Kriticismer: Vi har inte plats för litteraturkritik just nu – jorden håller på att gå under

Vad ska vi med kritiken till när apokalypsen är nära? Annina Rabe
får en påminnelse om värdet av den initierade ledsagaren.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Ursprungligen publicerad 2016-12-19.


Ibland i mitt yrke som litteraturkritiker kan jag undra vad jag
egentligen håller på med. Vad är det här för en profession
egentligen? Det är ju någonting besynnerligt och tvetydigt i
denna metasysselsättning; att skriva om det som redan är skrivet.
Att försöka gestalta det redan gestaltade.


Den legendariska litteraturkritikern Klara Johanson skrev i en av
sina krasst självhäcklande aforismer apropå kritikeryrket: "Att
skriva om diktare är ju dock en malplacerad beskäftighet. Har de
inte uttryckt sig? Vilken impertinens då att komma lufsande
bakefter och försöka uttrycka dem en gång till!" Och hur mycket
vi kritiker än med viss rätt vill framhålla kritiken som en
litterär form i sig, ligger den ändå av hävd ett snäpp under den
så kallade äkta varan; litteraturen, de verk vi är satta att
recensera. Litteraturkritik är dessutom en aktivitet som oftast
är dömd en form av misslyckande; för hur kan man någonsin kunna
omfatta ett komplext verk på några ynkliga rader? Jag tror att
nästan varje kritiker med någon ambitionsnivå alltid känner att
hen kunde ha sagt mer, varit rättvisare.


En bra litteraturkritiker bör besitta en säregen
kombination av orubblig auktoritet och lyhörd ödmjukhet. Hen bör
ha kunskaper nog att kunna förankra verket både i en litterär
tradition och dagsaktuella tendenser. Hen ska vara en ledsagare,
en introduktör, en uttolkare och sist men inte minst: en
passionerad läsare med ett skarpt öga för detaljer, såväl
språkliga som innehållsliga.


Den typen av specialiserad kritiker är, vågar jag påstå, sakta
men säkert på utdöende. Hur sällsynt den håller på att bli
påminns jag om när jag läser två essäsamlingar av just sådana
litteraturkritiker. Det är Madeleine Gustafsson i en
samlingsvolym med namnet "Påminnelser". Och det är James Wood,
som delar med sig av sin syn på litteratur och kritik i boken med
den talande titeln "Så nära livet man kan komma". Det är
skönlitteraturen, i Woods fall framför allt prosaberättelsen, som
ligger så nära det verkliga och självupplevda man kan komma. Och
kritiken tänker jag, närläsningen, är kanske i sin tur det
närmaste man kan komma litteraturen utan att skriva den själv.


Madeleine Gustafsson - författare, översättare och mångårig
kritiker i bland annat Dagens Nyheter och Bonniers Litterära
Magasin - är en av de svenska litteraturkritiker jag under många
år allra helst har läst. Och när jag läser den här samlingen, ett
koncentrat av texter om såväl lyrik som prosa påminns jag om
varför. Det finns ett genomgående drag i Madeleine Gustafssons
essäistik som jag skulle vilja beskriva som ett slags klarhet.
Den rena tanken som löper genom texterna är tillgänglig utan att
för den skull släppa i intellektuell skärpa eller sky abstrakta
resonemang. Och Gustafssons kritik är framför allt fri från allt
koketteri, från allt positionerande av det slag som gärna frodas
på kultursidor. Gustafsson är öppen inför varje text hon läser,
men hon gör klart att det är just texten som är i centrum. Just
därför fungerar även de recensioner och essäer som har några år
på nacken fortfarande så bra att läsa; de är inte överlastade av
tidsmarkörer.


"Förståelse" är ett nyckelord som ofta
återkommer i hennes texter, inte minst de som handlar om andra
kritiker, som när hon skriver om Klara Johanson eller Gunnar
Ekelöfs kritikergärning i BLM. I en sammanfattande text om sin
egen syn på litteraturkritik skriver Gustafsson om att kritikern
talar igenom verket: "Men då", skriver hon, "menar jag inte att
skriva om sig själv i andras förklädnad, utan att sträcka sin
egen förståelse så långt den kan nå, kasta in sin erfarenhet i
ständigt nya former, tänja den, se hur långt den räcker."


