En planet av plast: Varför skulle fejkträd vara sämre än riktiga träd?

Det står några plastträd i korridoren på Jonas Grens kontor. De
väcker frågor. Men väldigt annorlunda frågor än riktiga träd.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det är banalt, klichémässigt, att konstatera, men plastträden som
min hyresvärd har placerad i korridoren utanför mitt arbetsrum –
något slags pilträd och en lila-blommande sak – är inte levande.
En dag träffade vi kvinnan från företaget som ställt hit träden.
Hon förklarade med stor entusiasm för oss att den lila-blommande
saken minsann inte var någon dussinprodukt. Bladen och blommorna
var gjorda av kvalitativ, icke-blekbar plast; solen kunde ösa sin
strålning över dem, det gick att ha dem ute, inne, vartsomhelst:
bladen skulle förbli desamma, utlovade hon.


Träden står i krukor i något slags
erzats-material, som ska få det att se ut som jord. Grenarna är
instuckna och fastklistrade i hål i vad som verkar vara riktiga
trädstammar. Träden är alltså död ved (utan vedätande insekter)
med plastgrenar och plastblad. Vanligtvis passerar jag träden
utan att tänka på dem på väg till toaletten eller pentryn. Men en
morgon blir jag stående. Känner på de lila blommorna, de
uv-resistenta evighetsbladen. Upptäcker infästningen där grenen
limmats fast. Där ved och plast möts. Tänker på Pettson och
Findus-berättelsen, där gubben skadar foten och katten och han
bygger en julgran av pinnar och lim. Det är kanske så man ska
tänka på dessa ting i korridoren: hellre träd av plast, än inga
alls? Som om vi företagare som delar kontorslokalerna, likt
gubben Pettson, vore rörelsehindrade och inte under några
omständigheter kunde få tag på levande växter? Handfallna är vi
åtminstone, i och med att ett företag, som anlitar andra företag,
råder över de gemensamma utrymmena.


Det är när jag ska hämta vatten till mina fyra krukväxter – varav
en, fikusen, håller på att dö, jag förstår inte varför – som jag
blir stående framför plastträden. Vad väcker fenomenen omkring
oss för tankar? Jag minns en gång i slovakiska Karpaterna
sommaren 2008 (strax innan jag blev våldsamt magsjuk efter att ha
druckit bäckvatten bemängt med något djurs fekalier) när jag
stannade på en bro över en framrusande älv. Jag drabbades av vad
som måste kallas akut häpnad inför gravitationen och vattnets
beteende i landskapet. Det var en slags en hydrologisk eureka.
Tänk att hela det här systemet funkar! Avdunstning, moln, snö,
regn, berg, rännilar, bäck, å, flod, sjö, hav. Runt, runt, runt.
Av sig självt. Det bara kommer. Kom vatten hit i isklot
indrämmande i planeten. Blev hav, blev ånga, moln, regn. Flödade,
forsade, forsar, strömmar, rinner, tar sig fram, ringlar,
eroderar, fyller upp, fylls av liv, fortsätter. Himlakroppens
olika processer som fortgår utan att människan behöver göra
någonting.


Förundran inför lindbladet. Att det faller. Multnar. Blir mat för
mask. Jord. Att bladet kommer – inrullat i nåt slags vårpaket.
Tittar fram. Hej! Vecklas ut. Får blommor intill sig. Oräkneliga
antal humlor, bin, som äter det söta. Lindblomshonung.
Lindblomste. Madeleinekaka doppad i det. Allt detta liv som flytt
förbi, som blir, ska bli. När jag står i korridoren på jobbet och
tittar på pilträdet och det lila-blommande trädet, framträder
andra tankar. Jag tänker på limmet, vem som stuckit in dessa
grenar i de borrade hålen. Vem borrade? Plastträden väcker tankar
om fabriker, fossila resurser och en annan form av förundran:
varför det ska vara så svårt att be oss som jobbar här att
hjälpas åt att vattna verkliga träd? Blad renar luft, men inte
plastblad. Blad äter koldioxid och vatten, skapar syre och
socker, men inte plastblad. Blad doftar, det gör också plastblad
– men av plast. Plastblad växer inte. Dör inte. Lever inte.
Varför denna död som ska likna liv? Om konturerna av det levande
– omformade till döda ting, varor av ettor och nollor, plast och
betong – förutsätts kunna ersätta växters och djurs vävnad,
läten, lukter, rörelser, förlopp från frö till mognad och död,
ersätta den outgrundlighet som bor i själva det faktum att något
upprätthålls utanför människans makt – kan vi då ersätta allt?
Kram med hjärtemoji. Skog med katalog. Myr med motorväg. Samtal
med meddelandetråd?


Men skulle det verkligen vara bättre med riktiga
träd som stod i korridoren och vissnade? frågar någon – utan att
betänka huruvida ordet ”bättre” är det lämpliga i sammanhanget.


Att jämföra interaktionen med plastträd med det att vistas ute i
luften, på marken, bland träden, med kroppen, i det levande, kan
aldrig gå ut på att värdera vad som är bäst. På samma sätt som
att det vore befängt att påstå att två timmar i verkligheten där
man hackar morot, kokar soppa och bakar bröd tillsammans med sina
barn, vore bättre än att sugas in i en fantastisk film på bio.
Linden utanför mitt fönster är inte bättre än de två plastträden
i korridoren. Mina krukväxter är inte bättre. Planeten är inte
bättre än människornas samhällen. Fenomenen är annorlunda,
radikalt annorlunda. Så annorlunda något kan bli. Vad som
kännetecknar hundra gammeltallar på en solig höjd är inte att de
är bättre än, säg, tolv tusen pappemballage för Muminmuggar.
Försök paketera porslin i ett gammalt träd. Pappkartonger är
bättre än gamla träd på att vara pappkartonger. På samma sätt som
plastträd är bättre på att stå för evigt ovattnade, blommande
alla kommande dagar i en korridor, än dödliga växter. Jag
betvivlar inte den stolthet, ja, ömhet som kvinnan från
plastträdsföretaget uttryckte när hon ställde hit växterna som
inte växer. Men frågan är: ska vi nöja oss med människoskapade
representationer i varuform av planetens levande mångfald, denna
som de industriella samhällena håller på att utrota? Det vill
säga: vad händer när mänskliga artefakter – bilder, poster på
sociala medier, träd som aldrig slutar blomma – börjar betyda
samma sak som lindbladet söndersmulat i ens hand om hösten?
Lukten vi känner när bladgojset förs mot näsan?


Naturen är knappast bättre än människans
skapelser. Naturen är blöt, brant, farlig, fylld av virus och
bakterier. Den biter, sticker, bränner, skapar andfåddhet.
Naturen är geggig, den dör. Den gör inte som vi vill. Ändå står
något på spel i det sorglösa omformandet av planetens
oöverskådliga förlopp till döda ting på en marknad. När jorden
och haven fylls på av evighetsplaster. När cancerframkallande
ämnen från olika produkter kommer med vattnet i kranen, in i
barnens törstiga munnar. När det radioaktiva skräpet ska ligga
tryggt i marken i 100 000 år. När biosfären, hemmet för allt känt
liv, hettas upp för hundratals tusen år framöver, utan att någon
vet vad som ens kan leva i en sådan värld. Jag dristar mig att
påstå: människor som på djupet, åtminstone en gång, har häpnat
inför trädens liv, kommer att känna sig missnöjda med plastträd.
Inte för att plastträden är sämre. Utan för att de inte är träd.


Jonas Gren
författare