Ingen behöver säga åt mig att tänka på döden

Varför försonas med en våldsverkare som rånar oss? När det gäller
döden står Elisabeth Hjorth står inte på samma sida som
historiens vise mäns.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


När jag studerade teologi cirkulerade ett skämt mellan de
blivande prästerna, om en begravningsannons för någon som
blivit åttiofem år. Efter de sörjandes namn i annonsen stod
ett enda ord: Varför?  


Åttiofem år och vad hände med devisen good enough?  Sedan
länge förskonat från krig, svält och hög barnadödlighet
överskrider medellivslängden i Sverige vissa andra
länders med mer än trettio år. Samtidigt finns det många som
vill förlänga livet ytterligare. Inom gerovetenskapen, eller
åldersforskningen, studeras olika sätt att genom
levnadsvanor och på medicinteknisk väg skjuta fram såväl
åldrande som död. 


Att acceptera sin utmätta tid på jorden
förespråkade redan Lucretius. I dikten ”Dödsfruktan är
dårskap” listar han ett antal argument till dödens favör som 2000
år senare känns igen. Inklusive att det blir tråkigt att
leva för länge och att jorden riskerar att bli överbefolkad
om ingen dör. Myter och berättelser, från Gilgamesh till Harry
Potter, understryker budskapet. Memento mori, kom ihåg att
du ska dö. Godta det, annars riskerar du att förvandlas till
en eländig Gollum på botten av världen. 


En som inte hade skrattat åt de anhörigas ”varför?” är filosofen
Patrick Linden, som diskuterar den filosofiska frågan om
döden som sådan. Är döden en meningsfull del av livet eller
ett ont som ska bekämpas? Lindens bok Mot döden är en vidräkning
med dödens alla försvarare, dit de flesta av historiens
stora tänkare räknas. Sokrates, Buddha, Marcus Aurelius,
alla förespråkade de att acceptera och bejaka slutet.  


Lindens samtida kollega Martin Hägglund hävdar att vi endast
genom att erkänna döden kan känna att livet står på spel.
Utan risken att förlora skulle vi inte riktigt bry oss,
varken om oss själva eller dem vi älskar. Men det är precis
tvärtom, menar Linden, så länge vi har något vackert att
förlora har vi all anledning att frukta och motarbeta döden.
 


Till skillnad från Linden kan jag inte föreställa mig ett globalt
samförstånd kring visionen om evig ungdom. Mer realistiskt
är ett cyniskt krig om resurser som redan är
orättvist fördelade. Däremot sympatiserar jag med passionen,
den frenesi med vilken Linden attackerar sin ärkefiende. Han
vägrar försonas med döden. Trots att han vet att
det betraktas som barnsligt, egoistiskt och ofilosofiskt.
Jag misstänker att han tillhör dem av oss som tänker på
döden varje dag och sannerligen inte behöver påminnas en
extra gång. 


För det är något med döden som snarare får det att brinna bakom
ögonen än att klokt nicka i takt med historiens vise män.
Döden är ju en våldsverkare. Döden är ett rån och en skymf
mot allt levande. Varför all denna kärlek, spirande omsorg,
innerliga närhet till det som ändå ska ryckas bort? Det
verkar inte riktigt klokt. Stjärnhimlen eller havet
eller linjerna i den älskades ansikte blir väl inte vackrare
för att döden finns?  


Min väns far är mycket sjuk. Jag möter henne under striderna om
vårdbehoven, i sorgearbetet som redan pågår. Frustrationen
över att alla insatser riktas mot kroppens behov fast själen
fortfarande har sin längtan. Döendets brutalitet och skuggan av
det förestående. 


Sedan kommer döden och med den sorgen som ingen egentligen kan
förbereda sig på. En utomstående måste träda mycket
försiktigt runt detta tomrum, av respekt för kärleken och
för det oersättliga ljus som försvunnit. Att citera någon av
dödens alla försvarare vore hemskt. Om inte ett enda av de
stora tänkarnas råd fungerar i situationen, vad har de då
för legitimitet? 


Författarna har ibland en mer antagonistisk
relation till döden än filosoferna. Sara Lidman,
till exempel, ville inte höra talas om dödens hemlighetsfulla
mening eller något inneboende gott i smärtan. Det är livet
samman med en levande älskad som är det goda, skriver hon.
Mot alternativet måste man protestera.  


”Jag har inte kunnat ta mig an något annat än döden och försvaret
mot döden”, sa författaren Birgitta Trotzig i ett tal och
sällade sig till dödens fiender. 


Ibland påstås att det finns en utbredd ”beröringsskräck inför
döden” i samtiden. Det är en märklig
anklagelse. Vem blir inte skräckslagen när döden snuddar vid en?
Enligt Linden är de som känner sig längst från döden också
de som har lättast att acceptera den. Det är naturligt att
känna sig odödlig, skrev Roland Barthes, tills man en dag
inte gör det. Tills man, som han själv, en dag kliver ut i
gatan och blir överraskad av en tvättbil som på ett
ögonblick förvandlar livet till ett farväl.


Det finns författare som inte är så upproriska mot döden. Niklas
Rådström skriver vackert i dödens absoluta
närhet, om döden som en försynt men nitisk
bibliotekarie. Också inför en sådan erfarenhet går det bara
att böja sig, förundrat. En mjuk tilltro som bebor en
människa som slutit fred med döden.  


Min väns far levde sitt hela liv i kyrkan, han var politiskt
engagerad, filosofiskt bevandrad. Ändå ansåg han att döden
var fullkomligt värdelös, ett oskick. Det är logiskt, säger jag
till min vän. Hatet mot döden är en stor poäng med
kristendomen. ”Du död, var är din seger, var är din udd?”
som det försmädligt står i första Korinthierbrevet.
Denna fiendskap riskerar att förlora sin radikalitet
om religionen blott syftar till att
terapeutiskt hantera och acceptera dödens faktum. I en tid
då de svåraste erfarenheterna ska bemästras så att livet kan
fortlöpa smidigt för alla har det inte blivit mindre angeläget
att bespotta döden sedan den tidiga kristendomen.
Tvärtom. 


Uppståndelse och återförening är för den som inte kan acceptera
livets slutliga nederlag. Som finner tanken att bottenlöst
lidande skulle uppvägas av stunder av nåd eller hela
decennier av oförtjänt välmåga alltför bisarr. För döden är djupt
orättvis; den slår hårdast mot den fattiga, osynliggjorda
och tystade. Att tro på ett liv före döden måste innebära
att bekämpa dödens orättvisa utfall. Att också tro på ett liv
efter är väl inget annat än att vid maktlöshetens gräns
hoppas på det oerhörda, att döden till sist blir plundrad på
sitt byte.  


Säkert kan livet bli lättare för någon som
kontemplerar dödens nödvändighet. Men att acceptera
existentiell ensamhet, sin otillräcklighet eller sårbarhet är
något annat än att böja sig för döden själv. Viktigare än
att lära sig dö rätt är kanske att lära sig varsamhet kring
förlustens erfarenhet, att inte dra sig undan eller förminska de
sår som döden orsakar de levande.  


Min väns far godtog aldrig döden och det tröstar mig på något
sätt att han höll ut i denna oförsonlighet. När vi, om Gud
vill, ses på den andra sidan ska jag säga det till honom. 


Elisabeth Hjorth
författare och professor i litterär gestaltning


Litteratur


Patrick Linden: Mot döden. En radikalt livsbejakande filosofi.
Volante, 2024.