Vem vågar tacka nej till mer liv?

En dag ska vi alla dö, men alla andra ska vi det inte. Hur får
man dem att väga lika tungt som den enda? Eva-Lotta Hultén
funderar på död och acceptans.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vid 77 års ålder drabbades en vän till mig av dödlig cancer. Han
fick beskedet att han med medicinering kanske kunde leva ett par
år till. Utan insatser hade han bara några månader kvar. Han
satte sig in i vad behandlingen innebar och valde bort den med
argumentet ”Jag har haft ett bra liv, jag är nöjd”.


Jag kom att tänka på honom när jag såg Pedro Almodóvars film ”The
room next door”; en berättelse om att komma till ro med, och ta
makten över livets slut. Martha har drabbats av cancer och hunnit
acceptera sin förestående död när hon erbjuds en experimentell ny
behandling och väljer att genomgå den. När den visar sig inte
fungera bryter hon ihop och ångrar att hon tackade ja.


Läkemedlen ledde till diarréer, uppkastningar, trötthet och
smärta. Hon borde aldrig ha gett efter för de falska
förhoppningar som läkarnas utsagor gav. Det rubbade hennes
mentala jämvikt, gjorde hennes liv outhärdligt och riskerar att
göra hennes död ovärdig, förklarar hon för sin väninna Ingrid.
Martha tycker att hon förtjänar en bra död och väljer nu bort
fortsatta vårdinsatser. Hon hyr ett hus och bjuder med Ingrid som
sällskap, medan hon gör sig redo att ta sitt eget liv. ”Vad är
poängen med att vänta när jag är så redo att släppa taget?”
frågar hon Ingrid, som är mycket kluven inför Marthas projekt och
sin egen roll i det.


Ingrid är författare och hennes senaste bok är
ett försök att hantera den egna dödsskräcken. I filmens inledning
slår hon fast att för henne känns döden onaturlig och hon kan
inte acceptera att något som är levande måste dö. Jag har hört
och läst andra, verkliga, människor uttrycka samma sak. Men vad
kan vara mer naturligt än att det som lever måste dö? Andra
varelsers död är rentav en förutsättning för våra liv ­– och det
mesta av det vi stoppar i munnen är, eller har varit levande.


Med rätt kost och en hälsosam livsstil försöker ändå många av oss
att öka våra utsikter till långa liv. Nu sysslar allt fler också
med vad som kanske kan ses som en uppgraderad version av att ta
hand om sig själv: biohacking, som innefattar att med stora
mängder data om den egna kroppen optimera sina chanser till ett
långt liv.


Somliga menar att möjligheten att leva till vi blir 150 eller 200
år redan ligger inom räckhåll. Liksom kanske rent av evigt liv,
om vi omdefinierar vad vi menar med begreppet liv. Det finns de
som forskar på hur vi ska kunna tanka över våra jag i datorer och
leva vidare som maskiner, eller hur vi ska kunna byta ut delar av
oss för att likt Frankensteins monster bli ett hopplock av olika
kroppar. Några tusen personer runtom i världen har redan betalat
stora summor pengar till ett företag för att bli nedfrysta efter
sin död. De vill kunna återupplivas i framtiden, när
möjligheterna för att bota vad det nu var de dött av antas vara
bättre. Billigast är att bara frysa in huvudet, vilket
förutsätter tillgängliga kroppar att låta transplantera sitt
huvud på. Kanske kan någon framtiding övertalas att donera sin, i
utbyte mot att få det kvarvarande huvudet infryst i väntan på
ännu bättre tider?


Att känna tacksamhet och vara nöjd är effektiva sätt att höja sin
lyckonivå men vår samtid gör allt för att motarbeta oss i det
avseendet. Tidsandan säger oss att det är mesproppar utan
ambitioner som är nöjda och tacksamma. Överallt möter vi reklam
som berättar för oss att man alltid ska vara hungrig på mer. Hela
vårt ekonomiska system bygger på att vi alla hela tiden ska
sträva efter att lägga mer materia, fler upplevelser, mer mat och
fler relationer under oss. Att vara nöjd är idag kanske något av
det mest subversiva – och nödvändiga – vi kan ägna oss åt. Men
går det att nöja sig med annat än mesta möjliga också när det
kommer till livslängd? Vad gör det med vår död om vi aldrig
tillåter oss att tänka att nu räcker det?


En äldre släkting gjorde en liknande erfarenhet
som Martha. Hon hade vid fyllda 93 accepterat att hon skulle dö
när läkarna föreslog en ny behandling – som misslyckades. I
stället för att dö i ro så lämnade hon livet med mer smärta,
förvirring och ångest längs vägen.


Att dö är att lämna plats för någon annan, sa Karl-Ove Knausgård
i en intervju. Utan död, ingen plats för nytt liv. Så hur ska vi
hantera att många inte alls är beredda att ge upp sin plats?
Vilka ska ha företräde till den här jorden? Vi är redan för
många. Ska vi prioritera de redan existerande människor som vill
få leva i 200 år eller de som vill få skaffa barn? Är rätten till
”evigt” liv viktigare än vårt behov av
nya unga människor? 


Vi kanske borde börja fråga oss om längtan efter evigt liv
verkligen bidrar till vår lycka? Filosofen Martin Hägglund menar
i boken ”Vårt enda liv” att det är just det faktum att våra liv
är ändliga som ger dem värde. Utan bortre gräns blir det
meningslöst att verkligen ta vara på livet. Han polemiserar inte
mot biohacking utan mot den religiösa tron på ett liv efter detta
men det gör inte hans tankar mindre relevanta när det kommer
också till det enda liv vi kan vara helt säkra på att få leva.
Hur långt är ett gott liv? Så långt som möjligt, eller finns det
andra gränser att förhålla sig till?


I ett samhälle som lärt oss att mer alltid är bättre kan det vara
svårt att säga stopp när det bjuds på mera liv. Särskilt som vi
gärna pratar om cancer och andra svåra sjukdomar som något vi ska
”vinna över”. Men kanske kan de flesta av oss, när livet börjar
närma sig sitt slut, faktiskt omfamna ändligheten? Om inte annat
så visar forskning att ånger vid livsuppehållande behandlingar,
som till exempel cytostatika, vid terminala sjukdomar inte är
helt ovanligt. Ett kortare men behagligare tidsspann kan nog för
många vara mer värt än ett långt om vi bara slutar se det som att
vi är veklingar som inte kämpar när vi accepterar vår egen död.


Martha och Ingrid har bestämt att Marthas
sovrumsdörr ska stå öppen. Den dag Ingrid ser den stängd så vet
hon att Martha är död. Varje morgon då Ingrid finner dörren öppen
får vi se lättnaden i hennes ansikte. Marthas plågade kropp och
själ är henne fortfarande mycket kära. Martha passar på när
Ingrid är ute och träffar en annan vän. Hon sminkar sig, klär sig
vackert och får en lätthet över anletsdragen. Det är blå himmel
och hon stänger sovrumsdörren utifrån, tar sitt eutanasipiller
och lägger sig i en av solsängarna på altanen.


Det är förstås inte alla som har Marthas mod. Jag betvivlar att
jag själv har det, men hoppas att jag, när min tid är kommen, i
alla fall inte behöver brottas med rädslan att känna mig som en
förlorare, utan att jag lugnt kommer att säga: ”Jag har haft ett
bra liv, jag är nöjd.”


Eva-Lotta Hultén
författare och journalist