Sexuell frigörelse: Foucault förstod att allt könsprat inte är frihet

Är friheten att uttrycka vår sexualitet ett krav att göra vår
åtrå till tal? Patricia Lorenzoni ser en värld inordnad i könets
kunskapsregim.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Fjodor Dostojevskij sa en gång: ”Vi har alla krupit fram ur
Gogols kappa.” Han syftade på den ukrainsk-ryske kollegans novell
”Kappan”, liksom på Gogols avgörande betydelse för den
ryskspråkiga prosakonsten.


En motsvarande sentens för det senaste halvseklets kulturteori
skulle kunna vara: ”Vi har alla krupit ut ur Foucaults biktbås.”
Få tänkare under efterkrigstiden har såsom fransmannen Michel
Foucault påverkat vår förståelse av hur vi som människor formas i
ett intrikat samspel mellan kunskap och makt.


Foucault var idéhistorikern som förvägrades att
disputera i Uppsala, men som revolutionerade den historiska
forskningen med sina lika nitiska som associativa läsningar av
arkiven. Han var professorn som under 1968-revolterna gjorde
studenterna sällskap på barrikaderna, men som också kritiserade
68-rörelsens mest omhuldade myter. Inte minst den om sexuell
frigörelse, en kritik formulerad i boken ”Viljan att veta” från
1976. Och det är här biktbåset kommer in.


Egentligen var ”Viljan att veta” bara första delen i ett mer
omfattande projekt om sexualitetens historia, ännu oavslutat vid
Foucault alltför tidiga död till följd av aids 1984. Boken tar
avstamp i den sexuella revolutionens självbild, och är en
uppgörelse med idén om sexuell frigörelse. En kritik av en
historieskrivning som såg samtidens idoga tal om det sexuella som
en brytning med äldre tiders förtryck.


Där andra såg befrielse, såg Foucault en intensifierad
maktutövning som kom till uttryck i ett påbud att ständigt och
jämt tala om könet och sexualiteten. Detta tvång att tala föddes
inte med den sexuella revolutionen. Foucault spårar det bakåt,
bland annat till det katolska biktbåset och historiska
förändringar i prästernas biktmanualer. Under medeltiden hade
bikten främst uppehållet sig vid om den sexuella handlingen
rymdes inom det religiöst legitimas gränser eller ej. ”Sodomi”
var termen för vitt skilda praktiker som gemensamt hade synden.
Men efter det tridentiska kyrkomötet i mitten av 1500-talet kom
manualerna successivt att snarare rikta in sig på själen dolda
skrymslen. Bikten blev allt mer den plats där tankarna,
fantasierna och begären skulle blottas och rannsakas. Ett krav,
skriver Foucault, att ”försöka göra sin åtrå, hela sin åtrå, till
tal”.


Kyrkans roll här skulle så småningom övertas av medicinen och
psykologin. Foucault ser en lång kontinuitet, i det att vi
alltmer kommit att ställa frågan om vilka vi är till våra kön.
Vad slags människor, vad slags subjekt, blir vi därigenom? Den
gamla tidens sodomit definierades genom handlingen. En syndare,
det är sant, men syndare är vi å andra sidan alla. Med
moderniteten skulle våra sexuella begär och drifter knytas till
vår identitet på ett nytt sätt. Om du identifierar dig som
homosexuell, handlar det inte bara om vem du har sex med.
Homosexualiteten blir ett raster över hela din person.


När Foucault skrev ”Viljan att veta” var
homosexualitet ännu sjukdomsklassat i Sverige. Så förblev det
till 1979. Så sent som 2013 tvingades transpersoner till
sterilisering för att få könskorrigering. Först 2024 röstades en
förenkling av den komplicerade processen att byta juridiskt kön
igenom. Det tycks finnas goda argument för att se den moderna
svenska historien som en successiv befrielse av både könet och av
de sexuella begären.


