En planet av plast: Återvinning kan inte rädda världen

Att etablera uppfattningen att återvinning är bra för miljön var
ett smart sätt att legitimera plastens erövring av världen. David
Jonstad talar om vår sopsortering som symptombehandling.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2019-02-05.


Det var år 2009 när jag och min vän klev ut genom hissen på
högsta våningen i en av Stockholms skyskrapor. Vi var i färd med
att starta en tidskrift om klimat- och hållbarhetsfrågor och
sökte finansiärer. Min vän hade framgångsrikt minglat upp en
miljöengagerad direktör för ett stort bolag och nu hade vi fått
audiens. Allt verkade lovande. Tills frågan om återvinning dök
upp. Direktören berättade entusiastiskt om en återvinningscentral
i närheten av hans lantställe dit köerna ringlade långa. Det var
nästan som en folkfest på lördagarna när alla kom med sina bilar
och släp fyllda av saker att slänga. Jag kunde inte låta bli att
fråga om han tyckte detta var bra eller dåligt. Han förklarade
förnärmat att det självklart var något bra. Tänk så mycket
resurser som återvanns! När jag försynt påpekade att det väl
måste ses som ett problem att folk skaffar sig så mycket saker
som de sedan slänger skar sig samtalet. Jag insåg då att jag
brutit mot ett heligt förbund mellan miljörörelse, politiker och
näringsliv – en uppfattning som alla parter delade: återvinning
är bra för miljön.


Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp.


Sedan dess har en del hänt som utmanar denna uppfattning. Trots
att återvinningsbehållarna ofta är så fulla att man måste kämpa
för att knöla ner sina sorterade sopor i dem, så är det somligt
som vägrar att försvinna. Närmare bestämt plasten. Den är över
allt. Den förenar sig till nya kontinenter som guppar runt i
världshaven. Den bryts ner till mikroskopiska bitar och tas för
mat av allehanda havsorganismer som för in plasten i den marina
näringskedjan. Det finns mer plast än plankton i havet och om
inom några decennier mer plast än fisk. Detta syntetiska stoff
finns även i vattnet vi dricker och maten vi äter.


Plasten har koloniserat våra liv.


Ändå är det som väcker starkast känslor – och som placerar
plasten i den politiska skottgluggen – inte detta, utan hur
plasten koloniserar andras liv.


I ett av de första numren av den där
tidskriften – som vi för övrigt finansierade på egen hand –
publicerade vi fotografier av döda albatrosser, tagna på en ö
mitt i Stilla havet. Dessa bilder av fotografen Chris Jordan har
sedan dess kommit att bli närmast ikoniska. På bilderna ses de
gråa, halvt nedbrutna, fågelkropparna rama in ett maginnehåll som
är märkligt färgglatt. Dödsorsaken är plast.


Fåglarna har inte bara stoppat i sig hundratals plastpinaler
själva, men också matat sina ungar med dem. Skärvor har skurit
sönder fåglarna inifrån. Giftiga ämnen har tagits upp i
magsäcken. I vissa fall har magarna varit så fulla av plast att
någon mat inte har fått plats.


I Storbritannien talas det om Blue Planet-effekten. Vågen av
vämjelse och ilska som följt efter ett avsnitt av BBC:s populära
naturfilmserie där fokus sattes på plastens naturpåverkan och som
bland annat innehöll en hjärtskärande scen med en havssköldpadda
intrasslad i en härva av plastavfall.


Ju mer vi återvinner, desto mer fylls vår värld av skräp. Något
är knas. Vad det är klarnar när jag läser om plastens historia i
en lång essä i The Guardian, om återvinningsekonomins brutala
strukturförändringar i Financial Times och om forskningen kring
plastens effekter. Människans förhållande till plast är ett
mikrokomsos av den stora konflikten mellan människa och natur,
liksom vårt valhänta sätt att hantera denna.


en allians av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer
långsiktig och framför allt smartare strategi. Den bestod i att
skifta fokus [...] så att problemet med plasten kom att handla om
oansvariga individer som skräpade ner.


