Tygets tyngd: Texten är en metafor för väven

I den stora berättelsen om människan intar väven en avgörande
plats. Maria Küchen följer den ut i rymden, ner i jorden och in i
skriften.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2021-04-06.


Varje gång jag använder mina ärvda kökshanddukar föreställer jag
mig min farmor och hennes tillvaro som småbrukare i ett svunnet
Sverige.  I början av förra seklet vävde hon handdukarna för
hand. Det samtidigt lena och sträva linnet vibrerar av en tyst
berättelse. De är en text som aldrig skrevs, de bär på en röst
som inte hörs.


Det latinska ordet textus betyder både ”text” och
”textil”.  På grekiska har ordet hýfos samma
tvetydighet. Det läser jag i Jesper Svenbros essäbok ”Myrstigar”
från 1999, där han avsöker skrift och läsning i antikens
Grekland.


En hellenistisk dikt som Svenbro citerar
presenterar sig själv som hýfos leptón. Det betyder både
”fin väv” och ”subtil text”. Bilden av texten som väv är med
andra ord mycket gammal. Men hur är det med väven som text? Kan
vävda tyger, precis som den skrivna litteraturen, påtagligt
härbärgera berättelser?


Jag möter väven som text i min farmors handdukar, och i poeten
Burcu Sahins dikter, i hennes debutbok ”Broderier” från 2018. ”Vi
ärver tunga tyger i turkos” står det, ”en symaskin / viknålar /
blekta garnnystan / ryggen som sårbarhet, skydd”.


Meterlånga gardiner och sidenöverkast, sjalar, lapptäcken,
innehållet i linneskåpet – alla dessa textilier i Burcu Sahins
poesi bär på berättelser om mödrar och döttrar, hårt arbete,
flykt, migration, kärlek och sorg.


I essän ”Tyst text” i tidskriften Ord och bild,
fortsätter Sahin att konkret avsöka sin mors och mormors
textilier som kunskapsbärare. ”Jag rörde vid tyget och trådarna.
Jag betraktade stygnen” skriver hon. ”Jag förstod med tiden att
även min mors och mormors handarbeten var en källa till kunskap;
stygn och mönster som kunde dechiffreras. Jag började föreställa
mig ett språk som gick att känna, fibrer och fingertoppar, bortom
det talade och skrivna.”


Textiliernas berättelse, vävens språk, är tyst text om kvinnors
arbete. I andrahandsbutiker för välgörande ändamål finns ofta
drivor av sådana textilier, sådan text, som säljs
mycket billigt – förmödrars handarbeten ur skänkta dödsbon,
kökslinne, sänglinne, grytlappar.


Text, väv och minne är intimt länkade till
varandra. Ibland blir detta extra påtagligt, som i den tidiga
rymdfartens repminnen, rope memories.


Core rope memory användes på 1960-talet i Nasas första
Mars-sonder och i månfärdernas datorer. Mjukvaruprogrammet skrevs
på den tekniska högskolan MIT och vävdes sedan, bokstavligen, av
erfarna textilväverskor. Till minnesvävarna användes tunn
koppartråd och magnetiska ringar.


Det komplexa informationsflödet i datorer förmedlas binärt, med
hjälp av enbart ettor och nollor. En koppartråd som träddes genom
en ring i de tidiga rymdfärddatorernas minne representerade 1, en
tråd som leddes förbi en ring representerade 0.


Kvinnor vävde de tidiga rymdfärdernas minnen.
Genom deras vävar av koppartråd och metallringar strömmade
information – i blygsam mängd om man jämför med dagens datorer,
men tillräckligt för att astronauter skulle kunna ta sig
fyrtiotusen mil ut i rymden, ända till månen och tillbaka igen.


Dessa minnesvävar av koppartråd och magneter tillhör redan det
förflutna. De visas i museer och påminner om arkeologiska fynd.
Tidiga textilier – tillverkade före det skrivna språket, före
historien – kan se ut ungefär som ett rope memory i
datorn på en tidig rymdfarkost.


