Tygets tyngd: Efter pappas död sov jag bland hans flanellskjortor

Tyger kan bära på känslor. Karolina Jeppson funderar över
klädernas språk i konst och litteratur och hur en rutig skjorta
kan förkroppsliga minnet.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag drar åt min orange- och svartrutiga skjorta i blåsten. Den är
ett arv från min pappa. Hans många skjortor hängde länge kvar i
det lilla rummet med fönsterkupan på övervåningen. Smårutiga
bomullsskjortor, flanellskjortor med större rutor i grönt och
svart, blått och svart, orange och svart. Att gå in i rummet som
förr brukade vara mitt – men som sedan lång tid kantades av hans
kläder på ett oändligt antal klädhängare med hans doft – kändes
hemma. Den första natten, efter att han aldrig vaknat mer, sov
jag på en uppfällbar säng där inne bland skjortorna.


För många av oss är det vi bär på kroppen något
vi valt utifrån stil, färg och mönster. Men att klädesplagg och
doft kan påminna om en älskad människa till den grad att det
förkroppsligar minnet, blir påtagligt nu, när pappa inte finns
mer. Våra kroppar och rörelser formas av klädernas materiella
egenskaper, som ibland uppfattas som en andra hud, beskriver
etnologen Magdalena Petersson McIntyre. Hon skriver om hur tygets
snitt och skärningar inte bara skapas efter mode, utan även efter
vilka människor som förväntas bära kläderna, och hur de ska
brukas. Det finns också en betydelse i färger och vad de
kommunicerar. En annan etnolog, Maja Jacobsson, studerar
klädfärgers betydelser över tid och vad de signalerar, till
exempel hur de i olika kulturer använts för att symboliskt
förstärka ceremonier. Jag slås ofta av det språk som kläder och
tyg förmedlar, inte minst i litteratur och konst.


Under en vistelse i Zimbabwe 2024 mötte jag mamman till en av
landets största författare: Yvonne Vera. Ericah Gwetai är en mor
som har överlevt sin dotter och vänt på ordningen: Hon har
skrivit en biografi om sitt barn. Något inte många föräldrar gör,
och för Ericah Gwetai var det ett sorgearbete. När hon öppnade
grinden till sin trädgård för mig, bar hon en orange och röd
turban och den svepande klänningen i samma tyg prasslade. Hon gav
intryck av att vara en kvinna som visste vad hon ville. Ericah
Gwetai syr sina kläder själv, liksom hennes dotter gjorde. Först
efter dotterns död började hon själv att skriva och några år
därefter utkom biografin ”Petal Thoughts - Yvonne Vera”, om ett
säreget författarskap som känns igen på sitt poetiska och
symboliska språk.


Yvonne Vera skrev om kvinnors liv, ofta i relation till
befrielsekriget och det folkmord som skedde därefter på
folkgruppen Ndebele i södra Zimbabwe. Befrielsekriget pågick
under Yvonne Veras uppväxt och tonårstid, i dåvarande Rhodesia,
från tidigt 60-tal till Zimbabwes självständighet 1980. Det
berättas i biografin att Yvonne Veras första jobb var att som
åttaåring plocka bomull på fälten utanför staden Chegutu. Hon
lärde sig förstå jordens betydelse och vad den kan producera, men
också att jorden inte kan ägas, att den bör vördas eftersom den
tillhörde förfäderna som brukat den och begravts i den. Kan det
möjligen varit det handfasta arbetet med bomullen som växte ur
jorden, som bidrog till Yvonne Veras uppmärksamhet på kläder och
tyger? I en intervju i The Financial Gazette, berättade hon, hur
hon i sjätte klass fick en sax som pris för att hon kunde sy så
skickligt med nål och tråd. När hon såg en annan människa,
försökte hon förstå vad deras kläder och material signalerade,
eftersom hon ansåg att tyger och textilier länge varit människans
mest använda språk för att uttrycka känslor som vördnad, vila,
firande och sorg.