Det var under efterkrigstiden som bergen av plast och annat skräp
började att växa. Fram till dess hade avfallet mest utgjorts av
organiskt material och utmaningen var då mer logistisk – att låta
det förmultna någon annanstans än på städernas gator. Glas- och
metallbehållare betraktades som så värdefulla resurser att de
återanvändes till nära hundra procent.


Den första varianten av plast, bakelit, tillverkades i början av
1900-talet när kemister upptäckte ett sätt att få avsättning för
en biprodukt från oljeindustrin. Till en början fanns inte så
många användningsområden, men nya former utvecklades och under
andra världskriget fick plasten sitt genombrott när den blev
material i tusentals delar av det amerikanska krigsmaskineriet.
När kriget var slut stod det klart för de stora oljebolagen
vilken kommersiell potential som fanns i plasten och bolagen
delade upp marknaden mellan sig. Sakta men säkert började det nya
moderna materialet att ersätta gammeldags saker som glas, bomull
och papper. Med tiden blev plasten så billig att den ofta
slängdes bort så fort den fyllt sin funktion.


På 1970-talet hade slit och släng-kulturen etablerat sig och den
växande mängden plastavfall blivit ett problem så stort och dyrt
att politikerna var tvungna att agera. Runt om i USA gjorde
myndigheterna försök att förbjuda försäljningen av olika
plastartiklar. Alla försök stoppades av industrin som till en
början slogs med näbbar och klor mot all lagstiftning. Men snart
insåg man att detta skulle vara omöjligt i längden och en allians
av olje- och kemikalieföretag valde i stället en mer långsiktig
och framför allt smartare strategi. Den bestod i att skifta fokus
– från producenterna till konsumenterna – så att problemet med
plasten kom att handla om oansvariga individer som skräpade ner.
Man finansierade organisationer och reklamkampanjer, till en
början hade man miljörörelsen med på tåget. Företagen lanserade
också idén om sopsortering. Om hushållen bara kunde stoppa sitt
skräp i rätt behållare lovade förpackningsindustrin att återvinna
dem.


Snabbspola fram till våra dagar och en
värld som inte vet vad den ska ta sig till med all plast, vare
sig den återvunna eller den som sprids i naturen. Det är inte
bara det att det är så fruktansvärt mycket – hittills har det
producerats omkring ett ton plast per person – men också att
ingen längre vill veta av den. Av den tiondel som sopsorterats
har Kina tidigare köpt upp det mesta, men eftersom
plaståtervinning är en så skitig process med stora skador på
hälsa och miljö har man slutat med det. Som en följd har priset
på plastavfall sjunkit som en sten och i städer världen över
ansamlas den sopsorterade plasten i väntan på bättre tider.


Som så ofta kokar det ner till att problem inte försvinner om man
bara behandlar symptomen, men struntar i orsakerna. Man minskar
exempelvis inte klimatutsläppen genom att tillverka en elbil, om
ni förstår vad jag menar. Men det är så dags att ta itu med
orsakerna när problemen blivit helt integrerade i våra liv. Detta
gäller oljan och det gäller dess biprodukt, plasten. Detta är
också vad olje- och kemiföretagen insåg redan för femtio år
sedan: Att etablera uppfattningen att ”återvinning är bra för
miljön” var ett smart sätt att legitimera plastens erövring av
världen.


Stephen Buranyi beskriver i The Guardian
plastproblemets paradox: Ju större vi inser att problemet är,
desto villigare är folk att agera. Men ju mer vi agerar, desto
mer olösligt framstår problemet på grund av dess enorma
omfattning. Hindren, skriver Buranyi, är de samma som för alla
andra miljökriser: en oreglerad industri, en globaliserad värld
och vår egen ohållbara livsstil.


Man skulle kunna lägga till ytterligare en sak: självgodheten hos
miljöengagerade med en osund förkärlek för symptombehandling.


David Jonstad, författare och journalist