Arkeologiska textilfynd är inte lika vanliga som
föremål av ben, lera och sten. Tyg multnar bort fortare,
men kan bevaras mycket länge om omständigheterna är
gynnsamma, som i torvdammen Windover pond i mellersta Floridas
träskmarker.


Dammen grävdes ut på 1980-talet i samband med ett bygge. Den
ligger ett par hundra meter från motellet Space Shuttle Inn, i
utkanten av staden Titusville nära Kennedy Space Center. Från
Kennedy Space Center har NASA sedan 1960-talet sänt upp raketer
med rymdfärjor, satelliter, sonder och månfarare. I Windover Pond
återfanns kvarlevor av 167 ursprungliga invånare i det som långt
senare skulle bli USA. Fynden var mer än sjutusen år gamla.


De döda låg i fosterställning med huvudet
västerut och ansiktet mot norr. De var svepta i tyg.
Tretusenfemhundra år innan Egyptens pyramider byggdes, vävde
dessa jägare och samlare på den amerikanska kontinenten textilier
av palmblad – inte bara stora begravningssvepningar utan också
mattor och väskor. Minst sju olika komplexa vävmetoder användes
och det antyder att någon form av vävstol krävdes. Medan
årtusendena gick, förvandlades deras textilarbeten i dammen sakta
till torv.


Tygerna i Windover vävdes långt före den skrivna historien, av
människor som inte hade något skriftspråk. Textilierna är äldre
än texten. Det är skriften som är en metafor för väven, snarare
än tvärtom.


Men relationen mellan text och textil är inte bara
metaforisk. Den kan vara oerhört påtaglig, som i rymddatorernas
repminnen och inkafolkets khipu-trådar. I sin essä berättar
Sahin om khipu, ”ursprungligen ett slags skriftsystem som
användes av inkabefolkningen före kolonieringen av Amerika.


”En khipu”, skriver Burcu Sahin, ”bestod av färgade trådar,
spunna eller flätade, av alpacka- eller lamahår. Trådarna hade
numeriska värden och kodades i form av knutar i ett
decimalsystem. Det sägs att när spanjorerna anlände till Amerika
förstörde inkabefolkningen sina textilier för att förhindra att
de hamnade i händerna på kolonisatörerna eftersom det var där de
dokumenterade sin troslära och kunskap.”


Den etymologiska relationen mellan textil och
text finns i fler språk än grekiska och latin. Orden ”sutra”
och "sutur", kirurgtråd, har samma rot i sanskrit. En sutra i den
indiska klassiska litteraturen är en koncentrerad litterär form
för undervisning i huvudsakligen muntliga traditioner, en skriven
tråd att följa när stora mängder muntlig tradition memoreras.


Den skrivna indiska sutran speglar något som egentligen primärt
är muntligt. Och även i den arkaiska grekiska diktningen som
Jesper Svenbro beskriver i ”Myrstigar”, är skriften egentligen
sekundär. Dikten han citerar tycks av poeten själv ha uppfattats
som en väv, ett spindelnät, som fångar rösten och dödar den. ”I
denna metaforiska väv” skriver Svenbro, ”har rösten fastnat som
en snara.”


Inte bara Burcu Sahins förmödrars tyger är tysta
texter, nät som har fångat och tystat en röst. Den skriva dikten
i sig, är det också. Och även i de sjutusenåriga tygerna från
Windover pond finns en tystnad, en tystad röst. Vilka var dessa
människor? De talar inte längre, utom genom resterna av sina
kroppar och textilier.


Alla dessa trådar och tystnader, texter och fibrer, rymdfartens
repminnen och ursprungsfolkens svepningar – de ingår i den stora
texten om människan, en enorm mångskiftande väv i tid och rum.
Också den här betraktelsen, den här rösten som har befriat sig
själv ur den skrivna textens nät, ingår där som ett litet inslag,
en av alla oräkneliga trådar.


Maria Küchen, författare och kulturjournalist