Kulturvärlden hjälpte Christer Strömholm göra nazistbakgrunden spännande

Christer Strömholms nazistiska bakgrund blev inte ett problem,
utan en fördel. Och han fick hjälp på traven, konstaterar Mårten
Arndtzén.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vårvintern 2020 tog journalisten Lars Weiss kontakt med Sveriges
Radio angående en intervju han gjort nästan 30 år tidigare med
sin vän, fotografen Christer Strömholm. Samtalet var inspelat på
kassettband och kretsade kring tiden före och under Andra
världskriget. Att Strömholm varit organiserad nazist under
åtminstone en del av den här tiden var inte okänt, men
fortfarande höljt i dunkel.


Kanske kunde vi använda kassetterna till att bringa lite större
klarhet i frågan?


Det föll på mig att undersöka det här, men jag kom inte särskilt
långt. Jag tog kontakt med författaren och kritikern Lasse
Söderberg: en annan gammal vän till Strömholm, som benämnt hans
politiska bakgrund i ett par böcker. Men han tyckte att han sagt
det han hade att säga. Sedan slog pandemin till på allvar och
gjorde det direkt farligt för personer ur Strömholms generation
att träffa journalister och andra potentiella smittbärare.


Annat kom emellan.


Att jag lät det göra det berodde nog på att jag
aldrig blev riktigt klar över materialets relevans. Dels för den
principiella frågan: Varför ska vi låta konstverk begränsas av
vår uppfattning om konstnärens vandel? Vad vore vunnet med att
skriva ut mördaren Caravaggio ur måleriets historia? Fascisten
Ezra Pound eller den usla morsan Alice Munro ur litteraturens?


Men också för att Strömholm hade bjudit Weiss på så väldigt lite
av självrannsakan. ”Det var en politisk tid”, säger han alldeles
i början av intervjun. ”När man nu sitter med facit i hand är det
lätt att se hur det gick men ur 30-talets synpunkt gick Tyskland
från en orostid till en annan” fortsätter han. ”Autostradorna
byggdes, folk började få arbete och mat för dagen. Det var vad
man hörde. Och Mussolini hade ordnat så att tågtiderna stämde i
Italien”.


Så talar en passiv åskådare, som förstått att hans flyktiga
sympatier varit missriktade. Inte den sortens garvade aktivist
som avtecknar sig i konstnären och författaren Andreas Gedins bok
”Christer Strömholm och nazismen”, med undertiteln ”Hur en liten
sanning döljer en större”.


Boken bygger på gedigen arkivforskning men handlar faktiskt mer
om lögn än sanning.


Om hur Strömholm lyckades göra sin bruna historia till en fördel,
med benägen hjälp av betydande delar av förra seklets svenska
kulturliv.


Bland de allra första finner vi Peter Weiss, judisk krigsflykting
och vänsterintellektuell: ”Han har en hemlighet, som han bär på,
som gör honom intressant” konstaterar Weiss i ett samtal
publicerat i Strömholms allra första fotobok, 1965. Redan 20 år
efter Auschwitz befrielse kunde en nazistisk bakgrund alltså göra
någon ”intressant”.  


Och så fortsätter det i senare böcker, under följande decennier.
”Hemligheten” blir en diffus men viktig komponent i mytbildningen
kring Den Store Fotografen. Att helt sopa den under mattan är
ovanligare men förekommer, främst efter hans död.


Hans insatser för den andra sidan framhävs däremot konsekvent, i
all litteratur som tar upp Christer Strömholms biografi. Vid en
vistelse i södra Frankrike 1938 genomförde han ett par
kuriruppdrag åt den republikanska sidan i Spanien, och blev
beskjuten vid ett av dem, något han själv senare skulle
karaktärisera som något slags moraliskt ”elddop”, som skall ha
lett till ett uppvaknande.


Men det lät i så fall vänta på sig, för samma år publicerade
Strömholm ett resereportage i två delar från den här tiden – i
nazistiska Stormfacklan.


