Kriticismer: Kan du inte ta kritik är du ingen konstnär

Att bli civiliserad börjar med att bli lite främmande inför det
egna. Därför är kritik grundläggande för individ och samhälle,
säger Torbjörn Elensky.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Små barn är omnipotenta, allsmäktiga som Gud fader själv, i sin
egen upplevelse av världen. De kan inte skilja sig själva från
omgivningen. Kropp, bröst, mamma, äta, skita, allt är samma och
allt är de själva. Men så småningom börjar de bli medvetna om
skillnaden mellan sig själva och resten av tillvaron. Centralt i
detta, åtminstone på ett symboliskt plan och om vi ska tro gamle
Freud, är den egna avföringen. När barnet inser att bajset kommer
från dem, men inte är dem, börjar resan mot att bli en
självständig, självreflekterande individ som inser att tutten,
mamma och pappa och eventuella syskon är egna personer med egna
viljor de också.


På samma sätt måste en yrkesverksam konstnär lära sig att se sina
verk som skilda från sig själv. Din bok eller målning, film eller
låt är inte du, den är gjord av dig, men ni är skilda åt, och du
måste lära dig att hantera detta för att bli en vuxen, alltså
professionell, konstnär. I processen mellan dig, ditt arbete och
det färdiga verkets möte med publiken är i allmänhet många andra
personer inblandade. Du måste lära dig att lita på dem, och du
måste se din egen position i det större sammanhanget. Dessa andra
kommer nämligen att påverka slutresultatet, som strängt taget
inte är färdigt förrän publiken sagt sitt – och bland dessa, som
de främsta bland jämlikar: kritikerna.


Då jag började skriva, redan som ganska liten,
ville jag aldrig visa något för andra, ville inte ens att någon
skulle veta att jag skrev, för jag var så fruktansvärt rädd för
att bli kritiserad på det mest elementära sätt som finns: med att
stort gapskratt. Jag var rädd för att man skulle skratta åt mig
för mina drömmar, planer och projekt samt de första halvdana
försök jag gjorde. Att bli vuxen handlar om att inse att andra
inte ser en som man själv vill bli uppfattad. Att bli en
professionell författare är att få distans till sina egna texter
och kunna ta kritik, arbeta med dem utifrån andras synpunkter,
utveckla sitt skrivande inte bara som en högst privat verksamhet
utan som något som ingår i en gemensam kultur med intresse,
förhoppningsvis, även för andra. Att kunna ta och ge kritik är
själva kärnan i all konstnärlig verksamhet.


Ända sedan Aristoteles skrev Poetiken, på 300-talet före Kristus,
har den medvetna estetiska reflektionen varit en essentiell del
av våra kulturella uttryck. Hela utvecklingen av konsten har
skett i ett växelspel mellan utövare, beställare, allmänhet och
kritiker, särskilt under de senaste 300 åren, som är den period
under vilken den moderna kulturen, som också vänder sig till den
breda massan, har utvecklats. Kritikerna har lyft och sänkt
konstnärskap. De har förklarat avantgardet. De har visat på
banden till traditionen. Somliga har tagit avstånd från det nya,
medan andra varit avgörande för dess genombrott. Om vi verkligen
förstod hur viktiga seriösa kritiker är för vår förmåga att
reflektera över oss själva genom konst, litteratur, musik – allt
det där som vanligen bakas ihop under beteckningen ”kultur” - så
skulle vi inse att kritiken inte kommer till konsten så att säga
utifrån, utan ingår i processen. Men med den insikten skulle
också kritiker ställa högre krav på sig själva än vad de gör
idag.


En seriös kritiker måste naturligtvis kunna tänka om konst,
konstnär, publik men även reflektera över sig själv och sin roll.
Den kan drivas av alla möjliga känslor – hat så väl som kärlek,
omsorg såväl som fientlighet - men måste i grunden älska konsten.
Den måste också ha stora kunskaper, mer än vad en konstnär
behöver, för den måste arbeta med sammanhang den samtidigt
befinner sig i och utanför. En kritiker måste vara intelligent.


Intelligens är förmågan att förstå även vad man själv inte
tycker, att se något ur en annan persons infallsvinkel, utan att
därför acceptera att denna person har rätt – men försöka förstå
hur den kan tycka sig ha rätt. Därmed lär du dig också hur du kan
ha fel, skulle kunna ha fel – eller faktiskt har fel. Den sortens
självreflekterande intelligens är helt central i all konstnärlig
verksamhet. Men den är också viktig för hur du som person kommer
att utvecklas. Du själv är inte heller fullständigt autonom,
atomiskt avskild från allt och alla andra. Kultur är en kollektiv
aktivitet, ett gemensamt tänkande, en process som vi inte kan
välja att stiga in i eller ut ur som vi byter skor


Civilisationsprocessen handlar om att bli lite främmande inför
det egna, genom att lära känna det djupare, genom att sätta sig
in i det på ett sådant sätt att man kan se det utifrån.


Kritik är det formaliserade arbetet med detta
främmandegörande som gör oss medvetna om vår egen kultur. Men
många känner sig idag också främmande inför kritiken, förstår
inte dess helt essentiella roll för hur vår kultur fungerar. Det
handlar inte bara, men visst, i hög grad, om rädslan för negativ
kritik, utan det handlar också lite mer på djupet om obehaget man
kan känna då man tvingas, förmås att se sig själv som man
framstår utifrån.


Förmågan att göra sig fri från sitt eget arbete, se sitt verk
utifrån, är vad som gör en människa vuxen. Men det är också vad
som förankrar henne i världen. Låt mig tillägga att det är detta
som gör att artificiell intelligens, AI, inte på allvar gör
riktig konst, utan bara dekorationer: den har, ännu inte, något
jag och ingen förmåga till självreflektion, alltså kritik. Om den
utvecklar detta kommer den också att kunna skapa verklig konst –
men det är långtifrån säkert att vi människor kommer att förstå
den eller ens uppfatta den som något estetiskt uttryck. De bilder
som görs automatiskt idag kan vara fina, roliga, men de blir inte
konst förrän en människa tar dem, väljer och reflekterar kritiskt
över dem som konstverk.


Det är i självreflektionen jaget blir till. Förmågan till kritik,
att ta och ge, inte minst till sig själv, är helt centralt för
vad som gör det mänskliga medvetandet unikt. Det gemensamma är
förutsättningen för det enskilda medvetandet. Människan och
hennes värld är en plats där man ser sig själv, alltid lite ur
fas, lite vid sidan om, och därmed ständigt på väg mot sig själv
– det där fulla jaget som endast tonåringar kan tro sig verkligen
äga.


Den där lilla skillnaden är det utrymme där livet levs,
erfarenheter görs och konst skapas.


Kritiken behövs för att läsarna, lyssnarna och
tittarna ska kunna orientera sig, men jag ser det alltså som
något mycket mer centralt i ett samhälle. Kritik är det som
bidragit till att göra vår kultur till något vi kan röra oss i,
det är kritiken som öppnat oss för att göra oss förstående inför
hur vi fungerar, tänker och handlar som vi gör. Och det finns
ingen privat kultur: den utspelar sig mellan oss, skapas av oss
och skapar oss samtidigt i en ständig feedbackloop i vilken visst
kreativitet, känslor och upplevelser är viktiga, men där kritiken
är vad som skiljer ut vad som faktiskt är något att ha.


Torbjörn Elensky
författare och kritiker