Matematik och poesi: Dikterna som existerar före Big bang

Kan läsningen av en dikt liknas vid matematiskt tänkande? Ulf
Karl Olov Nilsson funderar över Emmy Noether, Jacques Roubaud och
en tid utan tid.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Emmy Noether var en av det tidiga 1900-talets största
matematiker, ibland kallas hon för den moderna algebrans moder.
På hennes lika opedagogiska som briljanta föreläsningar på
matematiska institutionen i Göttingen hände det att hon vankade
fram och tillbaka med kritan i handen framför svarta tavlan,
länge länge länge, och muttrade för sig själv, innan hon liksom
ur intet, eller kanske snarare ur sitt inre, kastade fram en
förtätad och nytänkande matematisk formel, ungefär som en
fotograf framkallar en stillbild.


Det så kallade Noethers teorem från
1918 var epokgörande. I teoremet sker ett
slags abstraktion, ett åsidosättande av omständigheter och
kontext; det förklarar vad det innebär att inte vara förankrad i
vare sig plats eller tid och det kom att utgöra ett slags grund
för vetenskaplig metod, användbar för kvantfysik,
relativitetsteori och förståelsen av big-bang.


Men bortsett från sin häpnadsväckande användbarhet beskrivs
teoremet också som osedvanligt vackert; det är rent, det är
abstrakt, det är symmetriskt. I två extremt förtätade utsagor
uttryckta i ett par ynka rader, understödda av några siffror,
parenteser och matematiska symboler kunde hon sammanfatta rent
ofattbara saker: fysikens tidlöshet, naturlagarnas grundläggande
villkor.


Man undrar: Hur räknade hon ut detta? Hur går ett sådant tänkande
till egentligen? Tänker man i siffror? Ja, hur?


Jag läser om Emmy Noether i teknikhistorikern Julia Ravanis bok
”Emmys teorem” där populärvetenskapliga beskrivningar och
fysikaliska utsagor varvas med kvinnliga erfarenheter ur Noethers
och Ravanis egna liv. Noethers biografi var såklart – det är
nämligen alla liv – präglat av konkreta livsomständigheter. I
början på 1900-talet fanns det knappast några kvinnor i akademin.
Och som judinna var hon tvungen att lämna Tyskland för USA på
30-talet. Å andra sidan ägde hennes existens också ett slags
abstraktionsgrad; hon tycktes obekymrad om många traditionella
jordiska värden såsom karriär, pengar, familj, formell akademisk
status och hon gick konsekvent klädd i samma svarta klänningar.
Det var på många sätt ett liv i algebrans tjänst. Men även om hon
skandalöst nog aldrig utnämndes till professor var hennes
informella status odiskutabel. Tidens alla viktiga matematiker
insåg Emmy Noethers unika förmåga och hon hade en inte obetydlig
skara lärjungar.


Ja, hur gick hennes tänkande till egentligen?  Julia Ravanis
beskriver hur Noether inte gillade långa uträkningar, alltså där
man kan följa hur matematikern sida upp och sida ned följer ett
resonemang. Hon verkade således inte ha föredragit att tänka och
arbeta diakront, alltså att hon räknade fram resultatet läng en
tidsaxel. Istället – så uppfattar jag det – arbetade hon
samordnat, synkront: hon tänkte så att säga alla siffror
samtidigt; hon tänkte matematiken som fotografi snarare än film.
Ravanis skriver: ”Om matematiken är ett landskap och beräkningen
en väg sökte Emmy Noether fågelvägen.” Noether kunde alltså se
hela det matematiska landskapet från en hög utkikspunkt, snarare
än att hon arbetade sig fram längs en slingrande landsväg.


Jag menar att vi kan finna en likhet mellan den
riktigt abstrakta matematiken och en viss typ av poesi där båda
tycks arbeta synkroniserat, liktidigt. Generellt sett och bara
aningen förenklat så har ju varken matematiken eller poesin någon
egentlig handling. 


Någon som tycks kunna stödja en sådant påstående var just både
matematiker och poet, nämligen Jacques Roubaud, som för övrigt
föddes den femte december 1932 och avled
samma dag, synkront och symmetriskt alltså, den femte december
2024.


2016 publicerade han den omfattande boken Poétique
Remarques, alltså Poetik Anmärkningar. Den består av en
stor mängd, ja faktiskt en fullkomligt enorm mängd, ytterst
komprimerade aforistiska anteckningar, närmare bestämt 4755. I
ett kort förord skriver Roubaud: ”Varje anmärkning är en bild och
läsaren bör ta emot den som en sådan”. Han nämner att de är
skrivna under halvsekel men varken daterade eller kronologiskt
ordnade utan således tidlösa.


Så här lyder den 773:e aforismen: ”En dikt säger inte 'jag är'
utan 'är är' och ”jag jag.” Vad kan, undrar man, ett sådant
märkligt påstående betyda?


För mig visar det just på den synkrona sidan hos litteraturen, i
motsats till den diakrona. Textens aspekt av samtidighet; när man
läser en viss typ av dikt – företrädesvis en kort dikt – läser
man inte nödvändigtvis en rad i taget utan liksom alla rader
samtidigt. Alla bokstäver och ord står faktiskt där på en och
samma gång.


Om vi översätter resonemanget till musik så läser vi inte dikten
som vore den en melodi, där en ton följer på en annan som följer
på en tredje. Utan som ett ackord, en klang. Flera toner på samma
gång. 


Eller ännu radikalare: tänk att höra alla toner
av alla instrument i en pianokonsert av Mozart i ett enda stort
”plonk!” Eller hela sångslingan i en treminuters
melodifestivallåt komprimerad till en enda sekundsnabb wailande
kvidande utandning! För att sedan i efterhand i huvudet räkna ut
hur melodin gick!


Det vore som musik utan tid, utan hastighet. Det vore som musik
som huvudräkning inuti den teoretiska fysikens tidlösa svarta
hål.


Ja, kanske Emmy Noether tänkte fram sitt matematiska teorem på
det sätt världen var beskaffad före big-bang


Tiden före tiden. Det stora stillaståendet innan bilden
exploderade i bitar och sekvenser.


Jacques Roubaud igen, i anmärkning nummer 118: ”Att säga att
dikten är ’nu’, det är att säga att den presenterar sig för anden
som ett föremål som i sin helhet är möjligt att uppfatta i en
fullständig inre bild, vars slut går att föregripa redan innan
den börjat.”


Ulf Karl Olov Nilsson
författare, psykoanalytiker och översättare


Litteratur


Julia Ravanis: Emmys teorem. Natur & kultur, 2024.


Jacques Roubaud: Poétique. Remarques – Poésie, mémoire, nombre,
temps, rythme, contrainte, forme, etc. Seuil, 2016.