Vandringsvägar: Stigen leder rakt in i mig själv

Stigen är en kär metafor för livet, men även meningsskapande i
egen rätt. Eva-Lotta Hultén beger sig ut på en vandring genom
årtusenden.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Skogsstigen jag vandrar på blir allt svårare att följa. Det som
nyss var ett tydligt spår i lingon- och blåbärsriset kan nu bara
anas. Så blir det ofta när jag är ute och går. Jag ser en stig
jag inte tänkt på förut och slår nyfiket in på den. Inte sällan
visar det sig vara en djurstig och sådana leder ofta inte någon
annanstans än till platser där rådjur och älgar hittar vatten,
mat eller vila.


Det klokaste hade förstås varit att vända tillbaka när stigen
löser upp sig men jag har svårt att backa när jag väl tagit ut en
riktning. Det gör att jag hamnar i snårskogar, på små
bergsplatåer och i våtmarker. Ganska ofta får jag fäkta mig fram
genom granplanteringar. Ibland belönas jag med en vacker utsikt
eller ett hav av trattkantareller. Andra gånger blir jag bara
blöt om fötterna eller får håret fullt av barr.


Att stigen är en kär metafor för livet är inte underligt. Vi är
varelser gjorda för att ströva. Både på livets stig och skogens
drabbar oss oförutsedda möten, nedfallna stammar och klafsig lera
efter ett häftigt regn. Stigen som metafor hjälper oss att se
våra liv som sammanhängande och medvetet levda, oavsett om det är
sant eller ej. Men stigen är inte bara intressant som metafor
utan också i sin egen rätt. Inte sällan är den ett friluftsmuseum
som kan ge oss vår historia och förklara hur vi har använt
marken. Den berättar också för oss om nuvarande landskap och dem
som bebor det.


Många stigar är opålitliga. Plötsligt har alla träd fällts och
marken är full av maskinspår, grenar och ris som gör det svårt
att komma fram. Någon annanstans har ett träd fallit och stigen
fått flytta sig. Men många stigar består också under långa
tider. Så gick till exempel i runt hundra år en kyrkstig från
grannbyn till den lilla kyrkan i den jämtländska by där jag
håller till delar av året. Men till sist vandrade ingen den
längre och skogsbruket raderade ut de sista spåren. Kyrkstigen på
Västkusten där jag normalt bor har i stället restaurerats och
fått tydliga ledmarkeringar. Själva kyrkan är från 1100-talet och
tanken på nära ett årtusendes fotspår under mina egna får det att
svindla.


Förr ledde människors stigar till ett specifikt mål. Man skulle
till kyrkan, fäboden, skolan, grannen, sjön, myren eller
marknadsplatsen. Vi gick för att vi hade ett ärende och vi valde
den närmsta eller lättaste vägen. De som fortfarande vandrar
längs kyrkstigar för att ta sig till veckans gudstjänst är få. I
stället går många av oss snarare för att vi tycker om att röra på
oss och vara i naturen – och vi vill helst inte gå fram och
tillbaka samma väg utan vandra rundslingor med vackra vyer.


I forskarantologin ”Pathways,” om stigar som kulturarv, gör
redaktörerna Katarina Saltzman, Sverker Sörlin och Daniel
Svensson en distinktion mellan stigar och leder. De förra uppstår
och försvinner utifrån behov och bruk medan leder är resultat av
någons planering och sköts och upprätthålls – som kyrkstigen där
jag bor.


De moderna vandringslederna fick sin form av Claude Denecourt,
berättar Susanne Österlund-Pötzsch, docent i nordisk folklore.
Denecourt var en passionerad vandrare som på 1830-talet
publicerade en guide till Fontainebleuskogen utanför Paris. Där
hade han märkt ut leder i olika längd med färger. Vissa stenar
och träd fick egna namn och på skyltar berättade han om
platsernas historia genom anekdoter och legender. Ett sätt att
utforma vandringsleder som vi känner igen fortfarande.
Förhoppningsvis med den skillnaden att informationen som ges på
skyltarna är sann. Fanns inget intressant att säga så hittade
nämligen Denecourt på. Vandringen skulle vara en upplevelse med
många dimensioner oavsett vad och hans slingor i Fontainebleu
blev mycket populära.


Äventyr, andlighet, kulturarv och friluftsliv. För den moderna
stigfinnaren finns ingen motsättning. I boken ”The old ways”
kallar författaren och vandraren Robert MacFarlane alla som
vandrar med ett högre mål än transport eller rekreation för
pilgrimer.  Pilgrimsvandringar av idag behöver inte ha med
någon av de stora världsreligionerna att göra. Det handlar om
turer till fots där resan ut också blir en resa in; ett sätt att
ge mening och en transcendental dimension åt livet. 


Precis som MacFarlanes och mina egna strövtåg längs gamla stigar
sätter spår i oss så sätter vi spår i landskapet. Vi är inte bara
besökare på stigen utan medskapare. Vandringen skapar minnen både
i den som går och i marken som betrampas – och stigen löper genom
båda: marken och människan.


Detta symbiotiska förhållande mellan stigarna och fötterna som
trampar på dem har djupa rötter i människan. Aboriginernas
skapelsemyter berättar om de totemvarelser som rörde sig över den
australiska kontinenten under drömtiden. De sjöng ut namnen på
allt som korsade deras väg: fåglar, djur, växter, klippor,
vattenhål. Deras vandringar bildade de sånglinjer som ännu sjungs
fram av dagens aboriginer.


När en gravid kvinna känner barnets första rörelser i magen och
samtidigt befinner sig i närheten av en sånglinje ärver detta
barn en bit av den och hör ihop med den. Landskapet och människan
blir ett. Personen hör också ihop med den förfader som skapade
linjen. De är ofta djur så om förfadern var vallabyvarelse så
blir barnet en del av vallabyklanen. Alla som hör till
vallabyklanen har ett särskilt ansvar för just sitt drömspår och
för bevarandet av landskapet längs det men också för pungdjuret
vallaby.


Sånglinjens melodi förblir densamma längs hela dess sträcka men
landskapet sjungs fram på olika språk längs vägen. Varje plats
som besjungs innehåller vatten, skydd eller en utsiktspunkt, ofta
i en annars hård och karg terräng.


Aboriginernas sånglinjer gav dem allt de behövde för att förstå
och bevara sin omvärld; tryggt röra sig igenom den och leva i
fred med andra folk och med naturen.


Vi är kanske inte beroende av stigarna på samma rent fysiska sätt
som tidigare, då de ledde oss till mat, vatten och social samvaro
men de ger oss en livsförhöjande hemhörighet. När jag vandrar
mina dagliga rundor rör jag mig både in i landskapet och in i mig
själv. Mina medvandrare består av varelser på två ben såväl som
fyra. Ibland välsignar mig stigen med mat i form av svamp eller
bär och varje gång också med lite mer hemhörighet. Och när jag
slagit in på en stig som försvinner och är för envis för att
vända tillbaka kommer jag alltid förr eller senare fram till en
ny. Såväl skogen som livet är fulla av dem.


Eva-Lotta Hultén
författare och journalist