Hitler dödade språket så att giftet kunde spridas

Förändrat språk ger förändrade människor. Och i Mein Kampf skrev
Hitler receptet på hur det åstadkoms. Jimmy Vulovic funderar över
propagandans kraft.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det var nog svårt att förstå i början, svårt att riktigt greppa
vad som egentligen höll på att hända. Den inledande
villrådigheten är enkel att föreställa sig. Vi får tänka oss att
första tecknet kanske var en så vardaglig och flyktig sak som att
någon i folkvimlet på stan sa ”han är ju så otroligt fanatisk”.
Äntligen, tänkte du, äntligen är det någon som säger det. Men när
du med en orostyngd blick vände dig om för att diskret nicka
instämmande såg du något helt annat i den andres ögon. De var
fulla av en ny hoppfull glädje, framtidstro, i stället för din
gamla oro. Du vände genast bort blicken och från den stunden
visste du att något förändrats omkring dig, trots att du i ditt
medvetande ännu inte hade funnit några ord för vad som hänt.
Under resten av promenaden hem gick du och önskade att allt var
som förr igen. Men demokraten i dig visste ju att det är
odemokratiskt att bestämma över andras ord. Så du stod ut med
oron.


När den tysk-judiske språk- och
litteraturvetaren Victor Klemperer antecknade grunden
för det som skulle bli den klassiska boken ”Lingua Tertii
Imperii,”, Tredje rikets språk, sökte han ord för vad som höll på
att hända med tyskan efter nazisternas maktövertagande i början
av 1933. Av en anteckning från den 27 mars samma år kan man dra
slutsatsen att språket hade förvandlats till något som kan liknas
vid ett slagfält: ”Nya ord dyker upp, eller så får gamla ord nya
specifika betydelser, eller så bildas nya sammansättningar som
snart stelnar till stereotyper.” Och för den som vet är
likstelnade begrepp som ligger döda på ett slagfält ett
förskräckande spår. Särskilt för den som likt Victor Klemperer
dessutom vet att språk på förhand kan tänka åt oss och, som han
formulerar det, vara ”ett gift som du omedvetet dricker och som
sedan börjar verka”. I boken som gavs ut 1947 med undertiteln En
filologs anteckningsbok utforskar han hur giftet bryggdes och
verkade.


Alla strider börjar i ord. I dem dras den första gränsen mellan
exempelvis gammalt och nytt. Orden är både viktigare och
farligare än vapen. Långt innan vapnen tillgrips för att antingen
omvälva eller bevara ett system har nämligen orden stridit sedan
länge. Det är brutalt och kampen kan uppfattas som skrämmande men
demokraten måste stå ut, måste låta yttrandefriheten stå där
utsatt mitt emellan, precis så konsekvensneutralt ointresserad
som den måste få vara för att alls betyda något. För så fort
någon vidrör yttrandefriheten, vill omdefiniera den från att vara
demokratins mest grundläggande rättighet och skydd till något som
vi för säkerhets skull nog ändå måste skyddas från, förvandlas
den till död inskription. Som när nazisterna efter
maktövertagandet med hjälp av lagstiftning, vapenmakt, censur och
utfrysningskultur förstelnade språket i just de stereotyper som
för tillfället passade deras politiska sak.


Deras förstelnande förgiftning gick snabbt under
mellankrigstiden. Det kan till stor del förklaras av den gedigna
propagandadoktrin som Adolf Hitler formulerade i ”Mein Kampf”.
Den första delen gavs ut 18 juli 1925 och del två kom året efter.
Verket kan utan överdrift beskrivas som själva receptboken för
hur giftbrygden skulle kunna blandas så stark och så lockande som
möjligt. Mycket i boken är febrigt och hatiskt formulerat, ofta
rörigt och förvirrat till och med, men principerna för rörelsens
propagandastrategi tecknas med en kylig och analytiskt klarsynt
penna. I receptet fastslås nazistpartiets roll i relation till de
arbetare, massorna, som måste övertygas för att segern skulle bli
möjlig. Partiet ska inte ”vara massans dräng utan dess herre”,
förklarar han och den formuleringen synliggör en tydlig
förskjutning från synen på ett parti som språkrör till den
antidemokratiska idén om partiet som propagandainstrument,
enbart. Inga frågor. Ingen diskussion. Ord och deras betydelser
är inskriptioner som kommer uppifrån och rör sig neråt.


Känslor, inte förnuft, kunskap eller ifrågasättanden, är vad en
skicklig propagandist tar sikte på. Effektiv propaganda kan inte
vara kritiskt diskuterande undervisning utan ska alltid syfta
enbart till direkt påverkan i propagandistens givna riktning. Så
kan en central slutsats i Mein Kampf sammanfattas. Den bygger i
sig på antagandet om att massans val aldrig någonsin grundas i
rationella resonemang utan alltid styrs av fördomar sprungna ur
känslor. Propagandans mål är därför att med rädsla, eller för den
delen människors behov av att få känna sig goda och medmänskliga,
omformulera fördomarna så att de sammanfaller med propagandistens
sak. Målet uppnås bland annat genom att förändra innehållet i
begrepp som redan tänker åt oss, exempelvis tänker att det är
gott att vara god. Barmhärtighet är ett bra exempel. Om det ordet
inte längre är detsamma som att till varje pris rädda allt liv,
utan i stället betyder att mörda ovärdigt eller oönskat liv så
blir det givetvis mycket enklare att känna sig barmhärtig i ett
nazistiskt samhälle.


För att lyckas förgifta tillräckligt många måste
ordens nya betydelser upprepas om och om igen, eller som
receptboken säger ”tills också den trögaste förmår föreställa sig
vad man avser”. Samtidigt gäller det att förbjuda andra
betydelser. Victor Klemperer förstod som sagt tidigt faran i vad
som var på gång. Ett av orden han undersökte är just fanatisk.
Han iakttog hur betydelsen gick från något negativt till att i
stället bli ett positivt laddat ord, dessutom väldigt ofta
använt, fanatiskt ofta. Till slut upphöjdes ordet till något som
måste liknas vid en magisk besvärjelse. ”Ju mörkare läget såg
ut”, skriver han, ”desto oftare talades det om den ’fanatiska
tron på den slutgiltiga segern’, Führern, folket eller folkets
fanatism som en grundläggande tysk dygd”. Det ordet ristades med
många andra i nazistiska stenblock. Och orden användes verkligen
likt besvärjelser, som om de skulle kunna rädda regimen från den
verklighet som lugnt och tålmodigt alltid väntar när giftet
slutar att verka.


Jimmy Vulovic
litteraturforskare och författare