Tror vi på att undergången går att undvika?

Risken för samhällskollapser är överhängande, redan innan de
stora ekosystemen kraschar. Eva-Lotta beskriver behovet av både
hopp och förtvivlan.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Jag var tolv när jag besökte London för första gången och
betraktade miljonstaden med stora ögon. De många mörka
byggnaderna gav en särskild känsla. Men så gick jag förbi när en
av dem rengjordes. Det visade sig att huset inte alls var
naturligt svart, utan ljust sandfärgat. Staden stank av alla
luftföroreningar och jag borrade ner näsan i halsduken för att
slippa känna, men när jag snöt mig på hotellrummet på kvällen
blev näsduken ändå svart.


På 1990-talet kom två tredjedelar av Storbritanniens elektricitet
ännu från kol. Sedan dess har andelen minskat snabbt och ligger
nu på mycket låga nivåer. De senaste gångerna jag besökt den
engelska huvudstaden har det gått lätt att andas.


Det går att förändra saker till det bättre men
det är bråttom. Har du hört det förut? Det kan inte vara lätt att
vara klimatforskare och tvingas balansera mellan att slå larm och
att försäkra att det fortfarande går att göra saker för att hejda
förloppet. Om vi inte tror att det går så lär ju heller ingen
försöka. Men om inte allvaret framgår så finns en risk att vi
inte agerar tillräckligt kraftfullt, tillräckligt snabbt.


Av de nio planetära gränser som inte får överskridas för att vi
ska kunna leva säkert så har redan sex passerats. Och ännu värre
än för klimatet är läget för den biologiska mångfalden.
Utrotningstakten är just nu mellan hundra och tusen gånger högre
än normalt.


I ett antal år har jag lidit av klimat- och miljöångest. Inte en
sån där lagom som kan få en att shoppa second hand och sluta
flyga utan en dödskramande som gjort det svårt att tänka på något
annat och fått mig att böla på klimatmanifestationer trots att
det finns få saker jag tycker sämre om än att andra ser mig
gråta.


Oxfordforskaren Hannah Ritchie led som yngre av samma mörka och
livsfientliga klimatångest. Det ledde till ett liv av kontroll
och anpassningar som liknar det ätstörda kan beskriva. Allt
kretsade kring att göra så litet miljöavtryck som möjligt. Men så
såg hon en föreläsning med Hans Rosling. Han visade hur mycket
som blir bättre i världen och hon beskriver det nästan som en
frälsningsupplevelse. Sedan dess har hon ägnat sin forskargärning
åt att sammanställa data om läget i världen. I sin bok ”Not the
end of the world” tar hon död på en rad missförstånd och visar
att utvecklingen på många områden går åt rätt håll.


Ritchie menar i boken att undergångsbudskap skadar mer än de gör
gott eftersom de riskerar att förlama oss. Ofta är de heller inte
sanna, vilket får forskare att se ut som idioter, och minskar
förtroendet för deras slutsatser, skriver hon. Men, tänker jag,
detsamma gäller väl om man som forskare utropar lösningar och
räddningar som sedan inte infrias? Och att vi blir
handlingsförlamade av skrämmande budskap saknar faktiskt stöd i
forskning. Tvärtom leder rädsla ofta till konstruktiv aktion.


Merparten av världens länder har lovat att nå
netto nollutsläpp och det kommer att tvinga oss att omforma våra
energisystem, att ändra hur och vad vi äter, hur vi förflyttar
oss och hur vi bygger. Mycket gott händer redan på dessa områden
och i teorin kan det förstås förbli så. Men den luriga
verkligheten kan alltid komma emellan i form av galna
världsledare, krig och konflikter eller en vald regering som
tycker att tillväxt är viktigare än hållbarhet.


