Odödlighet: Visst finns en poäng med evigt liv – i politiken

Jakten på evigt liv är gammal. Under 1900-talet fick idén nya
former. Dan Jönsson ser en poäng i att hålla liv i odödligheten.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-02-26.


På morgnarna när jag står framför badrumsspegeln och begrundar de
djupnande vikarna i hårfästet faller min blick på en liten
medicinflaska jag köpte en gång för många år sedan i en butik på
Brick Lane i Londons East End. Flaskan innehåller något som heter
Blessed Seed Oil, en hemlig mixtur som sägs hjälpa mot allt från
impotens och håravfall till reumatism och ögonsjukdomar. Enligt
någon guru som citeras på förpackningen innehåller Blessed Seed
”ett botemedel mot alla sjukdomar, utom döden”. Det låter förstås
livsfarligt; ändå är det för det där citatet som flaskan har fått
stå kvar på hyllan. Trots allt skänker den lite hopp i
förgängligheten, hoppet om att även döden faktiskt är en sjukdom
bland andra, även om vi till dags dato inte har hittat någon bot
för den.


En revolution var knappast värd sitt namn om den inte också ville
spränga gränserna i tid och rum.


Men vad vore den mänskliga civilisationen om vi inte åtminstone
försökte? Den 7 april 1928 dog den sovjetiske forskaren och
revolutionären Alexander Bogdanov i sitt laboratorium i Moskva.
Dödsorsaken lär ha varit blodförgiftning, eller möjligen malaria.
Bogdanov var en av den ryska revolutionens veteraner, han hade
varit med när bolsjevikpartiet grundades och efter revolutionen
ledde han den kommunistiska kultur- och propagandaorganisationen
Proletkult. Men han var också besatt av tanken att partiets stora
uppgift, när kapitalismen väl var avskaffad, var att övervinna
döden. Hans idé var egentligen ganska enkel: med hjälp av
regelbundna blodtransfusioner kunde man hjälpa kroppen att bromsa
åldrandet och på så vis skjuta döden på en oviss framtid. I sitt
Institut för Blodtransfusioner utförde Bogdanov under några år på
tjugotalet en serie experiment, som alltså fick ett fatalt slut
när han av misstag råkade byta blod med en malariasjuk patient.


Den här historien är nästan glömd idag, men faktum är att i den
ryska revolutionens tankegods var sådana här spekulationer inte
oviktiga. Ursprunget finns hos författaren Nikolaj Fjodorov, som
i några uppmärksammade skrifter i slutet av artonhundratalet
proklamerade en rörelse han kallade ”kosmismen”, vars program
gick ut på att mänsklighetens uppgift var att göra sig till herre
över tid och rum – mer konkret verka för odödlighet och de dödas
uppståndelse samt kolonisera rymden. Fjodorov själv var
långtifrån någon revolutionär, ändå tog många revolutionärer till
sig hans idéer och utvecklade dem under namnet ”biokosmism” som
en logisk förlängning av det egna emancipationsprojektet. En
revolution var knappast värd sitt namn om den inte också ville
spränga gränserna i tid och rum. Avskaffandet av döden sågs inte
minst som en fråga om upprättelse för dem som fallit offer för
historiens tyranner; en befrielse som bara omfattade de levande
var helt enkelt inte rättvis.


Från att i årtusenden ha förankrats i det
religiösa blev alltså drömmen om ett evigt liv till ett
vetenskapligt och politiskt projekt. Liksom de kosmiska
fantasierna: det var biokosmisternas idéer som tände gnistan till
det som med tiden blev det sovjetiska rymdprogrammet, och när
raketforskningen tog sina första stapplande steg på tjugo- och
trettiotalen var de ideologiska banden fortfarande starka.
Konstantin Tsiolkovskij, som brukar anses som det sovjetiska
rymdprogrammets fader, var starkt inspirerad av Fjodorov, och
även om Alexander Bogdanovs död på laboratoriebänken blev slutet
för de revolutionära odödlighetsdrömmarna, så överlevde de alltså
på sätt och vis i sublimerad form. De sovjetiska rymdfärdernas
betydelse som symboler för den djärva, himlastormande kommunismen
är omöjlig att överskatta.


