Kovariationer: Är Mamma Mu en himmelsk kviga eller klimatkass kossa?

Kon har vandrat från dyrkat gudaväsen till hornlös mjölkmaskin
och metanrapande klimatbov. Ann-Helen Meyer von Bremen följer
hennes väg in i fabriken.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


I begynnelsen var kon. Audhumbla gav di åt jätten Ymer och
slickade rimfrosten från stenarna och skapade på det viset Bure,
han som blev gudarnas förfader i den nordiska gudasagan.


I begynnelsen var kon, inte bara i den nordiska mytologin utan
även i många andra skapelseberättelser och religioner. Den
egyptiska Hathor, återfödelsens gudinna, födde varje morgon fram
solen och bar den mellan sina horn. Israeliterna lät döda
3 000 av sitt eget folk för att de dansade runt guldkalven,
en symbol för guden Baal och stark konkurrent till Jahve.
Hinduismen har flera gudomliga nötkreatur. Tjurguden Nandi har
stark koppling till Shiva och Nandi bär också de döda hinduernas
själar i Vietnam, till Indien. Kogudinnan Surabhi, mor till alla
kor, skapas när gudar och demoner kärnar det kosmiska mjölkhavet.
Hela Vintergatan är för övrigt skapat av komjölk, när Krishna och
mjölkerskornas gudinna Radha, råkade spilla ut drycken över hela
himlen. I den grekiska mytologin är det istället gudinnan Heras
mjölk som ger upphov till Vintergatan, eller Milchstrasse, Milky
Way, Voie lactée eller Melkeveien som det heter på andra språk.


Hur kommer det sig då att detta djur som inte
bara i religioner utan också i människors vardagsliv så starkt
har förknippats med skapelse, liv och fruktsamhet, i dag ses som
ett hot mot vår existens? Eller rättare sagt, hennes rapar?


Den ko som är den vanliga i Sverige, Bos taurus, härstammar från
uroxen som var en imponerande bjässe. De största tjurarna hade en
mankhöjd på två meter, kunde väga över ett ton, hade väldiga horn
och ansågs vildsinta.  Julius Caesar menade att de inte gick
att tämja ens som kalvar. Så varför ge sig i kast med dessa
farliga djur? Människan hade redan tämjt geten och fåret och det
fanns gott om vilda djur där boskapsskötarna etablerade sig.


En teori är att det inte var mjölken eller köttet utan rituella
skäl bakom domesticeringen. De stora hornen sågs som symboler för
himlakroppar som månen, med koppling till fertilitet. Kon blev
också snabbt en statusmarkör och symbol för kapital. Ordet fä för
boskap betydde ursprungligen egendom och latinets, pecunia,
pengar, kommer från pecus, boskap. Fortfarande är rollen som
flyttbart kapital, bytesmedel och status, den viktigaste rollen
för kor i många boskapskulturer.


Under lång tid sågs kon som något mycket värdefullt - religiöst,
ekonomiskt men också som sällskap. Det finns många skildringar i
litteraturen och filmen över den nära relationen mellan kon och
människan. I novellen ”Skiljas från sin vän” skildrar
lappmarksläkaren och författaren Einar Wallquist detta när han
skriver om Mor Katrin som blivit gammal, sjuk och övertalats att
skicka kon på slakt. Men det är inget lätt beslut.


 ”Kossan var hennes enda sällskap, hennes riktiga vän, som
hon kunde få prata med så mycket hon ville i sin ensamhet och som
hon mötte tillgivenhet av.”


Efter nattens sömn ändrar hon sig dock och bestämmer sig för att
säga nej till slaktaren: ”Ty det skulle han veta, att ömhet och
sällskap och en ko, det säljer man inte!”


