En planet av plast: Lovsång till bakeliten

Vissa material hör ihop med vissa ting, ger det dess form. Det är
därför den gamla bakelittelefonen fortfarande i mobiltider
fungerar som telefonsymbol. Olle Holmqvist hyllar en hållbar
plastsort.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen sänd 2018-09-11.


Den här signalen, den framkallar en inre bild, för många inte för
alla. Det beror lite på din ålder. Vid cirka ‎‎50 års ålder går
en gräns. Vi äldre ser för vår inre syn den klassiska telefonen.
Den är svart. Där finns en ‎rund skiva med siffror att slå. Där
ligger den där behändiga. Hörluren. Örat till den ena, övre
delen, den undre ‎där sladden tar vid till munnen. Det har
pratats en del genom tiderna i den där apparaten. Genom tiderna
‎betyder konkret från 1930-talet till något år in på vårt
årtusende.‎


‎ Telefonen kom ungefär samtidigt med
stumfilmen. Där kan vi se människor tala. Mästaren Chaplin,
bockar ‎och ler, lyfter på hatten. Vi ser att han talar till
damen som just fått sin ruta pangad av hans pojke. Men ‎innan
filmen fick ljud, fick filmmakarna tillgång till ett annat sätt
att illustrera tal. I stumfilm från året ‎‎1915 bråkar mannen och
kvinnan om vem som ska tala i telefonen. Telefonen ser ut som en
kakburk med ‎en mikrofon som sticker upp. Hon håller i hela
apparaten, vänder ryggen åt mannen och hindrar honom ‎komma åt.


En annan scen, nu från 1930-talet: Max Hansen, spelar sin egen
tvilling. Svart-vit film. Sitter på kontor med – skrytigt nog två
‎telefoner. Bägge ringer. Han bryr sig inte. Men bordstelefonerna
syns och hörs. De deltar i intrigen.


Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller för bilar
eller bostad, en variant för fattiga ‎och annan för rika.‎


I sökmotorn skriver jag in telephone och movie och scene. Upp
kommer tio ‎förslag på de tio bästa telefonscenerna. I samtliga
står en person, oftast en man, med en liten dosa i handen ‎tryckt
mot kinden. Och ansiktet i närbild.‎


Något har hänt med telefonen.‎


‎ Under bordstelefonens storhetstid, när den var var mans egendom
på ett särskilt bord i hemmet, det var då ‎som den hade sitt
klassiska utseende. Redan de gamla grekerna, hade inte telefon
även om ordet är ‎grekiskt, de funderade över frågan: Varför har
ett visst föremål, av människan skapat, en viss form? ‎


En av förklaringarna lyder: Det här föremålet har formats till
just sin egna form därför att det fanns ett ‎råmaterial, lera
eller trä till exempel, som gjorde den saken möjlig. En pilbåge
kan formas av trä, men inte av lera. ‎Ett vattenkrus av trä blir
inte så bra, inte förrän vi lärde oss tunnbinderi, på 1500-talet,
men då bara till ‎stora kärl.‎ 


Den klassiska telefonen, den som Roosevelt
använde när han talade med Stalin, den som min mamma ‎använde när
hon förde, som jag tyckte, oändliga samtal med min moster i
Söderhamn, den som ständige ‎sekreteraren använde när han ringde
Nobelpristagaren, den apparaten hade ett kolossalt enahanda
‎utseende. Det gällde funktionalitet. Det fanns inte, som gäller
för bilar eller bostad, en variant för fattiga ‎och annan för
rika.‎


‎ Liksom den grekiska amforan krävde sin lera, så krävde
telefonen sitt material. Det heter bakelit efter sin ‎uppfinnare
belgaren Leon Hendrik Baekeland som patenterade bakelit från sin
uppfinnarverkstad i Yonkers ‎New York, med tre förbättrade
varianter åren 1907 till 1910.‎


Men innan vi nosar lite på kemin så kan vi begå den alltid
riskfyllda manövern att tänka kontrafaktiskt, vi ‎tänker som om –
bakeliten aldrig uppfunnits. Vad har vi då för material?‎


Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol
o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad ‎sardinburk.


