Forensisk antropologi: Benresterna berättar om de som försvunnits

Att lokalisera massgravar och identifiera döda har både en
politisk och en social innebörd. Patricia Lorenzoni reflekterar
över forensisk antropologi.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det finns frågor där juridikens och konstens områden överlappar
varandra. Kan den döda förmås att tala, och i så fall hur? Kan
den som bragts om livet ges upprättelse? För rättsskipningen
handlar det om bevisvärdering och ansvarsutkrävande. För konsten
om möjligheten att berätta om den som bestulits på sin
mänsklighet, utan att i berättandet upprepa stölden.


Dilemmat aktualiseras i M NourbeSe Philips diktsvit Zong! från
2008. Bakgrunden är en händelse 1781 när över etthundratrettio
människor – alla förslavade afrikaner – slängdes överbord från
ett brittiskt slavskepp för att spara på vattenransonerna.
Händelsen har gjort avtryck i rättsarkiven, men inte som mord
utan som ”förstörelse av egendom”. Den avhumanisering som
möjliggjorde brottet fortsätter därmed in i rätten, och sedan in
i de historiska arkiven. Hur berätta om detta, när alla spår det
lämnat är fortsättning på brottet? Zong! blir en historia som
inte kan berättas och som likväl måste berättas.


Människorna som slängdes överbord från skeppet
Zong försvann för alltid ner i havet. Och i haven fortsätter
människor att försvinna, genom aktivt våld eller genom passiv
ovilja att undsätta. FN-projektet Missing Migrant Project anger
att under tioårsperioden mellan 2014 och 2024 rapporterades
närmare 30 000 människor döda eller saknade på Medelhavet,
den enskilt dödligaste av världens gränsregioner. Eftersom många
kroppar aldrig återfinns, och inte alla har anhöriga som söker
efter dem, kan mörkertalet vara stort.


”Försvinna” är ett aktivt verb. Att göra det passivt låter
skavigt och fel: ”att försvinnas”. Men det är i passiv form
rättsantropologen Alexa Hagerty använder det i boken Still life
with bones: Field notes on forensic anthropology. För när det
handlar om människor är ”försvinna” bara sällan någonting någon
gör, oftare är det någonting någon utsätts för. Vi kan fråga oss:
om människors försvinnande omtalas i passiv form, hur påverkar
det vår blick på dem och det de var med om innan de togs ifrån
oss?


Det var i kalla krigets Guatemala som ordet ”försvinnande”
började användas som beteckning för hur militären mördade och
slängde människor i massgravar. Kriget här var allt annat än
kallt. Hagerty har arbetat både i Guatemala och i Argentina, i
det senare fallet med offer för militärjuntans statsterror på
1970- och 80-talen. Tusentals av juntans offer försvanns genom
att de släpptes från hög höjd ner i havet. Från militärens
perspektiv var det inte bara ett sätt att göra slut på en
motståndare. Det var också ett förvägrande av ett minnesmärke, av
en grav. Som att säga: ”den här människan har aldrig funnits”.


Att lokalisera massgravar och identifiera döda
har både en politisk och en social innebörd. Hagerty berättar om
hur teamet hon jobbar i tillsammans med anhöriga ”artikulerar”
skelett, det vill säga lägger ut dem anatomiskt. Personen läggs
på rygg, handflator riktas uppåt, små små ben passas in i vad som
en gång var en helhet sammanhållen av kött, senor och hud. Skador
på skelettet bidrar till att återskapa en berättelse om brottet.
Har kvarlevorna kunnat identifieras får de efterlevande äntligen
en kropp att begrava.


Processen handlar både om ansvarsutkrävande och om att
återupprätta relationen mellan de som dödades och dem som blev
kvar. Ibland också om att blidka de döda och deras oro så att
hemsökelser må upphöra. Vi hör emellanåt påstås att en begravning
av den döda kroppen är nödvändig för att efterlevande ska kunna
”gå vidare” eller få ett ”avslut”. Men inte alltid står en kropp
att finna. Hagerty arbetar med att lokalisera de döda, men är
också tydlig med att bara en bråkdel av dem som försvunnits
återfinns, och än färre identifieras. Rättslaboratoriet, där
papplådorna med namnlösa dödas kvarlevor staplas på varandra,
liknar hon vid en skärseld av kartong.


Boken blir därför också ett försvar av det liv som måste gå
vidare, även om den historia som började med någons förvinnande
aldrig slutar i en återfunnen kropp. Skärselden är i katolsk
tradition en plats av väntan, ett mellanrum. För många är
mellanrummet den enda plats för vila som erbjuds. Kanske är det
medvetenheten om detta som gör att vissa inte ens vill försöka
hitta sina döda. Federico García Lorca, som 1936 mördades av
Francos falangister, är ett berömt exempel. Inför de åtskilliga
försök som genom åren gjorts att lokalisera hans grav, har
familjen bett att Lorca istället ska få vila ostört tillsammans
med sina olyckskamrater.


Lorca behövde måhända ingen grav för att eftervärldens skulle
minnas honom. I de flesta fall av försvinnanden kämpar de
anhöriga mot glömskan och det offentliga utsuddandet. Idag kantas
Europas gränser bokstavligen av migranters anonyma gravar,
människor som dött i sökandet efter ett levbart liv. 2015 lät det
tyska konstkollektivet Centrum för politisk skönhet genomföra ett
antal begravningar under namnet ”De döda kommer”. I samarbete med
anhöriga i Tyskland grävde de upp anonyma gravar i södra Europa,
identifierade döda migranter och förde deras kroppar till Berlin.
Där fick de begravas i närvaro av sina kära.


Konstkollektivet insisterade på att behandla de döda som
människor att sörja, och synliggjorde därmed också närvaron av
sörjande anhöriga i Europa. Så bröt de den logik enligt vilken
vissa människors död passerar obemärkt. NourbeSe Philip hanterar
sitt etiska dilemma genom vägran; en vägran att lägga till, en
vägran att fylla ut. I Zong! finns ingen plats för försonande
fantasier om det vi egentligen ingenting kan veta. Istället
arbetar poeten uteslutande med ord som faktiskt finns i arkiven,
bryter upp dem och skapar sprickor och avgrunder. Zong! kan läsas
som ett requiem över dem som förnekades en gravvård.


Snarare än försök att få de döda att själva
tala, är både Zong! och De döda kommer därför ett slags
omvårdnad som drar de försvunna åter in i de levandes sfär. Här
löper verken också samman med Hagertys skildring av
laboratoriearbetet. Still life i titeln till hennes bok är
engelska för ”stilleben”, det slags konstnärliga motiv som består
i orörliga ting; serviser, blommor, frukter, ibland döda djur
från en tänkt jakttur, ibland också mänskliga skallar. De
sistnämnda brukar läsas som en allegori över livets
förgänglighet. Men över rättslaboratoriet finns ingenting
allegoriskt, här är allting kroppslighet. Men också närhet och
ömhet inför människor Hagerty bara får lära känna genom deras
skelettskador. Termen hon använder för sin praktik är care. På
svenska blir det ”omsorg”, ett ord etymologiskt besläktat med
ordet för förlust, för sorg. I det varsamma arbetet med de
mördades ben öppnas ett rum i vilket vetenskapsmännen och de
anhöriga förenas i omsorgen om de döda.


För Hagerty är detta en helig praktik. Vad hon säger sig ha
kommit till insikt om är att arbetet med att gräva upp och
studera kvarlevor inte bara är vad som möjliggör begravning. Det
är i sig begravning.


Patricia Lorenzoni
idéhistoriker och författare