Ge upp i dag – i morgon kan vara för sent

Samtiden säger att vi ska uthärda och aldrig ge upp. Men att
alltid avsluta saker leder till tyranni, konstaterar David
Wästerfors.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Det går lätt i början, du nästan flyger fram. Musiken i
hörlurarna lyfter dig, stegen känns självklara, skorna sitter
perfekt. Marken liksom fjädrar när du springer din favoritrunda i
kvarteret, på väg mot parken.


Men efter ett tag blir andningen tyngre. Benen känns stumma,
humöret förmörkas. Det här blir för tufft, du har överskattat dig
själv, du måste ge upp.


Men hur då, egentligen? Stanna och gå tillbaka – så nesligt och
meningslöst. Stanna och vila – även det ganska nesligt. Det blir
svårt att komma i gång igen, kanske omöjligt.


Du känner igen motståndet och de dystra tankarna. Du biter ihop
och härdar ut. Du fortsätter, fortsätter, fortsätter.


En sådan här bild av kamp och envishet utgör en
kontrast till bilden av att ge upp. Att ge upp gör oss sällan
stolta eller malliga. Vi döljer gärna våra övergivna projekt och
avbrutna löparrundor eller bäddar ned dem i fraser och lånade
resonemang. ”Jag kände mig krasslig”, ”musten gick ur mig”,
”vädret slog om”, ”jag fick ett samtal”. Att ge upp brukar kräva
en förklaring – en kulturellt tillgänglig ursäkt – vilket
motsatsen inte alls kräver, alltså att lyckas, att fullfölja
något.


Hjältar i filmer eller spänningsromaner ger sig inte, däri ligger
själva hjältestatusen. Motgångar infinner sig förstås, men till
slut reser de sig. Men hjältarna blir tragiska om de helt saknar
förmåga att i vissa lägen ta ett steg tillbaka och omgruppera.
Att fortsätta slåss när slaget är förlorat blir ingen hjältesaga,
bara ett kvitto på bristande ödmjukhet och realism.


Vi säger väl aldrig ”hon är riktigt bra på att ge upp” eller ”att
ge upp kan vara bra för dig”, men vi kan legitimera en avbruten
strävan med att vi lärt känna våra begränsningar. Att tillåta sig
ge upp i en prestationsorienterad kultur kan rättfärdigas precis
så, som om vi förväntas finna en lärdom även i nederlaget, en
tröstande liten vinst.


Ungefär de här tankarna finner jag i den brittiske essäisten Adam
Phillips bok ”On Giving Up”. Jag känner mig lite lurad av titeln
eftersom bara den första texten handlar om att ge upp. Resten
handlar om andra saker, till exempel om känslan av att vara vid
liv eller om nöjet i att censurera sig själv.


Adam Phillips är psykoanalytiker och förlorar sig naturligtvis i
Sigmund Freud och psykoanalysens interna angelägenheter. På sidan
67 är jag nära att ge upp. Phillips tolkning av intrigerna mellan
Freud och hans kronprins Carl Jung på det internationella
psykoanalytiska förbundets kongress i München 1913 intresserar
mig måttligt. Jag har andra olästa böcker i hyllorna. Varför ska
jag lägga tid på just den här?


Men skam den som ger sig. Jag fortsätter, fortsätter, fortsätter.


Phillips lånar en aforism av Franz Kafka för att
formulera vårt kanske vanligaste trick för att motstå frestelsen
att ge upp. Vid en viss punkt, skrev Kafka, finns ingen väg
tillbaka, ”och det är den punkten som måste nås”. Om vi bara
lyckas avverka en så lång bit av löparrundan att vi lika gärna
kan fortsätta – att vi hellre kan fortsätta, att det känns för
sent att vända om – ja, då minskar risken för att vi kapitulerar.
Vi kan med andra ord arrangera våra egna och andras handlingar så
att frestelsen göms undan eller minimeras.


Framgång består i att nå Kafkas punkt, att se till att bomma igen
fönstren och stänga nödutgången. 