I Sverige brukar det heta att malmen och skogen
har spelat en stor roll för framväxten av det moderna Sverige,
men man skulle också kunna nämna kon. Det var runt henne och
hennes mjölk, kött, kalvar, gödsel, hud och dragkraft som det
mesta kretsade inom lantbruket. Det var försäljningen av hennes
smör och ost som gjorde det möjligt för lanthushållen att skaffa
de saker som man behövde. Kon står också i centrum när Sverige
anammar de nya jordbruksmetoderna från Europa under 1800-talet.
Då börjar man bland annat att odla vall (en blandning av gräs och
kvävefixerande grödor som klöver) på åkrarna. Det här gav inte
bara mer mat till fler kor utan även till fler människor och fler
händer kunde sättas i arbete, vilket var en förutsättning för
industrialiseringen.


Samtidigt som jordbruket börjar kommersialiseras under
1800-talet, växer statarsamhället fram. Herrgårdarna
specialiserar sig på mjölkproduktionen som kräver mer arbetskraft
och billig sådan. Statarna jobbar hårt och länge, bor i eländiga
bostäder och får sin lön främst i form av stat, det vill säga i
form av mat från gården. För statarfruarna innebär makens
anställning ett extra gissel.


”I stället för att hälsas med tillfredsställelse som en extra
inkomstkälla har statarhustruns mjölkningsplikt nästan kommit att
bli statsystemets värsta plågoris, dess vita piska”.


Ivar Lo-Johansson beskriver träffande vad som har hänt.
Mjölkningen som tidigare var något positivt, har blivit en plåga.
Det vi ser, är början på den industrialiserade lagården.


Om kvinnan var slaven i herrgårdarnas
mjölkgårdar har kon alltmer axlat den rollen. Descartes syn på
djuren som maskiner, har nu blivit verklighet i många av världens
mjölkfabriker. De bönder som fortfarande spjärnar emot denna
utveckling, ses som bakåtsträvande idealister. Dagens
industrialiserade mjölkko är omgärdad av maskiner. Hon matas och
mjölkas av maskiner, maskiner tar hand om hennes gödsel, mäter
när hon är brunstig och reglerar hur mycket hon ska äta och
mjölka. Bonden blir allt mer frånvarande. Hen sitter i sitt
kontor och studerar all info från maskinerna. Att gå utomhus och
beta, som är det mest essentiella för en ko, anses hon heller
inte längre behöva eller klara av. Dyra maskiner vill man helst
inte ta ut ur garaget.


Problemet med maskiner är att de ger ifrån sig utsläpp. I kornas
fall handlar det främst om växthusgasen metan. De har alltid
rapat metan, precis som älgarna, rådjuren, hjortarna och de andra
vilda idisslarna, men till skillnad från viltet räknas numera
metanet från de tama idisslarna som antropogena utsläpp,
påverkade av människan. Men även viltet regleras av människan, i
form av jakt, skogsbruk, lantbruk, trafik, naturvård och byggande
av infrastruktur och bostäder. Mänsklig påverkan har fått viltet
att kraftigt öka, jämfört med mitten av 1800-talet då många djur
var mer eller mindre utrotade. Ändå gäller inte samma måttstock
för dem som för tamdjuren, trots att antalet kor, får och getter
har minskat radikalt under samma period.


Anledningen är kanske att vi ser viltet om en del av naturen,
medan kon är mer en kugge i mjölk- och köttmaskineriet? Därmed
viktas hennes metan lika tungt som metanet från utvinningen av
fossila bränslen. Lösningen på problemet är lika industriell den,
en kemikalieblandning som ska minska kons metanavgång genom att
förändra hennes matsmältning.


Människan tämjde uroxen för dess gudomliga horn.
I dag har människan gjort de flesta kor hornlösa,  genom
avel eller genom att bränna bort hornanlagen hos kalven, allt för
att passa in i matfabriken. Vi verkar inte behöva några gudar
längre, kanske inte ens några kor. Men däremot en aldrig sinande
ström av maskiner.


Ann-Helen Meyer von Bremen, journalist, författare och
deltidsbonde. Tillsammans med Gunnar Rundgren författare till
boken ”Kornas planet” (2020).


Essän producerades av Ann Lingebrandt