Lönndörrar och falluckor: Tintin och James Bond är fall för sin tid

De faller genom luckor och snö och trillar genom dolda dörrar.
Peter K Andersson funderar över förflyttandets lätthet i
1900-talets äventyrsberättelser.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Att resa i verkligheten lever sällan upp till resor i fantasin.
Det som för mig är tilltalande med resor som företas i fiktionen
är att de ofta är fria från de bestyr som tenderar att förstöra
nöjet och spontaniteten i det verkliga resandet. När Dr Who
kliver in i sin TARDIS och reser till vilken plats som helst i
historien eller världsrymden, eller varför inte när Alfons och
hans pappa lyfter från vardagsrummet i en fantasihelikopter och
genast börjar flyga över en djungel – då kringgår de behändigt
allt det som präglar resandet för oss andra, från
säkerhetskontroller och tunga resväskor till trånga
flygplanssäten och transitbussar.


 


I en av mina favoriter bland de böcker som jag brukar läsa för
min treåriga dotter, Patrik och flygmaskinen av Ulf Löfgren,
bestämmer sig huvudpersonen, en karsk liten pojke, för att bygga
en flygmaskin så att han kan hämta hem sin pappa, som är fast på
en söderhavsö. Och när han har bestämt sig för att göra det, så
gör han det. Han bygger flygmaskinen utan problem – tack vare att
den drivs av en dammsugare behöver han inte tänka på bränsle
längs vägen – och sen ger han sig av. Han flyger över hav och
stora städer, och äter en macka när han känner sig hungrig. Och
så efter ett par sidor ser han sin pappa nere på ön där han är
strandad. Sen åker de hem.


 


       Tänk om det kunde vara så
enkelt i verkligheten! Jag tror att det är en ganska ursprunglig
mänsklig dröm som den här typen av berättelser ger utlopp för.
Att bara kunna ge sig iväg, obunden av vardagen eller
nationsgränser. Äventyrslusten finns förstås tydligast i de gamla
äventyrsromanerna av Jules Verne eller Robert Louis Stevenson,
men där tvingar också den eftergift åt trovärdigheten som
barnböckerna är fria från författarna att berätta om
förberedelserna inför resan, det årslånga byggandet av den
märkliga farkosten. I de berättelser som riktar sig mer explicit
mot barn eller ungdomar har ett underbart berättartekniskt grepp
blivit etablerat. Det är ett grepp som även letat sig in i
vuxenfiktionen. När handlingen kräver en vändpunkt uppenbarar sig
någon typ av hål i den fysiska värld som omger huvudpersonen. Det
är kaninhålet i Alice i Underlandet, men förflyttat till en
igenkännbar verklighet blir det nästan ännu mer egendomligt och
tydligt som en portal mellan två dimensioner.


Den här typen av vändningar är
Tintinberättelserna väldigt bra på. Tintin faller ständigt genom
olika dolda falluckor eller hittar lönndörrar på de mest
osannolika ställen. I Tintin i Amerika finns en tidig och smått
surrealistisk variant när Tintin helt sonika faller igenom en
fallucka i trottoaren på en livligt trafikerad gata i Chicago.
Hur kunde skurkarna veta att han skulle ställa sig just där? Den
här sortens lite oslipade berättarknep ger de tidiga
Tintinalbumen en stundtals drömlik atmosfär, men knepet
återanvänds i senare album i en form som är mer integrerad i
händelseförloppet. I Tintin i Tibet faller både Tintin och kapten
Haddock flera gånger ner genom hål i snön, i Solens tempel faller
Tintin genom ett vattenfall till en grotta som gömmer sig bakom
det, i Plan 714 till Sydney faller Tintin på likartat sätt ner i
ett underjordiskt tempel. Tintinalbumen är också fyllda av olika
hemliga dörrar och öppningar till oväntade rum. I Enhörningens
hemlighet bryter sig Tintin ut ur en fängelsehåla med en
murbräcka bara för att hamna i ett väldigt rum fyllt med
antikviteter. I Faraos cigarrer håller knarkligans högkvarter
till bakom en dold dörr i en palm, och i Blå lotus är ständigt
frågan vad som finns bakom det mystiska skynket längst in i
opiumhålan.


Den här typen av vändpunkter ger ofta Tintinäventyren en
labyrintartad karaktär. Den rumsliga orienteringen upphävs och en
dörr eller ett hörn kan leda vartsomhelst. Skurkarnas högkvarter
befinner sig ofta bakom dörrar eller, som i Tintin hos gerillan,
bakom en tvåvägsspegel. Huvudskurken ses ibland sittande framför
en tv-skärm varifrån han bekvämt kan iaktta händelseförloppet,
utan att det förklaras var han befinner sig. Det är ett
fantasifullt grepp som vi förstås också känner igen från James
Bond. Om vi skulle räkna upp alla falluckor som han ramlar igenom
– ofta medan han går mot en vacker kvinna – skulle vi behöva mer
tid på oss. Att det här greppet är så vanligt i två av
1900-talets mest kända serier av äventyrsberättelser är inte
konstigt. Både James Bond och Tintin har sina rötter i den
populärfiktion från det tidiga 1900-talet som bidrog till att
etablera den här typen av dramaturgiska genvägar. Man kan hitta
prototyper i Sherlock Holmes och annan 1800-talsfiktion, men det
är tydligt att upprinnelsen i själva verket ligger i teaterns
värld snarare än det skrivna ordets. Att på ett trovärdigt sätt
skriva in en fallucka i en roman är inte lätt, men att använda
scengolvets inbyggda fallucka som en oväntad vändning i
handlingen är fullt logiskt – och publiken hinner förmodligen
inte ens reagera på bristen av trovärdighet. I de melodramer som
spelades på de populära teaterscenerna i sent 1800- och tidigt
1900-tal skrevs luckor i golvet gärna in i handlingen – inte
sällan som ett sätt för skurkarna att gömma undan sina
kidnappningsoffer. I den vanliga mytologiseringen av Chinatown
som finns i amerikanska teaterstycken från sekelskiftestiden
skildras stadsdelen som byggd ovanpå ett helt system av hemliga
tunnlar där allsköns ljusskygga aktiviteter försiggår, en
restprodukt av myten om den gula faran som fortfarande dyker upp
i filmer emellanåt.


Är dessa falluckor och hemliga tunnlar besläktade med
äventyrslust och drömmerier? I populärfiktionen används de helst
som en antydan om någonting olycksbådande som ligger gömt där man
minst anar det. Men i dess överraskningseffekt finns kanske också
drömmen om gränsöverskridandet och transcendensen Det skrämmande
och okända bär ju som bekant ofta på en samtidig hotfullhet och
lockelse. Att plötsligt förflyttas från en plats till en annan
genom en osynlig öppning i omgivningen är väl den mest avskalade
bilden av längtan bort som man kan tänka sig? Men om det hade
skett i verkligheten skulle vi nog knappast reagera med Alices
jämnmod. Nej, vi kanske behöver passkontrollerna och köerna och
transitbussarna för att inte förflyttningen ska överväldiga oss.
Drömmen om det spontana plötsliga resandet kan få vara kvar i
böckerna. Men där bör det i alla fall finnas, så att även
framtida generationer av barn kan krypa upp i en fåtölj och falla
genom hål till oväntade platser.


Peter K Andersson
historiker