Betyder det att Foucaults kritik är irrelevant? För att svara på
det, bör vi först ställa frågan: Vem omfattas av befrielsen till
att börja med? Jag kommer att tänka särskilt på en specifik
situation där en människas förmåga att omsätta sitt kön och sitt
begär i ”rätt” slags tal blir en fråga på liv och död:
asylprocessen.


2020 publicerades en rapport av Aino Gröndahl, asylrättsjurist på
RFSL. Gröndahl hade gått igenom över 2000 avslagsmotiveringar i
asylärenden från de senaste åtta åren. På 170 sidor får vi en
inblick i vilka förväntningar som möter den som sökt skydd i
Sverige med asylskäl grundade på sexuell läggning, könsidentitet
eller könsuttryck.


I en asylutredning anges regelmässigt som främsta bevisning den
sökandes ”berättelse”. Vid ett enstaka intervjutillfälle med
Migrationsverket ska den som flytt berätta om sina asylskäl. I
hbtqi-ärenden innebär det att tala om sitt kön, om sina begär,
och inte minst, om sin identitet.


Foucault läste de katolska biktmanualerna som del av en
kunskapsproduktion om könet, vilken ytterst handlade om makt.
Intervjurummet, där den asylsökande måste vränga sin själs
skrymslen, är inte helt olikt. Här finns en hel begreppsapparat
och förståelseram som vid intervjutillfället bara antyds, men som
den sökande likväl behöver behärska. För, låt oss säga, en person
som flytt ett land där samkönade relationer straffas med
fängelse, räcker det inte att hen har samkönat sex. Hen måste
kunna redogöra för en livsstil, en identitet, en inre resa som
utmynnat i en insikt om vem hen egentligen är.


Kort sagt, den asylsökande måste kunna verbalisera en
personlighetsutveckling som harmonierar med modernitetens påbud
att identifiera sig genom sitt kön och sina begär.


Konsekvenserna framstår som både brutala och
absurda. Gröndahl ger rikliga exempel på personer som fått
utvisningsbeslut med hänvisning till att de inte förmått göra en
precis distinktion mellan att vara homosexuell och bisexuell, att
de inte reflekterat i förväntad grad över sina begär, eller att
de inte kunnat verbalisera en specifik livsstil. Som ett av de
citerade besluten säger:


 


Migrationsverket ifrågasätter inte att du har sex med män, men
bedömer sammantaget att du inte har lämnat tillförlitliga
uppgifter om att du tillhör gruppen homosexuella män.


 


Gröndahls rapport publicerades alltså 2020, och
den visade hur avslagsmotiveringar i hbtqi-ärenden närmast
rutinmässigt bröt både mot både gällande lag och mot
Migrationsverkets egna rättsliga ställningstaganden. Verket tog
den på allvar och inledde utbildningsinsatser. Men 2023 gjorde
Gröndahl en uppföljning där hon fann att effekterna av insatserna
uteblivit. De krav som ställdes på hbtqi-flyktingar då, fortsatte
att ställas även nu. Gröndahl kommenterade det som ”en
rättsskandal som pågår i det tysta, bakom sekretess och
tystnadsplikt”. I ett land som likt Sverige gärna berömmer sig om
sin hbtqi-vänlighet, kan det framstå som både chockerande och
gåtfullt.


Men kanske är det just genom Foucault biktbås vi ska förstå denna
skandal i en utebliven skandal. För Foucault var modernitetens
pratsjukhet om könet och sexualiteten ett uttryck för maktens
allt intimare inträngande i våra liv. För att vara rätt slags
subjekt, det vill säga fullt ut människa, måste vi kunna tala om
oss själva på ett sätt som låter sig inordnas i denna könets
kunskapsregim. Så blir även den hbtqi-certifierade sexuella
frigörelsen del av en större apparat för att göra skillnad på
folk och folk. Den som inte klarar testet i biktbåset, behandlas
som mindre än människa.


Patricia Lorenzoni
idéhistoriker och författare