Walter Benjamin: Han var modernitetens botaniker

Många har velat hitta systemet i Walter Benjamins tänkande.
Kanske är det i naturen snarare än samhället man ska söka,
funderar Mattias Hagberg.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Den 22 december 1926 gör Walter Benjamin en anteckning i sin
dagbok som med några få ord sammanfattar hela hans
samhällsfilosofi. Det gäller, skriver han, att tränga så långt in
i de enskilda föremålens inre att ett helt universum till slut
uppenbarar sig.


Walter Benjamin är i Moskva under ett par månader för att försöka
förstå den ryska metropolen, dess människor och dess politiska
och kulturella liv under sovjetstyret, men hans tankar i dagboken
går för det mesta till enskildheter. Walter Benjamin var en
samlare som värderade ting högt. Hans korta filosofiska
anmärkning från den 22 december är inbäddad i personliga
iakttagelser om vykort, leksaker och annat som han tyckte om att
köpa på sig.


Ja, det enskilda föremålet, vare sig det var en ovanlig leksak
eller ett alldagligt textfragment, var onekligen Walter Benjamins
element. Ur hans intima, för att inte säga kärleksfulla
förhållande till tingen, växte ett säreget tänkande med en
ovanligt stark verkanshistoria. Walter Benjamin är utan tvekan en
av 1900-talets mest citerade författare och kritiker. Och
citerande. Hans främsta verk – det oavslutade ”Passagearbetet” om
Paris på 1800-talet – är som ett herbarium, som en
sammanställning av stadens ekologi. På ett ställe i detta väldiga
verk skriver han:


”Metoden för detta arbete: litterärt montage. Jag har ingenting
att säga. Bara att visa. Jag kommer inte att stjäla något
värdefullt och inte att lägga mig till med några snillrika
formuleringar. Däremot trasorna, avfallet: jag vill inte
inventera dem, utan låta dem komma till sin rätt, på det enda
sätt som är möjligt: genom att använda dem.”


Det är lätt att betrakta Walter Benjamin som en
materialist, som en tänkare djupt förankrad i de livlösa tingen.
Men frågan är om inte den tanken drar åt fel håll. I Walter
Benjamins värld var föremålen inte döda utan levande, de var
öppningar mot historiens pulserande nu, de var mer ångande
biologi än sval fysik.


I receptionen av Walter Benjamin har Karl Marx, Sigmund Freud och
judisk messianism varit viktiga referenspunkter, liksom fransk
surrealism och tysk idealism. Walter Benjamin har ofta beskrivits
som en eklektisk författare som lyckades sammanföra vitt skilda
traditioner, utan att för den del försöka sig på något enhetligt
systembygge, åtminstone inte officiellt.


Men frågan är om det ändå inte finns ett namn som binder samman
hela Walter Benjamins livsverk, ett namn som ofta förbisetts i
diskussionerna om hans intellektuella arv, ett namn så tungt att
det lätt glöms bort: Johann Wolfgang von Goethe. Men inte Goethe
som nyskapande författare, utan Goethe som naturfilosof och
biolog.


Filosofen Eli Friedlander har med framgång
prövat just denna tes i flera texter, bland annat i den
uppslagsrika boken ”Walter Benjamin and the Idea of Natural
History” från 2024. Enligt Eli Friedlander är Goethe ständigt
närvarande i Walter Benjamins texter, och då framför allt Goethes
växtlära, så som han utvecklade den från slutet av 1700-talet. I
denna lära finns nämligen idén om det enskilda som rymmer det
universella, om det lilla, oansenliga fröet som bär på växtens
hela liv. Ja, mer än så. Goethe talade gärna om urplantan, om en
sorts självrepeterande sekvens, där alla växter och alla
växtdelar egentligen bara var variationer på ett och samma
grundläggande tema. Med andra ord: I det lilla finns det stora. I
det enkla det komplexa. I det enstaka det generella.


