aase Berg
reflekterar över en annorlunda fågel, domesticerade djur och
vilda människor.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag vaknar av gny och krafs vid sängkanten. Det är hundvalpen som
vill ut. Klockan är fem på morgonen. Vi smyger ut på tomten. Det
är sommar och solen har börjat värma bort daggen i gräset, men
det brukar ändå kännas som natt vid den här tiden, eftersom det
är så overkligt lugnt.


Men så är det inte nu: en koltrast smattrar fram sitt ettriga
varningsläte, det bara pågår, den vägrar sluta. Åsynen av mig och
hunden brukar sällan utlösa sådan hysteri. Nej, det aggressiva
tjattret betyder att kattugglan är här. Jag tittar upp mot
gästhusets tak och där sitter den alldeles stilla under
skorstenskåpan. Den får precis plats, och plåtens rundning följer
ugglans huvud. Där slipper den attackerna ovanifrån, inga utfall
från irriterande trastar, även om själva lätet ändå måste vara
plågsamt för den här tysta aristokraten bland rovfåglar.


Att ugglor kallas för The wolves of the sky är
inte taget ur luften. De är ulvar i fårakläder, bland annat på
grund av sättet att flyga. De smeker sig fram mellan träden,
passerar som skuggor bara, ljudlöst fluff. Andra fåglars fjädrar
har hullingar som ger friktion, det är därför flaxandet låter.
Gamarna är värst, de väsnas till och med när de glidflyger. Det
gör inte ugglor, eftersom deras fjädrar är specialkonstruerade
för att motverka vingturbulensen.


Dessutom har de närmast öververklig ljudkänslighet, eller, om man
så vill: musikalitet. Hela ugglans ansikte är uppbyggt som ett
öra, en parabol, med upp till sju sorters fjädrar av olika textur
som får ljudet att passera på specifika sätt, och många ugglor
fångar sitt byte med hjälp av enbart hörseln.


Att ugglorna är så olika alla andra fåglar är nog skälet till att
vi ser dem som något mer än fjäderfän, som nåt slags mystiska
nattspöken som smyger genom luften på vingar av tyst sammet.


Men samtidigt ser de så absurda ut, rentav löjliga, med sina
stora, stirrande ögon. Ugglorna roar oss med sin gravallvarliga
humor, med sin bistra uppsyn, eller ibland ett förvånat
ansiktsuttryck. Särskilt hornugglan har en kronisk min av att bli
tagen på bar gärning med förbjudet fuffens.


Min hundvalp är också på sätt och vis en ulv i fårakläder. Fast
ändå inte – på en skala där man genetiskt rangordnat vilka
hundraser som står närmast vargen, ligger min hund nästan längst
bort. Svårdresserade hundar som vägrar fjäska och har hög
integritet, de liknar vargen mest.


Den här forskningen är väl inte hundraprocentigt belagd, men om
den stämmer är den överraskande. Det är alltså inte de
innerstadsinavlade soffpotatisarna med platt tryne eller såna där
pomeranier som man nästan kan köpa i leksaksaffären som är mest
avlägsna från sina vargsläktingar. Istället kan min mini-aussie
placeras som vargens motpol, troligen på grund av
vallhundsgenerna: hon är av en arbetande ras som blixtsnabbt
fattar det jag lär henne, och det är enkelt att möta hennes blick
i samförstånd eftersom hon har ljusa, blå ögon. Kommunikationen
med hundföraren, den har avlats fram genom generationer, mer
eller mindre hos olika hundraser. Att samarbeta med människor,
det fixar ingen varg.


Vallhundar kan verka milda till sinnet, men deras nippriga
impulsivitet är farlig på sitt sätt. Man ska passa sig för att
avla fram blandrasvalpar mellan till exempel bordercollie, som är
superhispigt signalkänsliga, och stora men
jämförelsevis trögtänkta vakthundar typ rottweiler.
Överreaktioner och oförutsägbara aggressioner är
det sista man vill ha.     


