Dödsångest: Undergången är en existentialism

Är det våra försök att undkomma dödsångesten som gjort den
mänskliga kulturen så rik? Det funderar författaren Helena
Granström på.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Publicerad första gången 2022-03-02.


Om man betänker att solen en dag kommer brinna ut och slockna,
kan den enskilda människans dödlighet framstå som något av en
bagatell. Ur ett kosmologiskt perspektiv är det inte bara
människolivet som är försvinnande kort. Detsamma gäller
varaktigheten hos livet som sådant, liksom själva jordens
existens.


Ändå är det just insikten om det egna livets ändlighet som
präglar vår upplevelse av tillvaron, i sådan grad att den tyske
historiefilosofen Oswald Spengler tyckte sig se människans
dödsmedvetenhet gestaltas inte bara i hennes personliga
världsåskådning, utan i hela hennes kulturella strävan: Obehaget
inför livets ändlighet utgör, enligt Spengler, grunden för "varje
religion, varje naturforskning, varje filosofi".


Kanske är det därför bara följdriktigt att den
västerländska kulturens mest tongivande filosof, Platon, bygger
sin lära på föreställningen om en yttersta verklighet befriad
från all förgänglighet: en oföränderlig sfär vars perfekta former
existerar evigt, utan att någonsin förfalla och gå under, och
utan att någonsin ha blivit till. För det är just efter evigheten
som människan tycks sträcka sig inför den skrämmande anblicken av
sin egen förestående död. För att slippa vara Samuel Becketts
människa, utkastad ur moderlivet bara för att ta mark i en grav,
föreställer vi oss ett tillstånd där ingenting föds och ingenting
dör, och intalar oss att vi hör hemma där.


När fysikern Brian Greene i boken "Till tidens slut" ställer
människans utveckling sida vid sida med kosmos är förgängligheten
– både människans och universums – överhängande. De frågor Greene
ställer sig om språk, religion, konst och vetenskap har alla,
helt i linje med Spenglers analys, en gemensam botten, nämligen
döden. Livets bräcklighet är förstås en avgörande faktor i varje
evolutionär förklaring av människans konstitution – att en
egenskap är evolutionärt fördelaktig, betyder ju bara att den ger
sin bärare förmågan att undkomma döden ännu ett litet tag. Men
kanske är förgängligheten lika relevant för att förstå de
mänskliga kulturyttringar som saknar en tydlig evolutionär
funktion? Greene citerar kulturantropologen Ernst Becker, som
menar att hela civilisationsprojektet kan förstås som ett enda
stort tilltag för att minska den potentiellt förlamande inverkan
av insikten om vår egen dödlighet. Och, lägger författaren till,
om du inte finner Beckers analys övertygande, utan tänker att den
insikten väl inte är så farlig, beror det helt enkelt på att
civilisationen har gjort sitt jobb – utan kulturbyggets kväsande
av vår dödsångest hade för övrigt också en sådan här essä varit
omöjlig att uthärda.


Den som ändå tvivlar kan ta del av en studie som
vid 1980-talets slut genomfördes med domare i amerikanska
domstolar. Innan de skulle avkunna sina beslut gavs vissa av
domarna en påminnelse om sin egen dödlighet. Till exempel kunde
de få frågan: "Vilka känslor väcker tankarna på din egen död hos
dig?". Effekten var slående: De domare som på så vis påmints om
det oblida öde som väntade dem utdömde i genomsnitt nio gånger
hårdare straff än sina kollegor. Tanken på det egna jagets
förgänglighet tycktes med andra ord leda direkt till ett
strängare bevakande av regelverket. Tydligare illustration av
kulturell disciplinering som en försvarsåtgärd mot ångesten inför
livets ändlighet kan man knappast hoppas på att hitta; Sigmund
Freuds gamla tes om civilisationen som ett sätt att kontrollera
dödsdriften tycks mer eller mindre otvetydigt ledd i bevis.


