Slumpens makt: Hade allt varit annorlunda om Kleopatra haft en mindre näsa?

Slumpmässiga händelser och till synes oviktiga detaljer kan
förändra hela världens riktning. Michael Azar funderar över
historiens alla möjliga vägar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Om Kleopatras näsa hade varit en aning kortare, så hade hela
världshistorien fått ett annat utseende.


Jag vet inte om Blaise Pascal har rätt i detta antagande, men det
finns någonting djupt tankeväckande – för att inte säga
skräckinjagande – i den vision som den franske
1600-tals-tänkaren ställer oss inför.


Tänk om vår historia, om var och ens individuella existens,
ytterst hänger på sådana små detaljer, på sådana till synes
meningslösa tillfälligheter. Vi tror att vi kan påverka
historien, vi försöker med vetenskapens hjälp tränga in i de
lagar som antas reglera våra liv — och så visar det sig att
historiens rörelse i den ena eller den andra riktningen vilar på
förförelsekraften i en forntida drottnings framskjutande näsa…


Händelserna bakom händelserna – för att låna ett uttryck av
Bertolt Brecht – visar sig handla mindre om
tvingande orsakskedjor än om synnerligen triviala tilldragelser.
Såsom den romerske fältherren Marcus Antonius intensiva
förälskelse i Kleopatras anletsdrag, en passion som med tiden
inte bara leder dem båda i döden, utan också till rivalen
Octavianus upprättande av det romerska kejsardömet.


Åtminstone är det så man skulle kunna tolka Pascals fåordiga
anmärkning.


Eller för att ta ett mer samtida exempel: hösten 1920 råkar kung
Alexander av Grekland dö av blodförgiftning efter att ha blivit
biten av en av sina apor. Med kungens hastiga dödsfall följer
inte bara djup inrikespolitisk turbulens utan också en våldsam
förskjutning i den regionala maktbalansen. I en kommentar till
händelseförloppet menar Winston Churchill att det inte skulle
vara en överdrift att påstå att en enda apas bett härigenom kom
att vålla hundratusentals människors död.


Utifrån samma perspektiv tycks ibland hela historiens vägval
hänga på om en viss kula träffar eller inte träffar sitt mål i
ett visst historiskt ögonblick – som till exempel den där
ödesdigra dagen i juni 1914 då Gavrilo Princip lyckas skjuta
ihjäl den österrikiske ärkehertigen Frantz Ferdinand. Eller den 7
april 1926 då den unga iriska kvinnan – Violet Gibson – tvärtom
misslyckas med att träffa Mussolinis huvud och i stället bara
rispar hans näsa.


”Slumpen är världens bästa romanförfattare”, skriver Honoré de
Balzac. Det räcker, förklarar han, med att studera slumpens
verkningar för att stimulera den litterära kreativiteten. På ett
ställe beskriver Balzac sig rentav som de historiska
tillfälligheternas ”sekreterare”, som ett språkrör för det sätt
på vilket slumpen genomkorsar det franska samhällets historia och
seder.


Det är märkliga påståenden med tanke på att samme författare
samtidigt hävdar att hans främsta mål är att undersöka ”orsaken
eller orsakerna”, det vill säga de underliggande lagar som
reglerar det franska 1800-talets sociala verklighet.


Balzacs villrådighet utgör i själva verket ett symptom på den
tvetydighet som verkar hemsöka all historieskrivning. Ända sedan
Herodotos och Thukydides banbrytande verk för närmare 2500 år
sedan har historiker försökt navigera mellan dessa båda
blickpunkter. Mellan slump och lagbundenhet, mellan det
tillfälliga och det nödvändiga, mellan det specifika och det
allmänna.


Det har visat sig vara en mycket svår balansgång.


Å ena sidan behöver historikern utveckla ett sinne för det
tillfälliga och det unika i ett historiskt skeende. Men driver
man slumpens makt för långt riskerar man att i historien inte se
mer än en ”berättelse, berättad av en dåre, full av bråk och
vrede och utan betydelse”, för att låna en formulering av
Shakespeare.


Å andra sidan måste den historiska blicken bortse från tillvarons
nycker och tärningskast för att blottlägga de djupgående mönster,
maktkamper och lagbundenheter som verkar i det fördolda. Men
driver man denna linje alltför långt riskerar man istället att
reducera allt som händer till ett utslag av en enda styrande
princip. Det må sedan vara den gudomliga
försynen, den dialektiska materialismen eller den liberala
demokratins omutliga framåtskridande.


Så fort man renodlar ett av perspektiven slår det andra tillbaka.
Till och med Karl Marx som i sina mest optimistiska stunder tror
sig ha blottlagt de principer som styr historien måste i sina
konkreta analyser erkänna de små tillfälligheternas betydelse.
Några decennier efter Balzacs död förklarar Marx att de
omvälvande händelserna under Pariskommunen bör förstås utifrån
det kapitalistiska produktionssättets oförlösta motsättningar –
men tillägger sedan ändå att den faktiska utvecklingen även
påverkas av tusen andra ting, såsom karaktären på de specifika
gestalter som leder revolten.


Historien, säger Marx, skulle ha ”en mycket besynnerlig karaktär
om det inte fanns plats för slump i den”.


För att återigen ta en kulas tursamma eller otursamma bana som
exempel: Frankrikes och Europas postrevolutionära historia hade
troligen sett väldigt annorlunda ut om Napoleon redan år 1796
hade fallit offer för någon av alla de kulor som ven omkring
honom under slaget vid Arcola.  


Ja, visst. Historien skulle säkerligen snabbt ha tvingat fram en
annan ledare för Frankrike, men det är långt ifrån säkert
att denne skulle ha agerat efter samma mönster och mål som den
makthungrige revolutionsgeneralen från Korsika.


En mer jordnära analogi kanske kan illustrera saken. Den som vill
analysera en bestämd historisk fotbollsmatch gör bäst i att både
ha ett öga för de traditioner, principer och regler som gäller
inom fotbollen i vidaste mening – och ett vaksamt sinne för den
unika karaktären på just de spelare som under den givna dagen
står mot varandra. Matchen mellan Sverige och England den 14
november 2012 skulle med stor sannolikhet inte ha fått samma
resultat om det inte vore för general Ibrahimovics fyra
legendariska mål…


Med stor sannolikhet, säger jag. Till historieskrivningens
problem hör förvisso att det inte finns någon given metod för att
jämföra det som faktiskt har hänt, eller inte hänt, med det som
skulle kunna ha hänt. Redan Aristoteles gjorde oss uppmärksamma
på detta problem och föreslog därför ett slags arbetsfördelning
mellan historikern – som har att begränsa sig till händelser
som faktiskt har hänt – och diktaren som i stället bör försöka
teckna ”allt det som skulle kunna” hända i människornas värld.


Medan den ene sålunda kan säga något om den faktiska storleken på
Kleopatras näsa, kan den senare också resonera om de sätt på
vilket en näsas form kan väcka de mest våldsamma kärlekspassioner
till liv och därigenom – för att återigen citera Pascal
– ”bringa härskare, arméer och hela världen ur jämvikt”.


Eller rentav skriva en berättelse om hur historien skulle ha
artat sig om kung Alexander inte blivit biten av sin apa, om
Franz Ferdinand inte gått i graven 1914 – eller om kulan som
avlossades mot Donald Trump den 13 juli 2024 hade träffat några
centimeter närmare hans näsa.