Huvudbonader: Hatten försvann i vår strävan efter överdriven intimitet

Vi har blivit av med många accessoarer och i gapet mellan det
personliga och allmänna försvann hatten. Thomas Steinfeld
funderar över förlusten.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


En hatt äger många fördelar. Den värmer skallen. En bit filt på
huvudet är en lämplig åtgärd mot kylan. Men hatten skyddar även
huvudet mot solen, i synnerhet när hjässan är kal. Hatten hjälper
till att bevara frisyren, varför den i vissa fall ingår en till
ytan näst intill organisk förbindelse med lockarna. Ibland
ersätter hatten paraplyet, framför allt om båda händerna skall
bära någonting, eller om man går i trånga gränder eller genom
större folksamlingar. Den största fördelen tycks dock vara att
hatten kastar en skugga över ansiktet, så att bäraren blir till
en hemlighet för varje mötande människa, kanske rentav för sig
själv: Som för Humphrey Bogarts och Ingrid Bergmans rollfigurer i
slutscenen av ”Casablanca”, där hattarna skall dölja hur smärtsam
avskedet är för de båda älskarna. Slutligen så lånar hatten också
en silhuett till sin bärare. Tänk bara på Michael Jackson, så som
han uppträder i musikvideon till ”Smooth Criminal” från 1988: Så
vackra hans konturer blir med den ljusa hatten på, så symmetrisk
hans gestalt blir, i mycket högre grad än om han enbart burit
sitt nakna huvud över halsen, de mörka lockarna till trots. Det
blir en kontrastverkan mellan hatten och de svarta skorna med de
vita gamascherna, fulländningen av ett uppträdande som en
välklädd, om än något excentrisk herre.


”Min hatt den har tre kanter”, låter en folksång
från sena 1800-talet, byggd på en canzonetta som förmodligen
kommer från Neapel och är bra mycket äldre. Denna hatt var
förstås trekornshatten som svenska armén bar ännu i början av
1900-talet. Och ser man på bilder ännu från femtiotalet, på
fotografier av folk på gatan, även av protester och upplopp, så
bär nästan alla män en hatt och många kvinnor också. Att
människorna täckte sina huvuden, över århundraden, över
årtusenden, är mycket mindre förvånansvärt än att de någon gång
under sextiotalet slutade att göra det, först i de västeuropeiska
länderna, sedan i Nordamerika, till sist också i Östeuropa, varje
gång med en övergångstid på sisådär tio år. Som den viktigaste
anledningen till att folk slutgiltigt tog av sig hatten utpekas
för det mesta bilismen. Det är svårt att behålla hatten på när
man kliver in i en personvagn, och det är ännu svårare att ha den
kvar på huvudet, när taket är lågt, när man hela tiden måste
vända blicken till höger och vänster medan man samtidigt måste
behålla backspegeln i sikte. Dock kan den privata bilismen inte
vara mer än en del av förklaringen: Ty kappan blev ju kvar och så
blev halsduken och handskarna – de sistnämnda dock bara för att
hålla fingrarna varma, medan de tidigare hade många andra
funktioner, framför allt för att markera en distans mellan
handskarnas bärare och resten av världen.


Kastorhatten, en hög, för det mesta rörformig hatt tillverkad av
bäverhår, uppfanns på 1600-talet. Den bars av män och kvinnor, i
många skepnader. Cylinderhatten, en förenklad variation på
kastorhatten och mest buren av män, blev populär under 1800-talet
och ett tecken på den borgerliga klassens emancipation. Pork
pie-hatten, en liten rund skapelse med en platt översida och ett
smalt brätte, bars inte bara av komikern Buster Keaton, utan
också av många kvinnor, som drog den långt ner i pannan, för att
på så sätt komplettera hårets komplicerade arrangemang ovanför
bakhuvudet. Fedoran, en mjukare hatt med ett brett brätte som
hänger lite i fronten, förmår att skydda bäraren mot vind och
väder. Den blev en symbol för den tidiga kvinnorörelsen innan Al
Capone förklarade den till en nödvändig beståndsdel av hans
gängmedlemmars utrustning. Varje typ av hatt har sin symbolik och
sin kulturhistoria. Och när somliga hattar under de senaste åren
återvann en liten del av sin forna popularitet, så skedde det i
vetskapen om den gångna betydelsen: pork pie-hatten i minnet av
Lester Young, Charles Mingus och fyrtiotalets jazz, fedoran,
helst i Panama-versionen, som referens till lata sommardagar i
utvalt sällskap på en skuggig terrass ovanför medelhavet. Även
baseballkepsen, om än ingen hatt i egentlig mening, för att den
lägger sig platt på skallen – även den bär på en sådan betydelse,
som kan härledas till amerikansk fankultur.


När Elena Esposito, en sociolog från
universitetet i Bologna, förklarar modets hemligheter, talar hon
om människans behov att visa upp sig som enastående varelse – och
andra människors behov att iaktta hon som sådan – under växlande
och för det mesta flyktiga omständigheter. Modets syfte, skriver
hon, är att skapa en förbindlighet i det förbigående. Inte för
mycket, för då blir människan ”fixerad”, då uppträder hon som
formad efter en mall, men tillräckligt mycket för att dra
uppmärksamheten till sig, som en gestaltad varelse. Där, i gapet
mellan det personliga och det allmänna, tycks hatten försvunnit,
i strävan efter en intimitet, även inom tillfälliga möten, som
man tidigare bara undvikit. Ännu under 1700-talet kunde en rak
blick in en annan människans ansikte betraktas som lika med en
beröring, och ibland besvarades ett sådant brott mot
konventionerna med uppfordran till ett duell. Först mycket
senare, strängt sett först efter andra världskriget, blev det
öppna, oskuggade ansiktet ett uttryck för människan själv, och
mötet ansikte mot ansikte till måttet för det autentiska och
ärliga. Och så försvann hatten, eller den ändrade sin funktion
från att vara en del av beklädnaden till att bli rekvisita.


Den moderna människan blev av med många accessoarer: Hon tappade
käppen och fickuret, hon blev av med den lilla duken i tyg och
håller på att gå miste om slipsen. Hon förlorade hatten och, inte
minst, cigaretten. Det finns någonting som är gemensamt för alla
dessa ting av förment tvivelaktigt praktiskt värde: De är bundna
till sinnliga uttrycksformer eller gester: Käppen svängs, eller
så viftar man men den, duken används för att vinka och för att
torka tår, fickuret plockas fram, handen med cigaretten ritar
komplicerade figurer i luften. Ett helt register av sociala
förhållanden öppnas genom dessa rörelser. Och tänk återigen på
hatten, tänk på en fedora, där bärarens handgrepp ingår i hattens
utformning, med en buckla, så kallat grepp, på varje sida, där
tummen och långfingret hittar sin position, medan pekfingret
nuddar hatten i skåran uppe på kullen. Och så lyfter man hatten
med en elegant och vidlyftig rörelse, som visar respekt och
omtanke för människan man möter, utan att dock skapa en närhet
som förpliktar. Och så säger man förstås inte ”hej” utan
”goddag”.


Thomas Steinfeld
författare och professor i kulturvetenskap