Det är ett evigt trixande med siffror och alltid stort motstånd
när ekonomin drabbas. Vi har ju invaggats i tron att allt ska
kunna fortsätta i stort sett som vanligt. Ja, att det till och
med kan bli bra för svensk ekonomi med klimatförändringar.
Skidturister kanske börjar åka till Sverige i stället, när
vintrarna uteblir i Alperna. Jippie.


Den liberala demokratins starkaste lim är ekonomisk tillväxt,
skriver essäisten Michiko Kakutani i boken ”The great wave”. Så
länge vi kan dela på tillväxtens frukter så är det politiska
maskineriet ganska lätt att hålla igång. Försvinner eller
monopoliseras frukterna av några få kan det däremot bli otäckt,
när de som uppfattar sig som förlorare söker syndabockar. Kanske
särskilt, vill jag tillägga, i ett kulturellt klimat som vårt,
där var och en är sitt eget varumärke och lyckas smed.


Det vi behöver åstadkomma är dessutom överväldigande stort. I
boken ”En jord för alla” beskriver en rad framstående forskare
och policy-makare hur kriser inom klimat och miljö, ojämlikhet,
fattigdom och livsmedelsproduktion hänger ihop. Precis som
Ritchie pekar de ut framsteg och goda utvecklingskurvor men de är
också tydliga med hur omfattande problemen är, och vad som ligger
framför oss. De ordinerar statligt ägande i banker, globala
skatter, medborgarfonder för omfördelning av rikedom och pengar
till omställning, skuldavskrivning för fattiga länder, lägre
konsumtion i rika länder, en total omställning av matproduktion
och markanvändning, och lite till.


De menar att detta faktiskt går att åstadkomma. Vi kan och vill
ju. I G20-länderna stödjer en stor majoritet av medborgarna
tanken att deras lands ekonomiska prioriteringar bör förskjutas
från vinster och ökat välstånd till att fokusera på mänskligt
välbefinnande och skydd av ekosystemen.
                    


Men tror forskarna verkligen på denna stora förändring själva?
Tror jag på den när jag nu berättar om den? Är det realistiskt
med en omställning i den skala och med den hastighet som krävs?
Eller är det något vi väljer att tro för att trösta oss själva.
Vårt behov av tröst är ju, som Stig Dagerman konstaterade,
omättligt.


När ett system faller samman öppnas utrymme för
något nytt och de goda idéerna om hur det ska se ut är många.
Kanske väntar en bättre värld längre fram. Frågan är i så fall
hur vi ska ta oss dit på ett hyfsat säkert sätt. Michiko Kakutani
konstaterar att i kaotiska perioder så går det gamla systemet
sönder långt före det nya har blivit stabilt; och forskarna i ”En
jord för alla” påpekar att risken för samhällskollapser är
överhängande redan innan de riktigt stora ekosystemkollapserna
sätter in.


Vi kan inte längre räkna med varken förutsägbara förutsättningar
i naturen eller med den relativa samhälleliga stabilitet som vi
byggt upp sedan andra världskriget. Det ser ut att vara en skakig
väg som ligger framför oss.


Nu kanske du längtar efter en lugnande slutkläm, så här kommer
den: Livet på jorden kommer vi inte klara att utrota hur illa det
än går. Liv i många olika former kommer finnas kvar och människan
som art har goda chanser att hänga med ett bra tag till eftersom
vi är allätare och fenomenala på att anpassa oss. Dessutom:
avskogningstakten i Amazonas har sjunkit; vi producerar redan
idag tillräckligt med mat för att ge alla människor på planeten
en hälsosam föda; och energianvändningen per capita i världen
sjunker i mer utvecklade länder.


Men glöm för den sakens skull nu inte det jag talade om tidigare.
Tröst bör inte användas som ett draperi framför klarsyn.


Eva-Lotta Hultén
journalist och författare


Rättelse: I en tidigare version av essän angavs
att ”energianvändningen per capita i världen har fallit med
omkring 25 procent sedan 1960-talet”. Uppgiften gällde bara
Storbritannien. Totalt sett har energianvändningen per capita
ökat i världen som helhet.