I Yvonne Veras roman ”Without a name”, bär den kvinnliga
huvudpersonen sitt döda barn på ryggen genom delar av
berättelsen. Kvinnan köper ett förkläde på marknaden, av ett
stärkt vitt bomullstyg med kraftiga stygn. Det virar hon om
kroppen, och bär barnet på ryggen med förklädes-banden hårt
knutna runt bröst och midja, så att de skär in i huden. Som om
tyget håller ihop hennes liv på flera sätt, och kompenserar vad
den egna kroppen inte förmår. I en annan av hennes romaner –
”Under tungan” - väver den kvinnliga huvudpersonen mattor. Genom
vävandet skapas en trygg rytm och ett tydligt mönster, i en miljö
som präglas av oro och dysfunktionella familjeförhållanden.
Textilforskaren Jessica Hemmings ser hur tyget och plaggen som
bärs, vävs, stickas eller virkas, får unika betydelser i Yvonne
Veras romaner. Att sy med nål och tråd däremot, skriver Hemmings,
handlar om att länka samman och laga. Det kan ses som att
återställa eller rekonstruera en ny verklighet.


Konstnären Lenke Rothman gestaltar mänskligt liv
genom olika sorters tyg. Stygnen är inte så regelbundna i
Rothmans verk, utan ser ut att vara sydda av nödvändighet,
hastigt men ändå målmedvetet, som att hon syr ihop öppna sår,
eller kanske syr ett spår, en utväg eller bara en riktning.
Rothman som själv överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen, visar
hur tillvaron ibland behöver fästas ihop med säkerhetsnålar,
eller med kraftiga stygn som bär. Det finns en svävande gräns
mellan liv och död, liksom i Yvonne Veras böcker.


I Rothmans utställning ”Liv som tyg” som visades på Malmö
Konsthall hösten 2024, ser jag ett inramat vitt skrynkligt tyg
med brända håligheter, kantade av mörkbruna värmefläckar. Ett
rosaaktigt tyg är fäst intill med slarviga röda stygn, och liknar
ett stycke kött, eller, sårbarheten i våra kroppar. Här finns
också ”Den nyföddas skjorta” – liten, gråsmutsig och sliten, som
om den hittats på en sophög, och här finns en liggande torso
gestaltad i färgglada tyger, med en liten fågel intill skuldran.
”På väg hem” heter verket.


Det är något förunderligt med tyg, hur det kan
bäras, formas och öppna minnets väv till andra tider. Pappas
orange-svarta flanellskjorta hänger nu i min garderob. Doften av
eau de cologne märks endast när jag låtit den hänga ett tag och
sedan tar fram den igen. Jag ser pappa framför mig i enkla,
rörliga plagg. Jackan alltid uppknäppt, en aktiv människa som
lätt blev varm. Mitt barndomshem där pappas kläder länge hängde
kvar, tillhör nu någon annan. Många av skjortorna har getts
vidare till second hand, men den orange behöll jag. Konstnären
Kandinsky beskriver färgen som att den ger en känsla av ”en
människa som litar till sina egna krafter.”


I Yvonne Veras berättelse bär kvinnan sitt barn till den plats
hon flytt från. Där kan hon veckla ut tyget och släppa loss sin
sorg. I Rothmans installation ”Liv som tyg” syns en gul kraftig
tråd lysa genom hela verket. Rothman sökte efter bortslängt
material, och fick syn på denna gula tråd som nästan fick henne
att ramla ner i en container. Hon beskriver den som en
navelsträng som binder ihop verket.


Uttrycket ”att klippa bandet” innebär att inviga, att öppna något
nytt. Och ”att klippa navelsträngen” brukar det sägas om att bli
självständig, kanske vuxen? Kanske fri från nära relationer som
binder en vid gammalt. Men sorg kan inte klippas. Möjligen kan
den sys ihop. Eller vecklas ut och släppas fri.


Karolina Jeppson


frilansjournalist och författare


Producent: Ann Lingebrandt