Litteratur och identitet: Det långa kriget mot den ukrainska kulturen

Kriget mot det ukrainska har pågått länge. Torbjörn Elensky
funderar hur språk koloniserar och frigör, men litteraturen
överskrider gränserna.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2022-06-07.


Det är kanske svårt att tänka sig det idag, men kiltar var länge
olagliga, liksom de skotskrutiga mönster, tartan, som
kännetecknar dem. Den engelska lagen förbjöd dem under senare
delen av 1700-talet, då de förknippades med motståndet mot
engelsk övermakt och särskilt det skotska upproret 1745. Det var
först 1822, då den skotske författaren Walter Scott, som
sedermera blev adlad, tog emot den engelske kungen, som de
skotska tygerna och traditionella plaggen blev tillåtna igen –
och idag förknippar vi dem med brittisk militär, kungahuset och
parader med säckpipor och virveltrummor snarare än med uppror mot
centralmakten. Sir Walter Scott var från början poet, innan han
tog steget över till att börja skriva något på den tiden så
föraktat som historiska äventyrsromaner. I sina dikter hade han
ägnat sig mycket åt traditionella skotska motiv. Dessutom samlade
han in folklig diktning och var en central företrädare för den
romantiska nationalismen redan innan han blev en av 1800-talet
bäst säljande romanförfattare, beundrad och imiterad i hela
Europa. Samtidigt som han var en skotsk nationalist var han
emellertid inte för att Skottland skulle bli självständigt från
England. Hans nationalism var kulturell, närmast svärmiskt
idylliserande; till skillnad från på de flesta andra håll i
Europa efter Napoleonkrigens upprivande av de gamla
maktkonstellationerna på kontinenten, där de nationella
frihetssträvandena skulle komma att prägla hela seklet.


Den ryske författaren Nikolaj Gogol var en stor
beundrare av Walter Scott. Eller ryske förresten. Hans förfäder
var ukrainska och han debuterade med flera skildringar av
ukrainskt liv och leverne, i såväl novellerna med ukrainska motiv
som i den lilla historiska romanen Taras Bulba – vilken handlar
om ett kosackuppror mot den tidigare polska överheten. Men han
skrev på ryska och förknippas numera snarare med 1800-talets
ryska nationalism än med den ukrainska. Ryska kritiker
kritiserade honom för att han ägnade sig åt ett så litet,
marginellt folk, medan somliga ukrainska intellektuella
ifrågasatte att han skrev om Ukraina på ryska. Men vad skulle han
göra? Att skriva skönlitteratur på ukrainska skulle ha dömt honom
till den litterära marginalen. Ryska, fast färgad av ukrainska
motiv, uttryck och talesätt, blev hans uttrycksmedel. Både Walter
Scott och Nikolaj Gogol verkade som så många författare in i vår
tid, i ett spänningsfält mellan språk och makt, periferi och
metropol. Och precis som det skotska införlivats och blivit en
del av den brittiska ikonografin så har det ukrainska kommit att
förknippas med något äkta och ursprungligt ryskt.


Ryssland är inte en nationalstat i vår mening. Det är ett rike,
snarast, vars självbild bygger på en uppfattning om att man bär
på ett ansvar som man givits av ödet, motsvarande den amerikanska
idén om 'manifest destiny', att samla omgivande länder i en rysk
gemenskap. En kulturell och politisk ordning med en självklar
rätt till överhöghet över andra nationer. Om länderna och deras
folk själva är med på saken är sekundärt. Ukraina har visserligen
en komplicerad historia i relation till Ryssland och inte minst
till den ryska statens historiska uppkomst. Men ukrainarnas
ryskhet, som de ryska imperialisterna ser som en självklarhet
idag, är inte något givet historiskt faktum. Den har tvingats
fram genom att ukrainska böcker har bränts, språket har
förbjudits och de folkliga sederna har förtryckts. Samtidigt som
det ukrainska, inklusive de kosacker som Gogol gärna skrev om,
införlivades i det ryska kulturarvet så var det också så att
ukrainska skolor stängdes, predikningar på ukrainska förbjöds och
ukrainsk litteratur beslagtogs och förstördes ända in på
1900-talet. Denna politik, som syftade till att utplåna all
ukrainsk nationalkänsla fördes under flera hundra år, med
varierande intensitet, av de ryska makthavarna under såväl
kejsardömet som kommunistdiktaturen.


Språket är centralt för sammanhållningen i de flesta
nationalstater. Konsolideringen av de europeiska nationalstaterna
sedan 1500-talet har i hög grad handlat om centralisering inte
bara av makten utan minst lika mycket av språket, grammatiken,
uttrycksformerna för lagar och religion.


Imperier expanderar genom att breda ut sitt språk – det gäller
spanska, engelska och franska såväl som ryska, arabiska och
kinesiska – ofta i kombination med att personer som etniskt hör
till centralmaktens nationalitet flyttar in. Den ryska
inflyttningen i ockuperade och annekterade nationer har lett till
att det finns betydande ryskspråkiga minoriteter i nästan alla
tidigare delar av det ryska och sovjetiska imperiet. I Ukraina
utgör de knappt trettio procent. Men att vara rysktalande är inte
detsamma som att vara lojal mot Ryssland, lika lite som de
människor, inklusive författare, forskare, journalister och
intellektuella som valt att arbeta på tidigare kolonialmakters
språk i Afrika, Asien och Latinamerika därför är lojala mot dem.
Ändå förblir språkfrågan viktig. För hur ska ett land, som varit
del av ett imperium i flera århundraden, egentligen förhålla sig
om man vill bevara och kanske till och med utveckla sin särart?
För utöver de inflyttade har ju vanligen även den inhemska eliten
bytt till centralmaktens språk.


Tänk om Gogol skrivit på ukrainska, Walter Scott på gaeliska –
och tänk om alla de indiska och afrikanska författare som är så
viktiga idag skulle välja sina lokala ursprungliga språk hellre
än engelska eller franska. Den speciella stil, det laddade
förhållande till språket, som bidrar till att göra författare med
denna typ av bakgrund särskilt intressanta, skulle vi gå miste
om. Men vad skulle vi vinna istället? Provinsiella konstnärskap
utan större allmänmänskligt intresse eller en ökad rikedom av
uttryck och tankeformer?


Språket är alltid centralt för den nationella
självständighetssträvan i förhållande till gamla kolonialmakter.
Det gäller i Asien, Latinamerika och Afrika såväl som inom
Europa. Författare är en del av denna strävan att bygga en egen
kultur i resterna av kollapsade imperier. Men litteraturen
överskrider också sådana språkliga uppdelningar. Nikolaj Gogol,
liksom sir Walter Scott, befann sig i ett spänningsfält där
litteraturen fick en särskild laddning och betydelse, just för
att den skrevs på tvärs mot de gränser som utgjordes av politiska
ambitioner. På det viset går deras verk att förstå som högst
aktuella också för att formulera skönlitteraturens potential
idag, som en konstform som kan uttrycka den mänskliga
erfarenheten just så sammansatt som den verkligen är.


Torbjörn Elensky
författare och kritiker


Producent: Morris Wikström


Litteratur


Nikolaj Gogol: Taras Bulba. Översättning av Carl Elof Svenning.
Norstedts, 2015.


Nikolaj Gogol: Ukrainska noveller. Översättning av Ellen Rydelius
(reviderad av Staffan Dahl). Forum, 1969.


Edyta M. Bojanowska: Nikolai Gogol between Ukrainian and Russian
nationalism. Harvard University press, 2007.