Det är emellertid, konstaterar Greene, ett beklagligt faktum att
evigheten är svår att uppnå, och att odödlighet förblir en
omöjlighet annat än i en mycket specifik version. Den kräver att
vi ger upp våra tankar på evigt liv i en konkret bemärkelse, och
håller tillgodo med en symbolisk, samtidigt som vi begränsar vår
förståelse av "evig" till att betyda något i stil med "så länge
den mänskliga civilisationen består". Det rör sig förstås om det
eviga liv som skapandet av stor konst eller betydande vetenskap
kan skänka: det som givits Shakespeare, Rembrandt, Bach, Newton
och en skara andra odödliga gestalter vars kroppar sedan länge
förmultnat till jord.


Men, fortsätter Greene, inte heller den konstnär vars chanser att
få tillträde till denna form av evighet tycks smala behöver
misströsta: bara genom att utöva sin konstnärliga impuls har han
eller hon tagit ett avgörande steg, nämligen att överföra sin
längtan efter odödlighet från en konkret till en symbolisk nivå.
Här kan vi luta oss mot Freud-lärjungen Otto Rank, som menade att
människan genom att utöva kreativitet kan möta sin egen rädsla
för döden, och med konstnärliga medel upprätta en värld där den
kan övervinnas. Det är, påpekar Greene, ett synsätt som får
klichébilden av den plågade konstnären att framstå i ett annat
ljus: Kanske är konstnären i själva verket den enda bland oss som
förmår att faktiskt kännas vid och acceptera sin egen dödlighet,
helt enkelt eftersom hon är den enda som funnit på ett sätt att
konfrontera den.


Med en sådan förståelse försätts också
människans vilja till symbolisk representation, till bildkonst,
musik, berättande och kanske också religion, i intim relation
till döden. Det mänskliga språket uppkom som ett sätt att ge
uttryck för verkligheten, den verklighet i vilken vi föds, åldras
och dör, men när det en gång uppstått visade det sig kunna
användas för att negera den, för att ge upphov till världar i
vilken den vanliga tillvarons logik är satt ur spel. Sagan bröt
sig loss ur vetandet, och fick eget liv. Och på samma gång kan
förstås detta språk fortfarande användas för att, likt Greene och
hans fysikerkollegor, borra sig allt djupare in i verklighetens
kärna, för att vinna kunskap om universums beskaffenhet, dess
historia och dess framtid.


Och i något skede försvinner kanske gränsen mellan dessa
strävanden, och saga och vetande blir återigen omöjliga att
skilja åt. En dag, i en ofattbart avlägsen framtid, kommer
rymdens expansion att få alla de galaxer vi idag kan observera
från jorden att försvinna bortom vår kosmologiska horisont – och
med dem merparten av de belägg vi använt för att komma fram till
den vetenskapliga berättelse om universum som vi lever med idag.
Den kvardröjande kosmiska bakgrundsstrålningen är vid det laget
så svag att den inte längre kan vittna om ett universum under
utvidgning, och allt som finns kvar är en svart, till synes
oföränderlig rymd. I denna avlägsna framtid blir historien om
världsalltets födelse i en het, förtätad smäll, ur vars rester
otaliga solar och världar formades, en berättelse bland andra –
om vi nu ska tro att det finns någon kvar som kan berätta den.


Och i en ännu mer fjärran framtid, långt efter
att galaxerna försvunnit utom synhåll, långt efter att solen ätit
jorden och alla stjärnor brunnit ut, efter att all materia
uppslukats av svarta hål som sedan själva sakta avdunstar i
strålning, till dess att också de är borta, kommer allt att
stillna. Och när ingenting längre finns som kan förändras, finns
inte heller någon tid. Inte bara det mänskliga livet, eller livet
som sådant, har då nått sin ände – utan tiden själv. Den där
evigheten som vi ägnat våra korta, bräckliga liv åt att längta
efter, visar sig alltså till sist vara en fantasi, lika flyktig
och obeständig som allting annat.


Helena Granström
författare med bakgrund inom fysik och matematik


Producent: Morris Wikström