På ett vackert litografi, tecknat efter foto, sitter telefonens
uppfinnare skotsk-amerikanske Alexander ‎‎(Graham) Bell och talar
i det första telefonsamtalet. Med skäggiga och mustaschprydda
herrar bakom sig.‎


Då som nu, viktigt att vara med på bilden. Det var den 18
oktober, året 1876.‎


Telefonapparaten är en vackert snidad pjäs, oklart av vilket
material. Kanske porslin.‎


Annars var trä det vanligaste materialet före bakelit, eller
metallplåt. Bägge opålitliga i längden. ‎


Ständigt nötande med ett rullhandtag före start. Trä spricker.
Metall rostar. För ögat osköna former. ‎Lådans form berättar inte
vad den är till för. En låda kan aldrig vara symbol för något
specifikt. Men det ‎kan den klassiska bakelittelefonen!‎


Och här bakelitens oöverträffbara fördel: formbarheten. Den mjuka
massan kan pressas till önskad form, ‎den stelnar, blir fast och
pålitlig. Rostar inte, brinner inte, tycks inte ens bli nött och
sliten av tidens tand.‎


Så klassisk att hon, även i nutid ersätter den som symbol
o-brukliga mobilen, som liknar en avrundad ‎sardinburk.
Telefonapparaten kan reduceras och stiliseras till en
bokstavsliknande symbol, innebörden: ring ‎oss! ‎


‎Men på det kontrafaktiska gungflyt kan vi
spekulera om en snidad trätelefon, i vackert björkträ,‎ formad
som en bakelittelefon. ‎


Men det suveräna materialet bakelit höll sig från omkring 1930
till 1970. Det kunde naturligtvis ‎användas till annat. Handtag,
beslag, elkontakter.‎


‎ En av naturens märkligare produkter år kåda. Men kemisten
‎Baekeland och hans generation kunde tämja – domesticera –
naturens kemi. Han var redan förmögen på ‎en annan upptäckt, och
i sitt egenfinansierade labb sökte han nu den konstgjorda kådan,
formbar sedan stel ‎och hård.‎ Hans upptäckt var inget drastiskt
genombrott genom en plötslig insikt – det som kallas Eureka –
utan vad ‎många skulle benämna ”vanlig produktutveckling”. Han
började med att försöka förstärka trävirke med ‎konstgjord kåda
genom impregnering. Målet var klart och tydligt. Teknisk
utrustning tillhandahöll möjligheten att laborera med olika
kombinationer av tryck och temperatur, och han ‎syntetiserade så
en produkt med rätt egenskaper. Och det utgående från bara två
rätt triviala kemikalier, ‎fenol och formaldehyd. Det kunde,
hävdade han användas till ”tusen och ett ändamål”, och blygsamt
‎uppkallade han produkten efter sig själv: bakelit.‎


Råvaran, bakelit, gör möjligt att forma den ideala formen, som
sedan kan massproduceras, som blivit ‎symbol – ikon 


Med buller och – pling – kom Ericssons första bakelittelefon år
1931. Stilla som snödrivan i skuggan smög hon bort i vårvärmen 40
år senare. Något annat kom i stället. Fortsatt produktveckling
ledde till ‎andra plaster, flera färger, bakeliten alltid svart,
och nu istället en tunn kåpa att ge den rätta formen Ihålig
‎ersatte den ersattes den mer kompakta ljutklumpen. Så kom
mobilen. Men aldrig kan den i ensamt ‎majestät framträda i ruta
eller på filmduk och ringa sitt genomträngande krav: Ikonen talar
och säger: ‎kom och lyft min lur!‎


Här har vi råvaran till ett bruksföremål som ingripit i några
hundra miljoners människors vardagstillvaro, ‎‎vilket vi knappt
noterat "klart man har telefon". ‎Råvaran, bakelit, gör möjligt
att forma den ideala formen, som sedan kan massproduceras, som
blivit ‎symbol – ikon i ordets ursprungliga betydelse. Och så tar
den slut, vandrar in i intigheten, fast inte ‎riktigt.‎


Men ännu denna dag händer det så här: Mina händer sträcker ut sig
själva för att handskas med alla ‎skaft på alla kastruller och
stekpannor, bakelit – när jag går ut ur lägenheten, fattar min
hand om ‎bakelitkryckan på käppen. Utanför lägenheten griper
handen om bakeliten på ledgången vid trappan ‎utför. Bakeliten är
kanske odödlig.‎


Genom bordstelefonen är den symbolen för allas
rätt att prata med alla, var man än bor – med ‎sin geniala
konstruktion, hörluren en yta mot örat, en annan nära munnen, ett
enda grepp med en enda ‎hand, och högra handen – fri – att
gestikulera med, är den också symbolen för en tid som nyss var
här, men nu för alltid har upphört.


Olle Holmqvist
zoofysiolog och kulturdebattör