I de banorna tänker jag också när jag tittar på
fotot av författaren Jennifer Ackerman och den gigantiska
lappugglan Percy. Det finns i slutet av Ackermans bok What an Owl
Knows, en som trots titeln handlar mer om vad forskarna inte vet
om ugglor. Bilden är tagen av fotografen Sofia Runarsdotter, och
mötet inträffade på Skansen, vilket ger fotot ett drag av oskuld.
Jennifer ler lyckligt och Percy poserar med outgrundlig uppsyn
vid hennes sida, och här blir hans storlek uppenbar – hans
ansikte är betydligt större än hennes, hans axlar – eller vad man
ska kalla dem – är nästan lika breda som en människas.
Visserligen är det en illusion, ugglor väger inte särskilt
mycket, det är fjädrarna som får dem att se stora ut. Men ändå.
Och Percy har nästan ett mänskligt ansikte, med sina för fåglar
så unika, framåtvinklade ögon och sin lilla, näsliknande näbb.
Percy ser relativt beskedlig ut på fotot, men Ackerman iakttar
hur hans pupiller vidgas till svarta avgrundshål när skötaren
matar honom med möss.


Det mesta är fortfarande okänt om ugglornas varseblivning, och
mystiken har gjort dem till symboler för visdom, men också för
död och onda förebud. Plus att de ofta infantiliseras, som motiv
på bebisfiltar och i barnböcker. Min personliga favorit
fjällugglan, eller snöuggla eller harfång som den kallades förr,
den påminner inte så lite om Tove Janssons hatifnattar, en vit
svampliknande plopp som gärna befinner sig på marken.


Ugglor är både söta, konstiga och skrämmande. Deras beteenden är
ovanligt svåra att avläsa. Ackerman skriver om en forskare som
får se ett filmklipp med ett barn som kramar en påstått tam
fjälluggla. Forskaren studerar fågelns stillsamma och subtila
kroppsspråk och säger förskräckt: ”Den där ugglan är såhär nära
att slita ansiktet av barnet”.   


Förgulligandet är ett sätt att avdramatisera det oroande draget
hos ugglan.


Men när den blodtörstiga varelsen inte längre behöver tänka på
att överleva – vad händer då?  


Skansenugglan Percy har faktiskt en rätt avancerad historia – det
var han som rymde ur voljären år 2022, men fångades in igen efter
en vecka. Eller lät hans sig fångas? Bytte han tillbaka friheten
mot bekvämlighet? Det var förvånansvärt enkelt att locka hem
honom. Han var tränad på att komma på kommandot av en visselpipa.


Djurarter kan domesticeras, enskilda
djurindivider kan tämjas. Även om min hundvalp jagar myror och
vårtbitare med stor entusiasm, så kommer hon, när hon växer på
sig, troligen inte att käka upp mina hönor. Ett lojalt flockdjur
äter ingenting som tillhör familjen.


Åtminstone inte när flockledaren tittar på. Ulven i fårakläder är
granne med ögontjänaren, och i grunden är min hundvalp
fortfarande ett rovdjur. Som det heter i sången: Dina blåa blåa
ögon/ och din svarta lilla själ/ jag gick på en nit igen/ fast
jag kände dig så väl.” Kan jag lita på vallhundens oskyldigt
ljusblå blick? Människosläktet har i alla fall aldrig helt litat
på ugglan. I tidiga Mellanösternreligioner associeras hon med
Lilith, Adams första fru, som lämnade Paradiset och enligt vissa
myter slog sig ihop med ängeln Samael, även känd som mörkrets
furste. Och varför skulle man lita på ett djur när man inte ens
kan lita på sig själv? Människan är människans varg, vacker men
bedräglig. Det som lurar i botten på Percys svarta pupiller kan
mycket väl vara min egen spegelbild.  


Aase Berg
författare och kritiker


Litteratur


Jennifer Ackerman: Waht an owl knows. Center Point, 2023.