Döden som fiende och befriare: de Beauvoir vs Lawrence

Den ena gjorde allt för att sky döden, den andre rusade till den.
Kristoffer Leandoer funderar över konfrontationen med slutet
genom två författare.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Simone de Beauvoir var livrädd för döden, och försökte livet
igenom hålla den på avstånd, så pass att en amerikansk
Beauvoirspecialist ägnar en hel bok åt denna systematiska
förnekelse. Samtidigt var det bara i dödens absoluta närhet som
den skrämmande rationella författaren förvandlades till poet. I
romanen De oskiljaktiga beskriver Beauvoir hur hon i sin tidiga
ungdom förvirrad står inför en likkista täckt av vita blommor och
får för sig att hennes väninna avlidit för att hon kvävts av all
denna vithet: ”Innan jag tog tåget”, säger hon, ”lade jag ner tre
röda rosor på dessa obefläckade buketter.”


Beauvoir avskyr och förnekar döden, hon tror
inte på någon högre makt eller liv efter detta och hennes
livsåskådning ger henne inga verktyg att behärska rädslan för
åldrandet, smärtan och slutet. Konfrontationen dröjer tills hon
är femtiofem och hennes mamma drabbas av en svårartad form av
cancer med lika hastigt som plågsamt förlopp. Trots motviljan
tvingar hon sig att registrera sjukdomsförloppet, och inser snart
att det bara finns en enda sak som kan lindra fasan, en enda
möjlig befrielse för mamman. Hennes kapitulation inför denna
befriande kraft sitter så långt inne och görs så motvilligt att
den övertygar just därför: ”I denna kapplöpning mellan smärta och
död hoppades vi innerligt att döden skulle hinna först.”


Nu kommer Simone de Beauvoirs andra ögonblick av ofrivillig
poesi, när hon uttröttad vid mammans dödsbädd plötsligt får se de
medeltida dödsdansernas grinande lieman stå vid huvudgärden,
grimaserande och hånfull, främmande, omänsklig: ”den hade mammas
ansikte då hon blottade sin käke i ett brett, ovetande leende.”
Så utrycker hon sig aldrig annars, det finns ingen plats för
dubbelexponeringar och tvetydigheter i hennes stränga universum.
Den självbiografiska boken Avled stilla från 1964 visar upp en
författare som drabbats av ett faktum som inte går att resonera
bort.


Karakteristiskt nog var hon några år tidigare faktiskt inne på
tanken, men bara för att förkasta den: enligt henne var det en
reaktionär högertanke att se döden som den enda giltiga
sanningen, och som orsak till främlingskap mellan människor
eftersom var och en är ensam med sin död: ”Meditation över döden
är den yttersta visdomen hos dem som redan är döda”. Det hon
formulerar är samurajens och vikingens sinnestillstånd inför
stundande strid: sättet att göra sig osårbar var att i förväg
betrakta sig som redan död. Döden är enda boten för döden.


Och så upptäcker hon motvilligt vid sin mammas dödsbädd att det
är alldeles sant.


Just mammans dödsbädd blir ett avgörande
ögonblick även för den lungsjuke gruvarbetarsonen D.H. Lawrence.
Han levde från sexton års ålder med en dödsdom hängande över sig
och hade lättare än Beauvoir att göra samurajens ideal till sitt.


Bygg ditt dödsskepp, uppmanar han som rena vikingahövdingen: han
talar också om modet att rida dödsväga som något vår civilisation
borde lära av äldre och våldsammare tider. Människans enda
uppgift är att utmana sig själv, att alltid göra det som är
svårast: sätta det välkända egna jaget på spel och ge sig ut i
det okända. Och något mer okänt än döden går inte att hitta.
Genom hela författarskapet återkommer den som utmaning och
lockelse av närmast vällustigt slag.


Vändpunkten kommer i den självbiografiska romanen Söner och
älskare, i skildringen av mammans utdragna dödskamp. Precis som
Beauvoir och hennes syster finner syskonen mammans plåga
outhärdlig, de står inte ut med att se hennes fåfänga väntan på
befrielse. Men till skillnad från systrarna Beauvoir skrider
syskonen i Söner och älskare till handling. Efter flera dygns
vaka fattar de beslutet – det sker ordlöst, genom ett utbyte av
blickar – att skynda på processen, och i ett tillstånd av febrig
upphetsning mosar de skrattande hela förrådet av smärtstillande
morfinpiller och rör ut i mammans kvällsmugg med varm mjölk.
Döden som kärlekshandling: samma kärlekshandling som Beauvoir och
hennes syster pratar om att visa modern men till sist inte vågar
utföra.


Den avgörande skillnaden kanske beror på Lawrences upplevelse av
det första samlaget, skildrad tidigare i samma roman: ”För honom
tycktes livet nu som en skugga, dagen som en vit skugga, natten
och döden och stillheten och orörligheten, detta tycktes som
VARAT. Att leva, att vara envis och framhärdande – det var
ICKE-VARA. Det högsta av allt var att smälta bort i mörkret och
vaja där, identifierad med det stora Varat.”


Den gängse bilden av vitalisten och sexprofeten som dansar naken
i regnet med blommor i sitt hår är alltså otillräcklig: att
sexualiteten är så viktig för Lawrence, beror på att den är ett
intimt förbund som den enskilda varelsen ingår med döden, inte
med livet. Matadoren smeker och förför tjuren, det han lockar med
är döden och det som gör honom oemotståndlig för kvinnor är inte
hans seger över döden utan tvärtom att han innebär ett löfte om
döden. Döden annonseras som ett glädjebesked, en frestelse, en
njutning: ”Det måste vara ljuvligt att vara död.”


Söner och älskare utkom redan 1913, innan det första världskriget
föste bort alla andra ämnen än döden från den litterära
dagordningen. Skyttegravarnas anonyma massdöd väckte Lawrences
synnerliga avsky. Som pacifist var han tämligen originell,
grälsjuk, våldsförhärligande och dödsfixerad: han motsatte sig
kriget eftersom det berövade människan att göra döden till något
unikt och personligt, existensens absoluta höjdpunkt.


Poeten Rainer Maria Rilke fördömde kriget av
samma skäl: det berövade människan hennes rätt till en
individuell död. Genom författarskapet stryker Rilke trånsjukt
kring döden, som för honom är människolivets själva fullbordan,
en sluss till något större snarare än ett slut. Ingen läsare kan
glömma de avlidnas trevande händer under matsalsbordet i Malte
Laurids Brigge, och i Duinoelegierna formuleras tron på det
hinsides som rena rymdäventyret: ”O att en gång vara död och
oändligt omfatta dem, / alla stjärnorna”.


Det är ett misstag att betona skillnaden mellan liv och död,
säger Rilke: möjligen är döden lite rymligare. Lawrence uttrycker
samma erfarenhet vid mammans dödsbädd. Tiden försvinner, bara
rummet är kvar. Vem kan säga att hans mor inte längre lever? ”Hon
hade varit på en plats och befann sig nu på en annan, det var
allt.” Så långt kommer aldrig Beauvoir, hennes
föreställningsvärld har inte utrymme för någon annan plats. Hon
skyr dödens ensamhet lika mycket som Lawrence och Rilke vill
omfamna den. Men till slut är det ändå bara den hon hoppas på.


Kristoffer Leandoer
författare, översättare och kritiker