Don DeLillos motlitteratur: Apokalypsen är en berättelse

Allt viktigt ska hända sedan, inte nu. Mattias Hagberg söker en
motlitteratur som visar oss bort från en värld där alla vill äga
undergången.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Don DeLillos sjuttonde roman ”Noll K” från 2016 inleds med en
mening som jag har svårt att släppa:


”Alla vill äga världens undergång.”


Det är en märklig rad. Nästan obegriplig.


”Alla vill äga världens undergång.”


Vad betyder den? Hur kan den ens vara möjlig?


Jag återkommer till den där meningen, med ett möjligt svar, men
för att nå dit måste vi gå en omväg, en omväg som börjar i samma
roman, men som snart kommer att ta oss någon helt annanstans.


”Noll K” är en text om döden, och om det eviga
livet. I en nära framtid håller tekniken på att göra verklighet
av kristendomens löfte om evigt liv. På en hemlig ort i
Centralasien finns en högteknologisk anläggning, kallad
Konvergensen, där världens miljardärer kan frysa ner sina kroppar
för att en dag bli upptinade när medicinen gjort sådana framsteg
att de kan leva för alltid.


Konvergensen är uppståndelsen från de döda som teknologisk
vision. Ja, mer än så. ”Noll K” är en roman om tidens slut, som
bär tydliga paralleller till kristendomens urmyt –
föreställningen om undergång och pånyttfödelse.


Don DeLillo är en författare som ständigt återvänt till
domedagen. Redan i de första romanerna från början av 1970-talet
är motivet tydligt. Som i ”End Zone” från 1972, om en ung
amerikansk fotbollsspelare, Gary Harkness, som blir besatt av
kalla krigets massförstörelsevapen och av den ömsesidiga
utplåningen. Det är en roman som slutar i ett sammanbrott – inför
det moderna kriget verkar förståndet inte räcka till –
kapprustningen har, vad man skulle kunna kalla, bibliska
proportioner, som så många andra av våra samtida globala hot.


Och mycket riktigt gör Don DeLillo just den kopplingen. I ”End
zone” låter han huvudpersonen, Gary Harkness, spekulera:


“Science Fiction har precis börjat komma i kapp Gamla
testamentet... Polarisen smälter. Världens mineralreserver
minska. Krig, svält och pest…”


Ja, det sena 1900-talet och det tidiga 2000-talet är onekligen en
apokalyptisk tid – i ordets ursprungliga bemärkelse. De latenta
faror som legat förborgade i det moderna samhället har slutligen
börjat uppenbara sig, och världen skälver.


Men det som intresserar Don DeLillo är inte i första hand
samtiden globala kriser, utan undergången som litterär genre, som
social konstruktion, som ett raster som lägger sig över
verkligheten och erbjuder vissa snäva tolkningar.


“Science Fiction har precis börjat komma i kapp Gamla
testamentet…”


Han vet att vi måste gå tillbaka till ”Bibeln” för att förstå
något väsentligt om vår samtid, för att kunna se apokalypsen för
vad den också är – en berättelse, en fabel som format och
omformat vår förståelse för världen, och därmed vår förmåga att
agera.


Den antika judendomen var en religion, om man nu
ens kan prata om religion vid den här tiden, som särskilde sig
från andra kulter kring östra medelhavet genom att fokusera på
tiden och på historien, och på en gud som ingriper i världen.


Under århundradena kring vår tideräknings början renodlades sen
denna syn på tiden till en egen litterär genre – apokalypsen –
först av judiska skriftlärda och profeter, senare av kristna
intellektuella. Apokalypsen blev en litterär stil, med en egen
och tydlig form, enkel att sammanfatta:  


Tiden har en riktning, den har en början och ett slut, och innan
slutet kommer skall allt viktigt uppenbaras – ofta under
katastrofala former.


Strukturen finns i judiska apokalypser som ”Daniels bok” och
”Enoks bok”, och den finns i nästan alla kanoniserade kristna
texter, som ”Markusevangeliet”, Paulus brev och
”Uppenbarelseboken”.


Med andra ord: Den västerländska synen på tiden och historien är
en litterär konstruktion, sprungen ur ”Bibelns” berättelser, en
konstruktion som format hela den västerländska förståelsen för
världens som framåtskridande, kris och återfödelse.


Och därmed blir det också möjligt att förstå Don Delillos
märkliga påstående att ”alla vill äga världens undergång.”


Vad han vill ha sagt, tror jag, är följande: Om föreställningen
om undergången och pånyttfödelsen är en av våra starkaste
kulturella bilder – en sorts rotmetafor som dyker upp överallt i
vårt samhälle – blir det oerhört väsentligt vem som kontrollerar
den bilden.


Tänk bara på de socialistiska staterna i öst som levde på
föreställningen om den kommande förlösningen när det klasslösa
samhället äntligen skulle bryta fram.


Eller tänk på nyliberalismen med sitt löfte om marknadens
frälsning.


Eller på högerradikalernas tro på det gamla lyckorikets
återkomst.


Eller på föreställningen om att ny teknik plötsligt ska rädda oss
från klimatkrisen.


Allt viktigt skall hända sedan, i framtiden. Inte nu. Inte här.
Utan sedan.


Men, om allt detta bara är litterära bilder frammanade ur
judendomens och kristendomens grundläggande förståelse för
historiens riktning, då måste det också gå att erbjuda alternativ
– andra slags berättelser. 


Ja, jag tror det. Och det är just detta som gör Don DeLillo så
relevant. Hans romaner är inga regelrätta berättelser, de har
ingen tydlig början eller tydligt slut, snarare handlar det om
tillstånd. Om en sorts motlitteratur som betonar det varande, i
motsats till det kommande. En sorts litteratur som vilar i nuet,
i språket. Det är som om han vill säga: Allt det viktiga kommer
inte hända sen. Det enda vi äger är detta nu.


Nästan alla Don DeLillos romaner bär på en scen
där allt detta blir extra påtagligt. Det handlar om ett slags
vardagliga mirakel; ofta en soluppgång eller solnedgång. 


Och ”Noll K” är inget undantag. På romanens sista sidor åker
huvudpersonen buss över Manhattan, när han upplever ett ögonblick
av ordlös närvaro i stunden:


”Bussen gick tvärsöver stan, från väst till öst, en man och
kvinna satt nära chauffören, en kvinna och en pojke längst bak.
Jag satte mig mitt i någonstans, utan att titta på något
särskilt, tom i skallen, nästan åtminstone, tills jag började
lägga märke till ett sken, en flodvåg av ljus.


Några sekunder senare var gatorna fyllda av detta ljus av det
döende dagsljuset och bussen verkade vara bringaren av detta
strålande ögonblick. Jag såg på skimret över mina händer. [–-] Vi
var mitt på Manhattan, med fri sikt västerut och han pekade och
tjöt mot den flammande solen som med kuslig precision stod och
vägde precis mellan raderna av skyskrapor.” 


Mattias Hagberg
författare och journalist

Litteratur


Don DeLillo: Noll K. Översättning Rebecca Alsberg. Albert
Bonniers förlag, 2016.