Just det där sista tror jag också att den brittisk-amerikanske
kritikern James Wood skulle skriva under på. "Så nära livet man
kan komma" är en serie personliga betraktelser över samspelet
mellan liv och litteratur. Han skriver: "Att läsa romaner är att
oavbrutet röra sig mellan världsliga och religiösa tillstånd,
mellan vad som kunde kallas skede och form. Romanernas världsliga
vilja är att vidga och förlänga livet; romanen är den stora
handelsmannen när det rör sig om vardagslivets kredit och debet.
Den omvandlar varje skede i våra liv till scener."


James Wood är en av världens mest inflytelserika
litteraturkritiker, och hans texter i framför allt the New Yorker
har bidragit till stora internationella genombrott för
författarskap som Karl Ove Knausgård eller Elena Ferrante. Han
har så mycket rockstjärnestatus man kan få som
litteraturkritiker. Men i sin syn på litteratur och kritik är han
närmast en klassicist med en gedigen bildning som skiner igenom i
det mesta han skriver.


Att läsa och sedan skriva om det man läst
handlar till stor del om seende och iakttagelser. Att kunna lyfta
ut detaljer. Wood ägnar ett kapitel i sin bok åt den noggranna
iakttagelsen. Det handlar inte bara om att se och lyfta fram
detaljer, det handlar också om att följa med dessa iakttagelser
när de ändrar form och utvecklas till något annat. Att se att en
yttre iakttagelse i litteraturen samtidigt kan belysa ett inre
skeende. Att följa med. Att vara följsam.


När Madeleine Gustafsson i en recension av Jean Rouauds "Des
hommes illustres" analyserar bokens första mening gör hon det
just så grundligt och följsamt. Scenen är kort och gott en man
som har klättrat upp på ett plåttak för att såga av några grenar
som trasslat in sig i telefontrådar. Gustafsson kretsar först
runt den yttre miljön i allt snävare cirklar, kommer sedan in på
mannen, hans rörelsemönster och vad det säger om hans
personlighet för att därefter göra en snygg gir in på själva
prosan.


Den recensionen är skriven 1993. Sedan dess har
det hänt en hel del på kultursidorna. Kritik har idag allt
svårare att hävda sig när kulturredaktionernas uppdrag förändrats
och vidgats. Kultursidorna håller på att förvandlas till
förlängda ledar- och debattsidor där samhällsdebatt och krönikor
prioriteras framför ren kritik. "Jorden håller på att gå under,
så vi har inte plats för kritik just nu" sa en redaktör till mig
nyligen. Och ja, vem är jag att komma och hävda litteraturens,
språkets och kritikens egenvärde när apokalypsen är nära?


Det ställs allehanda krav på skönlitteraturen idag: den ska göra
oss mer empatiska, den ska göra oss politiskt medvetna, den ska
överbrygga klyftor och ge oss ett språk och den ska framför allt
få oss att förstå samhället och verkligheten. Allt det där gör
förstås skönlitteraturen, och det är viktigt med sådana argument
när klåfingriga politiker och andra beslutsfattare vill reducera
skönlitteraturens roll i skolan eller på biblioteken. Men om det
är något som Gustafssons och Woods kritikböcker gör så är det att
påminna om värdet av den initierade ledsagaren. Den som låter oss
glänta på dörren till det där vidunderliga som är litteratur. Den
som värnar om litteraturen för litteraturens egen skull, och inte
för de eventuellt nyttobringande effekter den kan tänkas ha.


Annina Rabe
litteraturkritiker och kulturskribent


 


Böcker som nämns i essän:


Madeleine Gustafsson, Påminnelser, Daidalos


James Wood, Så nära livet man kan komma, Översättning Staffan
Söderblom, Norstedts