Nära döden-upplevelser: Liemannen är en livscoach

Döda är vi när alla hjärnfunktioner oåterkalleligt är borta. Men
om hjärta och andning stannar kan man få en glimt. Över den
funderar Jimmy Vulovic.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


En människa kämpar sig igenom dödsskräck, smärta och
meningslöshet. Livet går. Det kommer en dotter, en son. Långt
senare vilar en gammal döende hand i en yngre och för en kort
stund får döden belysa livet. Att allas vårt oundvikliga slut bär
livsinsiktens början i sig är sedan länge känt i
skönlitteraturen. Ett av de mest gripande exemplen är Ivan
Iljitjs död som Leo Tolstoj tecknar med mästerlig hand i en
kortroman med samma namn från 1886. I den får vi följa hans liv
av social och materialistisk ytlighet tillsammans med dottern,
sonen och hustrun ända tills döden låter honom förstå den
egentliga meningen. Även filosoferna är väl medvetna om allt det
där. Livet kan enbart förstås baklänges men det måste levas
framlänges, skriver Søren Kierkegaard i en notering från 1843.
När man läser hans tanke högt låter den som en självklarhet, så
pass självklar att dess innebörd ofta glöms bort. Ungefär som då
vi i berättelser gång på gång låter oss överraskas av bra
intrigvändningar. Vi vet ju alla att något kommer ske, något som
förklarar allt som redan har varit. Det är en självklarhet. 
Ändå förvånas vi när det väl händer. Skönlitteratur liknar på det
viset livet. Berättelser kräver också ett slut för att början och
mitten ska fullbordas och förstås. Att läsa är därför som en
övning i att leva och att dö.


”Jag levde alltså mitt liv en gång till. Jag
träffade människor jag inte ägnat en tanke på 50 år, jag visste
vad de hette och vad de tänkte och vad jag tänkte.” Orden kommer
från en man som var 74 år då han dog. Hjärtstillestånd. Kliniskt
död men efter 1 minut och 40 sekunder återupplivades han av
överläkaren Hans Zingmark som senare intervjuade mannen för en
forskningsstudie om nära döden-upplevelser. Anders, som den
avlidne kallas i studien, fortsätter: ”Hela mitt liv i detalj
igen på 1 minut 40 sekunder – hur gick det till? Den sista dagen
jag levde om, var när jag tittade på dig och mötte din blick.”
Hans Zingmark kunde naturligtvis inte svara på hur det hade gått
till. Ingen kan det. Men i studien ”Near-death experiences and
the change of worldview in survivors of sudden caridac arrest”,
som han 2022 skrev med Anetth Granberg Axèll, finns många andra
svar. I den bekräftas nämligen på ett fascinerande sätt flera
slutsatser från både tidigare forskning och från den beprövade
livserfarenhet som kommer till uttryck i exempelvis
skönlitteratur.


Ett varmt sken och en härlig känsla av att nå en annan dimension
är ett återkommande tema i de fyra djupintervjuer som studien
bygger på. Ljuset beskrivs som livfullt, fritt från all ondska
någonstans bortom vår fysiska verklighet. Tyvärr är det långt
ifrån alla som får uppleva det, i alla fall om vi ska tro den
tidigare forskning som säger att bara mellan 10 och 20 procent av
dem som rycks ur dödens käftar återvänder med en nära
döden-upplevelse. Så kanske stämmer det som en gång har sagts om
att alla inte får gå samma väg. Förvåning förenar också
återvändarna. Tre av studiens deltagare saknade då de dog all tro
på en existens bortom det materiella livet, men alla fick
bevittna motsatsen och då försvann även deras tidigare rädsla för
döden. Ungefär som Ivan Iljitj då han alldeles i slutet av den
smärtsamma dödskamp som han aldrig ska få återvända ifrån febrilt
letar efter sin gamla dödsskräck. Men den är borta.
Självcentreringen som präglat hela hans liv lämnar honom också.
Då befrias han och döden finns inte längre. I romanen står det
skrivet: ”Istället för döden var ljus. – Jaså, är det så! sade
han plötsligt högt. Så härligt!”


Trams, säger skeptikern. Det där är bara
historier som det inte finns några bevis för alls, sådant som
människan i årtusenden berättat för att finna tröst och
moralisera om hur vi bör leva. Nu vet vi bättre. För nu tror vi
på Vetenskapen där vi kan mäta saker och ting. Och det stämmer
givetvis som skeptikern säger att människan länge har berättat om
evigheten. Många har moraliserat också. För redan i den direkt
från muserna åkallade historien om Odysseus irrfärder finns det
ju faktiskt två vägar ut ur livet, en för de få till de ljusa
elyseiska fälten och en in i Hades mörkerrike. I elfte sången
närmar sig hjälten de döda i mörkret. Odysseus söker där råd om
livet och siaren Teiresias berättar vad han måste göra för att
kunna ta sig hem igen. Och av sin mor får han veta vad som har
hänt på Ithaka sedan han lämnade ön för att strida vid Troja.
Överväldigad av starka känslor öppnar han sin famn mot modern och
”tre gånger, såsom en dröm eller skuggbild, vek hon tillbaka”.
Varför, mor? Hon svarar honom att ”likt en dröm fladdrar själen
kring sen den övergett kroppen”. Och då förstår ju vem som helst
att undflyende väsen av det slaget inte låter sig mätas.


Det omätbara finns överallt. Av någon anledning
finns exempelvis Ivan Iljitj i mig. Där är han tillsammans med
många andra fiktiva personer som har berört mitt liv. Därinne bor
också verkliga människor som jag har förlorat. De som för en kort
stund plötsligt kan bli så levande igen, som om de när som helst
skulle kunna komma in genom dörren eller kanske slå en signal,
trots att de är döda. Alla är de omätbara men det gör inte
känslan av dem osann. Och det finns mycket, även inom
Vetenskapen, som vi antar finnas bara på grund av spåren det
efterlämnar. Ingen har ju ännu sett eller direkt mätt varken
DNA-strängens dubbelhelix eller universums mörka materia. Ändå
tror vi på båda delarna. Då borde ju även de spår döden lämnar
vara värt något, i både fiktionen och verkligheten. Ivan Iljitj
ser med dödens hjälp meningslösheten i det ytliga liv han levt.
Han fick ingen möjlighet att återvända för att förändra det.
Deltagarna i studien fick dock dö med livet i behåll och deras
lärdomar liknar det som litterära röster ur evigheten ofta
berättat om. De återvände alla med insikter om börjans och
mittens betydelse, förstod att värdera nära relationer mer än
materiella ting. Livet blev mer levande efter döden. Samtidigt
fylldes deras syn på det liv som vi alla just nu lever oss igenom
av en stor tacksamhet och respekt. Om inte det är värdefull
kunskap så säg.


Jimmy Vulovic
litteraturforskare och författare