1940 deltog han i det väpnade motståndet mot den
tyska ockupationen av Norge, något som ofta tagits till intäkt
för en definitiv omvändelse. Men som Gedin visar hörde Strömholm
till den falang av svensk nazism som satte nationalismen framför
lojaliteten med Hitlertyskland, och för vilken solidariteten med
ett ockuperat broderfolk därför var självklar – oavsett
ockupantens ideologiska tillhörighet. Ett femtiotal svenska
nazister deltog i striderna på Norges sida, enligt Gedin, medan
inte en enda ska ha slagits på ockupationsmaktens sida.


Så sent som i november 1945 bistår Strömholm åtminstone en
Quisling, kanske flera, i flykten undan den norska rättvisan. Ett
halvsekel senare påstår han själv att det rörde sig om ”ganska
oskuldsfulla 19–20-åringar”. Men den han bevisligen hjälpte var i
själva verket en trettiårig krigsförbrytare, efterlyst för
landsförräderi. Han greps men undkom till sist, och kunde börja
om i Sydamerika.


Varför kom Lasse Weiss till oss med sina kassetter, i början av
2020-talet? Som en del av en dödstädning, kanske. Redan sommaren
-21 avled han, i sviterna av lungcancer. Jag föreställer mig att
det var någonting som låg och gnagde någonstans, inom
journalisten Weiss. För det är ju någonting med sanningen, ändå.


När det gäller Strömholm är den ofta svår att klarlägga. Många av
spåren har vuxit igen för länge sedan. Vanan att ljuga satte sig
av allt att döma redan under polisförhören på 1930- och 40-talen.
Och som Lasse Söderberg konstaterar i essäsamlingen Gemensamma
nämnare, utgiven ett par år före Strömholms död: ”sitt förflutna
har Christer rutinerat och med påtagligt välbehag låtit förbli
insvept i legendens skimmer”.  


Men det är just halvlögnerna och dimridåerna som framträder med
störst skärpa hos Gedin. Hur de användes – av Strömholm själv och
av andra – för att underbygga hans maskulina konstnärsimage.
Inklusive ett par kontraktsmord han påstod sig ha utfört, i
Stockholm, men kanske bara hittade på för att göra sig
”intressant”.


Det säger såklart någonting om Christer Strömholms personliga
karaktär. Men också om det svenska kulturliv som jobbade så länge
och så konsekvent på att göra honom precis lagom salongsfähig.
Tidningen ETC inte minst, som gjorde Strömholm till en del i ett
liberalt vänsterprojekt, på 80-talet, genom att lyfta fram hans
bilder av de transsexuella vännerna på Place Blanche. Moderna
museet som hakade på, ett par år senare, med en stor
retrospektiv.


Och kanske inte bara det svenska kulturlivet.


Jag bläddrar i ”Porträtt i Paris”, Nationalmuseums
utställningskatalog från 2022, full med fina reproduktioner av de
porträttfoton Strömholm tog av konstnärer och intellektuella i
den franska huvudstaden på de legendomsusade 1950- och 60-talen.
Cafélivets och existentialismens gyllene epok.


Jag fastnar för bilderna av poeten Paul Andersson, vacker som en
ung Adonis inför hotellspegeln 1956 men utmärglad och delvis
tandlös fyra år senare. En krampaktig pose påminner mig om ett
scenfotografi av Ian Curtis, en annan självförbrännande artist
som tog sig bra ut på bild, 20 år senare. Jag hade det som
affisch, på dörren till mitt pojkrum.


Kanske finns ett släktskap mellan fascistens
renhetslängtan och avantgardekonstnärens kompromisslösa
radikalism? I så fall borde Christer Strömholm haft sällsynt goda
förutsättningar att få korn på det.


Ett annat av porträtten i Paris föreställer Le Corbusier, fångad
redan 1951. Den store arkitekten och funkisprofeten som placerade
sina politiska förhoppningar i samma korg som Strömholm, under
kriget. Här står han med ena handen lite krampaktigt nedstucken i
fickan på den bylsiga kostymen, i ett misslyckat försök till
nonchalans. Han verkar trött och lite nervös. Pannan är rynkad.


Bakom honom sträcker en lång, tom korridor ut sig. Och slutar i
ogenomträngligt mörker.



Mårten Arndtzén
konstkritiker och medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion


Litteratur
Andreas Gedin: Christer Strömholm och nazismen – hur en liten
sanning döljer en större. Kaunitz-Olsson, 2025.


Lasse Söderberg: Gemensamma nämnare. Ellerströms, 1999.