Men Goethes växtlära, hans biologi om man så vill, bar på
betydligt mer än denna suggestiva bild av urfenomenet. Han var
också något av en tidig ekolog, en naturfilosof som såg livet som
ett system, som en trasslig härva av ömsesidiga beroenden. Han
såg naturens oändliga mångfald och dess metamorfoser och
transformationer.


Under hans berömda resa till Italien i slutet av 1780-talet
formulerade han dessa insikter med några vackra ord:


”Hela växtriket framstår för oss som en jättelik ocean som är
lika nödvändig för existensen av insekter, som världshaven och
dess floder är en existensbetingelse för fiskar. Vi ser att en
stor mängd levande varelser föds och får näring ur denna ocean av
växter.”


I Goethes formuleringar och idéer om växtvärlden finns en sorts
dialektik, ett växelspel mellan det lilla som rymmer det stora
och det stora som är nödvändigt för det lilla. Ingen växtvärld
utan enskilda växter, inga enskilda växter utan en växtvärld.


För Eli Friedlander blir därför Walter Benjamin en ekologisk
tänkare, en författare som tar spjärn mot Goethes växtlära när
han försöker få syn på det moderna samhället och på dess
historia. Likt en botaniker rör han sig genom Europa under
mellankrigstiden och samlar modernitetens frön, skott och
plantor.


På ett ställe i ”Passagearbetet”, efter en direkt hänvisning till
Goethes tankar om urfenomenet, beskriver Walter Benjamin hur han
vill låta historien utgå från det enskilda ”liksom den empiriska
växtvärldens hela rikedom vecklas ut ur bladet.”


Ja, genom att lägga tonvikten vid Walter Benjamins nära
förhållande till Goethes naturlära erbjuder Eli Friedlander ett
nytt och produktivt sätt att läsa Walter Benjamin. Även om det är
lätt att ha invändningar. Walter Benjamin är ju trots allt en
författare som är så komplex att han lätt lånar sig till alla
möjliga typer av läsningar.


Men det viktiga är kanske inte vem som har mest
rätt i sin tolkning, utan snarare vilken typ av läsningar som har
mest potential i just sin tid. Det var ju trots allt så som
Walter Benjamin själv såg på historien och litteraturen, som en
möjlighet. För honom existerade dåtiden bara på det sätt som den
aktualiserades i sin samtid.


I sina ”Historiefilosofiska teser”, förmodligen det sista han
skrev före självmordet i Port Bou 1940, uttryckte han detta
klart:


”Att historiskt artikulera någonting förgånget är inte detsamma
som att inse ’hur det egentligen var’. Det är detsamma som att
tillgodogöra sig en minnesbild sådan den blixtlikt aktualiseras i
ett ögonblick då det är fara på färde.”


Nyckelorden i citatet är så klart ”fara på färde”. Walter
Benjamin skrev i en mörk och farlig tid, och inför hotet från
nazismen, stod han inte ut. Men hans texter lever vidare. Och
kanske kan ett sammanlänkande av det ekologiska med det
historiska ge oss redskap för att tala om vår tid. Vi lever trots
allt i en och samma ocean av liv.  


Mattias Hagberg
författare och journalist


Litteratur


Walter Benjamin, ”Moskvadagbok”, Bokförlaget Faethon, 2025
(Översättning: Christian Nilsson).


Walter Benjamin, ”Passagearbetet”, Bokförlaget Atlantis, 2015
(Översättning: Ulf Peter Hallberg).


Walter Benjamin, ”Historiefilosofiska teser”, ur ”Bild och
dialektik, Bokförlaget Daidalos, 2014 (Översättning Carl-Henning
Wijkmark).


Eli Friedlander, ” Walter Benjamin and the Idea of Natural
History”, Stanford University Press, 2024.


Johan Wolfgang von Goethe, “Goethes italienska resa”, Walström
& Widstrand, 1921, (Översättning: Alf Ahlberg)