Kriticismer: Först blev jag författare – sedan världsmästare i kritik

Skapar Martin Engberg världen med sina sånger eller förgör han
den med sin eld? I dagens essä reflekterar han över
författarkritikern.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det började i barndomen. En besatthet i att plocka sönder
hushållsapparater och elektronik. En floppydrive, farfars gökur,
den gamla radion. Där satt jag i pojkrummet, omgiven av delarna
till helheten, klockkedjan, ett tonhuvud och komponenterna från
kretskortet omsorgsfullt lossade med lödkolven.


Vad det än var jag tagit itu kunde jag aldrig sätta ihop det igen
och på nytt få det att fungera. Ändå betraktade jag nöjt
miniatyrlandskapets delar framför mig och tyckte mig förstå,
genom den ordning jag skapat av dem på skrivbordet, hur apparaten
fungerat. Var hemligheten liksom kom in. Det var ur detta, dessa
delar, ljudet kom ur högtalaren. Gökens ko ko, datorspelets
pixlar. Hade jag bara haft språket, skulle jag ha kunnat beskriva
det precist.


Och så, en dag:


Jag hade kommit över en långvågsradio, och petade lite
oförsiktigt med en skruvmejsel i innanmätet utan att dra ur
kontakten. Det sprakade till, och så hände det som kan hända: det
small till i armen och jag drog åt mig den. Skamset insåg jag att
jag fått en stöt. Det kunde ha gått illa, men apparaten som nyss
varit död kom igång. Ur högtalaren en röst. Ljudet var skräpigt,
men orden gick ändå att urskilja, bara inte förstå.


I efterhand har jag tänkt att det måste ha varit
slaviska i någon form, men i stunden inbillade jag mig något
utomjordiskt. Det hördes på tonen att det som sades var
angeläget. Jag kastade mig över skolhäftet och började skriva ned
det rösten sa, såsom jag uppfattade det. Myndigheter behövde
kontaktas. Polisen, eller rymdstyrelsen, kanske, vem vet vad det
var för nödläge som uppstått där ute i kosmos.


Efteråt satt jag med en knappt tydbar text framför mig. Jag
förstod att ingen skulle kunna dechiffrera orden ifall jag inte
skrev rent dem. Därför lånade jag familjens elektriska
skrivmaskin (som mamma inte låtit mig plocka sönder), men nu
kunde jag inte hålla mig längre. I min iver att förstå, hittade
jag själv på ordens betydelse och från det var inte steget långt
till att forma små berättelser. Transkriberingen glömde jag helt
bort.


Nu hade jag två sysslor. När jag inte demonterade
hushållsapparater, satte jag mig vid långvågsradion, gav mig
själv en stöt, och framkallade en röst (alltid olika). Sedan
skrev jag ned de främmande orden tills att tonerna av en eller
annan vals hördes. Varefter jag började lirka fram mina
berättelser ur ordmassan.


Föga anade jag att jag från den dagen för alltid skulle bära det
tvehövdade monstret inom mig.


Författarkritikern.


Åren gick och två decennier senare gav jag ut
min första samling berättelser. Då hade jag för längesedan slutat
plocka isär saker. Men jag kunde inte försörja mig på mitt
författarskap och när en kultursida erbjöd mig att skriva
bokrecensioner tackade jag ja.


Det var så jag återupptäckte lusten att ta isär, ordna och
blottlägga. Med skillnaden att den här gången var det inte
maskiner jag plockade sönder, utan berättelser och dikter.


Jag tyckte mig vara den borne kritikern. Trots allt hade jag ju
ägnat mig åt denna dubbla syssla sedan barndomen: förståelse
genom tudelning och sökandet efter ett språk som gav mening.


Allt och inget begrep jag.


Men det fanns inte tid för reflektion. Dekonstruktören tog över,
och jag utökade mitt fält till andra konstformer än
litteraturens: teater, arkitektur, fotboll. Sveriges första
professionella kritiker, August Brunius, var min förebild. Snart
kunde jag recensera en aprikoscocktail, likväl som Jon Fosse.


Ständigt beställde redaktionen nya texter, och varje gång erbjöd
de lägre ersättning. Till slut var jag tvungen att själv betala
för att publicera mina artiklar. Det gjorde mig ingenting.
Kritiken blev nämligen min fenomenologi, min existentialism. Det
sätt jag kunde förstå världen på.


Människan var utkastad i ett absurt kosmos utan inneboende
mening, men genom att plocka isär någontings konstruktion, väga
delarna i handen, ordna dem och peka ut för andra att ”där, där,
har du cocktailbärets hemlighet. Det är just dess röda färg och
alkoholmättade sötma som gör att vi älskar det”, kunde jag skapa
en mening i tillvaron som annars saknades. Fick jag inte
sönderdela låg världen stum och död framför mig. På samma sätt
som den där långvågsradion gjort i min barndom innan jag stack
skruvmejseln i dess innanmäte och den gav mig sin livgivande
kyss.


När Humboldt-universitet anordnade en tävling i kritik anmälde
jag mig genast. Vi tilldelades varsitt verk och fick använda
vilken metod och teori vi ville. Den som värderade verket på
grammet närmast dess objektiva värde vann.


Efter det var jag världsmästare i kritik!


Men det var just i segerruset tvivlets tagg stack mig.


Hur kunde världen egentligen bli mer begriplig genom att
sönderdelas? Behövde den inte tas in i sin helhet?


För en tid lät jag mina klåfingriga händer vila.
Jag ansträngde mig istället för att se på världen, utan att röra
den.


Långsamt såg jag att det också fanns en mening i vad världen var
– när den liksom bara var.


Jag insåg att jag inte enbart tyckte om att studera cocktailen.
Jag tyckte även om att dricka den. Att se dess färger spela över
mina händer i barens dämpade sken medan jag samtalet med mina
vänner. Också det var meningsfullt, deras ord var meningsfulla,
också om det de sa saknade en konstnärlig form.


För första gången på länge väcktes åter min lust att berätta. Om
detta – denna nyvunna mening – var jag tvungen att skriva!


Världens fanns inte enbart i sönderdelandet. Den fanns också i
att sätta samman, foga ihop, se och beskriva.


Jag blev det tvehövdade monster jag alltid varit. En kropp med
två huvuden. Det ena vänt mot framtiden, det andra mot det
förflutna.


Det ena sjöng vackra sånger om det den såg. Det andra sprutade ur
sig en förgörande eld, eller gnisslade tänder.


Men som alla vet kan monstret inte hjälpa att det är ett monster.


Jag har fortsatt mina båda värv. I ena stunden lyfter jag andras
verk, håller dem i handen och försöker väga dem för att bestämma
deras värde. Det händer att jag måste peta i dem för att de ska
ge mig en stöt som sätter igång det språk som gör att jag kan
beskriva dem.


Men det händer att jag tröttnar på att förklara och sönderdela.
Då struntar jag i allt vad transkribering heter, och tillåter mig
att fantisera ihop de berättelser som döljer sig i världens sprak
och mummel.


Tvivlet har för den delen inte lämnat mig.
Frågan om jag är den som skapar världen med mina sånger, eller
förgör den med min eld. Ifall jag härdar den, eller bedrar den
med ljuva toner. Toner som är falska eftersom de är alltför
vackra, och vill skapa mening där ingen finns.


Det händer att jag drömmer om det omöjliga. Att jag en dag ska
bli en sammansatt varelse, med ett språk. Så att jag både kan se
cocktailbärets skönhet, beskriva varför det är vackert och känna
dessa ljuva sötma i munnen när det krossas mellan tänderna.


Martin Engberg
författare och kritiker