Kriticismer: Vi måste tycka att alla borde hålla med oss

Varför har tyckandet blivit så nedvärderat? Författaren Lyra
Ekström Lindbäck går ut till försvar för åsiktens förenande
funktion i samhället.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först
publicerad 2021-09-14.


Fler och fler verkar tycka att tyckande och tänkande inte går
ihop. I såväl politiska som estetiska diskussioner klassas
tyckandet som så oseriöst att det uppfattas som en direkt
motsättning till nyanserade reflektioner. Är det här en bra eller
dålig diktsamling? Ska vi höja eller sänka skatterna i Sverige?
Är den här låten gripande eller sentimental? Borde
surrogatmödraskap tillåtas? Att komma ifrån ”det rena tyckandet”,
som det ibland lite nedlåtande kallas, för att istället göra en
mer sansad analys, har blivit ett ideal för både kultur- och
ledarsidor. Men är det verkligen önskvärt, om ens möjligt, att
göra sig av med tyckandet när det handlar om konst och politik?


Kanske är tyckandet i själva verket det mest centrala. Den
amerikanska filosofen Stanley Cavell kritiserar den analytiska
traditionens oro för att ”estetiska (och moraliska och politiska)
omdömen saknar något: argumenten som stöder dem är inte lika
slutgiltiga som logiska omdömen, eller rationella på samma vis
som vetenskapliga argument.” Det är de sannerligen inte,
konstaterar Cavell: ”och vore de det skulle det inte finnas några
sådana discipliner som konst (eller moral) och ingen sådan konst
som kritiken.” Även om det går att resonera kring dem så är det
rena vetandet ett omöjligt ideal när det kommer till konst och
politik.


I kontrast till tyckandet
förespråkar man gärna tolkningen, som anses vidga, öppna och
förklara. Men tolkningar kan lika gärna skymma som klargöra.
Susan Sontag skriver i essän ”Mot tolkning” att ”
tolkningsutsläppen idag förorenar vår sensibilitet. I en kultur
vars redan klassiska dilemma är intellektets expansion på
energins och sensualitetens bekostnad, så är tolkningen
intellektets hämnd mot konsten.” I vägen för verkets omedelbara,
sinnliga effekt på dig ställer man dess ”innebörd”, som om
konsten bara vore en indirekt kunskapsförmedling. Som Sontag
säger så trubbar det av och passiviserar publiken. Hur många
vågar idag säga vad de tycker om en tavla innan de har läst
kuratorns förklarande beskrivningar? Samtidigt drillas studenter
på konstskolor i att presentera teoretiseringar av sina egna
praktiker, som om det blivit otänkbart att verken kunde tala för
sig själva.


I Immanuel Kants Kritik av omdömeskraften, som anses ligga till
grund för den moderna estetiken, utgår teorin om det sköna från
det omedelbara smakomdömet. Kant beskriver smakomdömet som
grundat i en subjektiv allmängiltighet. Till skillnad från mat
och dryck så väntar du dig att andra borde hålla med dig när det
kommer till konst och naturskönhet. Den subjektiva
allmängiltigheten innebär inte någon objektiv kunskap, och det
går därför aldrig att bevisa vem som har rätt i smakfrågor. Men
du känner ändå att du ger uttryck för en mer allmän än privat
uppfattning när du fäller estetiska omdömen. För Kant är denna
förmåga en viktig indikator på att människorna lever i en
gemensam värld – inte bara rationellt och materiellt, utan i
själva upplevelsen av vår egen varseblivning.


Som student på grundnivå hade jag svårt att
förstå vad Kant menar. Hur kan omdömen om konst utgå från något
annat än ett rent personligt tyckande? Det finns ju minst lika
stora skillnader i musik- som i drinksmak. Kant är förstås
medveten om att det sällan råder konsensus om det sköna. Smaken
kommer alltid att vara stridbar. Men det är själva känslan av att
alla borde hålla med oss som gör smakomdömet så centralt för
honom. Här rör det sig om ett slags mellanmänskligt tyckande, ett
gemensamt sinne eller en insisterande impuls till att dela samma
verklighet, som utgör grunden för våra möjligheter till
civiliserad samvaro.


Kanske var mina svårigheter ett symptom på att vår syn på tycke
och smak har ändrats dramatiskt sedan Kants tid. Hans filosofi
var lika inriktad på att beskriva tänkandets begränsningar som
dess möjligheter, men trehundra år efter Upplysningen kan vi inte
längre acceptera en omedelbar lustkänsla som utgångspunkt för ett
mer allmänt omdöme. Tyckandet har kommit att ses som något nästan
uteslutande personligt och viktlöst.


Paradoxalt nog beror det kanske på att vi idag
uppmanas att tycka till om allt mer. Vi ska betygsätta våra
taxiresor, välja vårdgivare och konstruera våra egna
filterbubblor. Föreställningen om en gemensam smak är nästan död.
Ibland leder det till rent bisarra tongångar i debatten: som om
åsikter om vilka verk som borde inkluderas i en litterär kanon
vore lika godtyckliga som om man föredrar Pepsi eller Cola.
Tyckandet har sugits upp av våra konsumtionsidentiteter, en tom
logik som kommit att genomsyra allt. Gillar du att spela golf? Då
kanske du också skulle tycka om vinster i välfärden!


Varför har tyckandet urholkats på det här viset? Enligt den
politiska teoretikern Wendy Brown har en tyst nyliberal
revolution ägt rum. Brown beskriver nyliberalismen som en
normativ rationalitetsprincip som gradvis har tolkat om alla
värden till ekonomiska. Vårt gemensamma samhälle har blivit en
spelplan för investeringar och avkastningar. Jag tycker mig höra
den här logiken eka i retoriken hos de svenska liberala
partierna, vilket numera samtliga från Socialdemokraterna till
Kristdemokraterna oblygt kallar sig. De beskriver staten som ett
företag som ska förvaltas, och framställer marknadsanalys som det
enda sättet att bedriva seriös politik. Du ska inte rösta utifrån
dina åsikter, utan utifrån din och statens plånbok. De partier
som inte opererar efter samma logik ses som
ytterkantsextremister. Demokratin utmålas som ett val mellan
ansvarstagande förvaltare och ideologiska fundamentalister.


Tycker du att den här essän
låter vänsterextrem eller kulturkonservativ? Är tonläget för
svepande eller för kategoriskt? Jag har försökt tänka kring
tyckandet, men inte utan att tycka något själv. Som Cavell säger
skulle det knappast bli något kvar av vare sig estetiken eller
politiken om man lyckades rationalisera dem fullständigt. Det
betyder inte att utgångspunkten är irrationell. Snarare att den
utgår från en impuls till mellanmänsklighet. Känslan av att alla
borde hålla med oss är vad som ligger till grund för den
passionerade kritiken och den engagerade politiken. I vårt
eftertryckliga ja eller nej finns hjärtat av ideologin och
smaken.


Naturligtvis bör inte de nyanserade diskussionerna sluta där. Men
utan det stridbara och gemenskapande tyckandet återstår bara
godtyckliga personliga preferenser och analytisk logik. Vore det
inte mer än så som höll oss samman kunde vi lika gärna överlåta
såväl budgetläggning som recensionsuppdrag till artificiella
intelligenser. Det skulle säkert vara mer informativt, lukrativt
och effektivt. Men lyckligtvis är vi fortfarande för fästa vid
vårt tyckande för att låta marknaden ta oss ända dit.


Lyra Ekström Lindbäck
författare och kritiker