Matteuspassionen: Vad var det de hörde i Leipzig 1727?

Bachs Matteuspassionen är en klassiker bland klassiker. Men det
var inte självklart att det skulle bli så. Karin Nykvist funderar
verkets här och nu.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det är en vårdag i Leipzig för ungefär 300 år sedan. Kanske är
det 1727, kanske 1729, eller 1736. Hur som helst: det är
långfredag och du är på väg att fira gudstjänst i din kyrka,
Thomaskyrkan. Kantorn heter Johann Sebastian Bach. Han är en
bråkig typ. Flera gånger har han hamnat i trubbel för att ha
brutit mot sitt anställningskontrakt – det där han har lovat att
inte spela för långa musikstycken, och att inte vara för operalik
i sina kompositioner.


Du vet inte om det, men snart ska du få höra ett verk som ska
komma att bli ett av musikhistoriens mest älskade. Och återigen
kommer det att brytas mot det där anställningskontraktet – med
råge. Tre timmar musik ska det bli – och dramatiskt operalikt så
det förslår.


Enligt en tradition som vuxit fram sedan
medeltiden ska Bibelns passionsberättelse sjungas fram, och den
här gången har Bach tonsatt Matteusevangeliets tjugosjätte och
tjugosjunde kapitel. Det är en våldsam text, där Jesus förråds
och döms, förnekas, förnedras, torteras och till slut dör på
korset. Men verket du ska få höra rymmer mycket mer än så:
förutom evangelietexten och en dramatisering av dess händelser
kommer också de känslor och tankar som berättelsen väcker att
gestaltas av dagens sångare och musiker.


Hur kommer du att reagera på det du hör? Kommer du att beröras av
musiken, lära dig något nytt, känna närhet till din
protestantiska Gud och till evangeliet?


För oss idag är det svårt, ja nästan omöjligt, att föreställa sig
hur det var att uppleva uruppförandet av Matteuspassionen. Svårt
för att alla vi som nu lyssnar på Bachs musik har hört den förut
– på radio, på strömningstjänster, på skiva – och kan välja att
höra den igen, när vi vill och hur vi vill, jättehögt när vi kör
bil eller lagar mat, och tystare, som bakgrundsmusik när vi
träffar vänner eller läser en bok.


Och svårt för att vi har hört så mycket mer och annat än de som
satt där, i Thomaskyrkan: förutom Mozart och Beethoven och
Puccini har vi ju lyssnat på Mellolåtar, Beatles och Beyoncé.
Bach är inte ny musik för oss. Den chockerar inte med oväntat
dramatiska arior eller kontroversiella harmonier.


Men låt oss försöka tänka oss in i vad de som hörde
Matteuspassionen den gången fick vara med om.


För det första: musiken bröt fastans tystnad. Under Bachs tid
spelades inga instrument alls under fastan. Också öronen
omfattades av askesen. När han skrev sina passioner hade det
precis blivit tillåtet med ett undantag för långfredagen – men
bläckblåset fick tiga, glädjens och triumfens trumpeter släpptes
inte fram förrän på påskdagen, efter uppståndelsen.


För det andra: Lyssnarna den gången var inte en publik, utan en
församling. Matteuspassionen var inte en konsert utan del i en
gudstjänst. Vi kan tycka att drygt tre timmar musik är ungefär
vad vi orkar med i en sittning – hur fantastisk musiken än är.
För dåtidens kyrkobesökare väntade så mycket mer: framför allt en
upp till två timmar lång predikan mellan passionens första och
andra del.


Och för det tredje: De som hörde Matteuspassionen den där första
gången såg antagligen varken kören, solisterna eller orkestern,
för de höll nog till på orgelläktarna. Så var de inte heller så
många. Flera forskare menar att Bach använde sig av endast åtta
sångare till sin Matteuspassion. De som anser att han hade fler
brukar stanna vid högst tjugofyra. Alla sånginsatser, kör såväl
som solon, stod dessa få röster för. Den första Matteuspassionen
var alltså en intim historia, inte det magnifika oratorium som
det är idag.


För librettot samarbetade Bach med en samtida
poet, som kallade sig Picander. Det är en skicklig blandning av
bibeltext, psalmvers och lyrik. Här möter det våldsamma
Matteusevangeliet kärleken i Höga visan, och konventionella och
vackra koralformuleringar varvas med närapå centrallyrisk poesi.


Kompositionen är slående dramatisk. I den första satsen bjuder
kören in oss direkt genom att uppmana oss att betrakta hur Guds
lamm offras: Se! sjunger de. Betrakta det fruktansvärda, och
förundras över Guds stora kärlek. Och i den sista sätter sig
kören vid graven och gråter över den döda Jesus. Sov i ro,
sjunger de, i en tretakt som närmar sig vaggvisan.


Så bjuds vi alla in i dramats här och nu. Matteuspassionen
handlar inte bara om det som hände för länge sedan, utan om det
som pågår. Två ord är särskilt viktiga i verket: nu och jag. Nu
är min Jesus försvunnen, sjunger sopranen när Jesus blivit
arresterad.


Kören och solisterna gestaltar dramat, men de berättar också om
det, reagerar på det, i en komplicerad rollväxling. Efter att ha
varit en uppretad mobb som högljutt kräver Jesus avrättning kan
kören plötsligt växla ton och stilla sörja det som sker. Och när
Jesus dött och dramat enligt traditionen stannar upp i flera
sekunder bryts den långa tystnaden till slut av kören som i en
innerlig koral ber: ”Jesus, när det är min tur att skiljas från
livet: var med mig. Överge mig inte”.


Så blandas evangeliets berättelse om Jesus korsfästelse med det
drama som pågår inom varje människa, och berättelsen om Jesu död
kommer också att handla om den död som väntar oss alla.


När Bach dog 65 år gammal 1750 föll hans kyrkomusik i glömska:
den var omodern helt enkelt. Av de fem passionsverk forskningen
menar att han komponerade har vi därför idag bara två kvar –
Johannes och Matteus. Just Matteuspassionen återuppfördes berömt
i Berlin 1829, efter nästan hundra år i glömskan, under ledning
av den då blott tjugoårige Felix Mendelssohn. Med Mendelssohn
blev Bachs Matteuspassion en annan, mer magnifik och mer
romantisk.


Idag är den Matteuspassion vi hör i kyrkor och
konserthus ytterligare en annan: en produkt av alla de berömda
uttolkare som följt i Mendelssohns spår. För så är det ju, nya
Bach-framföranden tar intryck av tidigare, men också av den
kyrkliga, samhälleliga och musikaliska utvecklingen. Allt i en
lång receptionshistoria som nu alltså börjar närma sig 300 år.


Men stommen i verket: musiken, berättelsen, består. När viola da
gambans mörka toner nästan outhärdligt vackert gestaltar sorgen
över Jesu död i ”Komm, süßes Kreuz”, får den moderna människa som
lärt sig att aldrig tänka på döden en chans att verkligen vila
och dröja i passionsmytens och sorgens stora känslor.


Och kanske är det just i den där omedelbarheten och närvaron, som
dagens konsertbesökare möter dem som lyssnade den där gången. I
Leipzig, för trehundra år sedan.


Karin Nykvist
litteraturvetare och kritiker