Men Phillips lyfter också fram det faktum att ”giving up” är
tvetydigt. På svenska är den här tvetydigheten dold, men på
engelska blir den uppenbar: ”to give up smoking”, ”to give up
drinking”. Att ”ge upp” kan stå för något vi ibland beundrar och
vill ta efter. Det finns en sorts ”ge upp” när vi tror att vi kan
förändras och en annan sort när vi tror att vi inte kan det. I
båda fallen offras något, men värderingen av det som offras
varierar.


Den här tvetydigheten i handlingen att ge upp är talande. Att
alltid avsluta saker blir tyranni, ett slags förtryck som
begränsar vårt medvetande. Det kan ge oss tunnelseende eller en
avsmalnad uppfattningsförmåga, som om vi inte kunde föreställa
oss något annat än ”framåt, framåt!” Att ge upp kan då synliggöra
andra vägar – åt sidan eller bakåt. Vi kan också få syn på vårt
beroende av andra som kanske fångar upp oss när vi faller, som
kommer med en kopp te och några lindrande ord – och påminner om
alternativ.


Att ge upp har fått dåligt rykte i vår kultur, men ett milt och
försiktigt sätt att erkänna sig besegrad skiljer sig från ett
drastiskt. Det måste inte ses som skamligt.


Ett självmord är den mest slutliga och radikala kapitulation vi
kan föreställa oss. Självmord anses fel, ett kulturell tabu,
tidigare var det kriminaliserat. Och ogillandet av självmordet
kanske på ett underförstått sätt bidrar till att även små
kapitulationer har fått något skamset över sig, som om hela ens
identitet skulle gå till spillo i och med att Projekt A eller B
kapsejsar.


En mjukare modell finns i sömnen. Varje kväll ger vi upp när vi
avslutar dagen och lägger oss i sängen. Vi överger ambitionerna,
planerna, vår fåfänga strävan och våra offentliga roller. Vi
överlämnar oss till det planlösa, det omedvetna. Att somna utgör
en vardaglig variant av att erkänna sig besegrad, kulturellt
godkänd och mentalt stärkande.


Vi vill inte vara en ständigt vaken, sömnlös person – vi vet hur
lättretlig en sådan person är. Vi vill vara en återställd och
utvilad människa, alltså en som igår kväll gav upp. Men vi gav
inte upp för alltid, vi gav bara upp just där och då.


Inför varje strid mot de vita kolonisatörer i Nordamerika under
1800-talet brukade urfolket the Crow uppföra soldansen, en
vädjande och stärkande dans med militära inslag. Men folket
kuvades och stod inför utplåning. Vad skulle de göra med
soldansen när det inte längre fanns någon mening att slåss? Tre
alternativ stod till buds: att fortsätta dansa som om inget hade
hänt, trots att den heliga funktionen försvunnit; att hitta på en
ny mening med dansen, kanske definiera den som hälsobringande
eller en vädjan om vackert väder; eller helt enkelt ge upp.


The Crow gav upp soldansen kring 1875. Det blev ett sätt att
bekräfta den kulturella förstörelsen. Risken fanns att dansen
annars skulle degenerera till en nostalgisk parodi på sig själv.
Därmed blev det också möjligt för urfolket att röra sig bortom
sitt nederlag och inte fastna i det förflutna. Det var dags att –
hur orättvist det än var – arbeta fram mer pragmatiska relationer
till den där vita överheten.


Det är inte givet att den som tvingas ge upp
verkligen avstår från att skapa något.


När den prisade författaren Sami Said intervjuades i radion och
fick frågan ”hur vet du att du är klar?” citerade han sin kollega
Claes Hylinger som sagt att det vet man aldrig som författare.
Man blir faktiskt aldrig färdig med sitt manus. Man ger upp.


Said beskrev hur han sitter med sina tusentals sidor – utkast och
fragment i överflöd – och in i det sista är genuint osäker på hur
hans roman ska se ut.


Till slut skickar han in ändå, ”skit samma”. Och sen trycks
boken.


David Wästerfors
sociolog