Men det här betydde inte att idéerna om odödlighet hade tömt ut
sin politiska kraft. Nästan samtidigt som i Ryssland, mellan de
båda världskrigen, pågick bland tyska kristna intellektuella en
intensiv debatt om evighet och odödlighet. Bakgrunden var i stort
sett densamma som hos biokosmisterna: en religiös världsbild som
i takt med den moderna rationalismens framväxt krympt ihop till
en historisk horisont där evigheten helt enkelt inte fick plats
längre. Framför allt Darwins evolutionsteori hade fått de eviga
perspektiven att framstå som myter och vidskepelse, och i den
samhällssyn som växte fram vid nittonhundratalets början sågs det
istället som den centrala uppgiften att ägna kraft åt att
förbättra förutsättningarna för livet här och nu, helst med
vetenskapliga metoder; en ambition som den svenske statsvetaren
Rudolf Kjellén redan 1916 kallade för ”biopolitik”. I pilens ännu
oanade riktning låg förstås den rasbiologiska forskningen och
nazisternas eugenik.


Mot den här utvecklingen protesterade teologer
som Franz Rosenzweig och Karl Barth. Tvärt emot att som de ryska
biokosmisterna se odödligheten som en del av ett rationalistiskt
samhällsomstörtande projekt, där forskning och ny teknik spelade
en avgörande roll för att spränga jordelivets gränser, så såg de
modernitetens materialistiska livssyn som själva grundproblemet.
För Rosenzweig och Barth kunde den mänskliga tillvaron inte
begränsas till ett ändligt, historiskt och materiellt,
perspektiv. Som teologen Mårten Björk formulerar det i sin
avhandling ”Life Outside Life” från 2018 sökte de sig bortom den
förgängliga världen, mot dess ”utsida”. Det var där, i
föreställningarna om evighet och odödlighet de fann det enda
perspektiv som kunde ge människans tillfälliga, historiska
existens en mening.


som individuellt projekt är risken snarare att evigheten skulle
föda en varelse som är mer monster än människa


Den politiska hållning som blev synlig från denna livets utsida
handlade förstås inte ett dugg om att här på jorden förverkliga
ett odödligt människosläkte och de dödas uppståndelse. Utan helt
enkelt om hur man som människa bör leva, nämligen i ständig
medvetenhet om döden och, särskilt hos Barth, i en strävan att
undkomma den antagonistiska, nedbrytande kampen för överlevnad.
Livet är mer än så, mer än död och dödande. Det är nog ingen
överdrift att säga att Barth, Rosenzweig och andra tänkare i
samma anda med sitt sätt att vända ryggen till en destruktiv
historisk utveckling förebådade den civilisationskritik som
ligger till grund för mycket av dagens gröna ekoideologi – som ju
på många sätt också den försöker hitta ett politiskt
metaperspektiv, ett sätt att se på världen från andra sidan
utvecklingens gränser, med andra ord från dess kosmiska ”utsida”.


Och visst är det så att politiken, i och med de
senaste årens klimatlarm, mer och mer har fått en dragning åt den
här sortens utsidesperspektiv? Helt logiskt, när man tänker på
saken – för handlar kanske inte det politiska i sig om att
överskrida det individuella livets horisont, i både tid och rum?
De ryska biokosmisterna, mitt i sina utspejsade fantasterier,
hade förstått den saken, och vår tids stamcellsforskning kan ju
på sätt och vis ses som ett historiskt eko av Alexander Bogdanovs
blodtransfusionsexperiment. Om det är svårt att tänka sig något
mer dystopiskt än de kryotekniska laboratorier som om några
hundra år kommer att återuppväcka sina nerfrysta kunder till en
förstörd planet, så kan jag ändå tänka mig att odödligheten rent
politiskt vore en bra idé, just för att den skulle vidga
perspektiven och befria oss från de småskurna drivkrafter som
förstör vår värld. Rent politiskt, alltså – för som individuellt
projekt är risken snarare att evigheten skulle föda en varelse
som är mer monster än människa. Odöd, snarare än odödlig. Då
tappar jag nog hellre håret.


Dan Jönsson, författare och kritiker


Litteratur


Mårten Björk: Life Outside Life: The Politics of
Immortality, 1914-1945. Göteborgs universitet, 2018.