John Keats poetik: Låt oss öppna våra blad som blommor!

Bara den som gör sig till ett öga kan bli sedd. Kristoffer
Leandoer ser hur en romantisk poet blev stor genom att försvinna.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Tidigt på morgonen lördagen den 26 oktober 1816 vandrar den
tjugoårige romantiske poeten och läkarstudenten John Keats tvärs
genom London från Warner Street till sin bostad intill Guy’s
Hospital i Southwark – enligt kartan i min dator en 53 minuters
promenad söderut över Themsen. Det är en vacker höstmorgon, solen
förgyller Londons spiror och tak och han har mycket att tänka på
efter en natt tillbringad med läsning ur en lånad dyrgrip,
folioutgåvan av George Chapmans klassiska Homerosöversättning.


Chapman var Shakespeares samtida och hans
ambition var att göra Homeros på engelska till ett diktverk i
egen rätt, att som han själv sade ”öppna Poesin med Poesi”.


Chapman ville besvara dikten, med andra ord, och medan han
promenerar börjar Keats i sin tur formulera ett eget gensvar på
nattens läsning. Vad är det han varit med om? Det känns som han
varit ute på en mycket lång resa:


 


Jag färdats kring i mången gyllne trakt


och skådat månget praktfullt kungarike


och öar västerut förutan like


där barder böjt sig för Apollos makt.


 


Så börjar, i Gunnar Hardings svenska tolkning, den sonett som
Keats komponerar i huvudet under sin vandring och skyndar sig att
fästa på papper vid hemkomsten – fjorton rader som han genast
skickar till föregående kvälls värd, som får den innan klockan
ens hunnit bli tio på förmiddagen. Keats skrev alltid snabbt: vid
ett tillfälle åstadkom han i vittnens närvaro en regelmässig
sonett på mindre än en kvart.


Men vad är det för resor han talar om?


Visserligen skulle han bara några år senare dö vid Spanska
trappan i Rom, men vid det här tillfället har Londonpojken ännu
aldrig varit utomlands, de praktfulla kungariken och gyllne
trakterna har han bara sett i sitt eget huvud, de är vad som
brukar kallas läsefrukter, det vill säga samarbeten mellan den
egna fantasin och orden man läser. Ingen har skildrat den
komplicerade mentala process som läsandet innebär lika målande
som Keats i denna dikt, ”On First Looking into Chapman’s Homer”,
som på svenska fått namnet ”Min första blick i Chapmans
Homerosöversättning”. Med några få ord visar han hur läsaren blir
medskapande genom att bära med sig sin förkunskap och sin
förväntan till mötet med texten.


 


Och mången skön berättelse jag hörde


om mörkögde Homeros och hans länder,


men fick först andas doften av hans stränder


när Chapmans starka stämma dit mig förde.


 


Till denna subtila växelverkan, där läsaren skriver boken och
boken skriver läsaren, bidrar att det är en översättning, det är
alltså inte alls Homeros egna ord som står i centrum för
upplevelsen utan främst vilka signalsubstanser de frigör inne i
John Keats. Det landskap som breder ut sig för den tjugoårige
skaldens inre syn är varken homeriskt eller londonskt, det boken
skriver i honom är något tredje, helt nytt; en värld som inte
funnits förrän nu. Det är också som upptäckare han beskriver sig,
det hans blick mött i den gamla folieutgåvan var inte dammiga
bokstäver utan nya världar och en ny ocean:


 


Det var som när en stjärnskådare får


syn på en ny planet på himmelen,


eller som Cortez när hans örnblick når


ut över Stilla havet, och hans män


i vild förväntan runt kring honom står


i tystnad på ett berg i Darien.


 


Strax efter att ha författat denna rymdodyssé på bara fjorton
rader bestämmer sig Keats för att hoppa av sina läkarstudier,
slänga bort fyra års utbildning och döma sig själv till ett liv i
ekonomisk osäkerhet. Han förklarar beslutet med att han ”besitter
Förmågor som är större än de flesta människors”.


Det är ett nyktert konstaterande, inte det minsta skrytsamt.
Keats hade en ovanligt klar syn på sig själv och visste hur dessa
Förmågor bäst skulle sättas i arbete. Hans egen term för detta
var ”negative capability”, negativ förmåga.


Det vill säga att göra sig själv till ingen, tömma sig själv och
uppgå i en annan varelse: ”Om en sparv visar sig utanför mitt
fönster tar jag del i dess existens och börjar picka i gruset …
på ytterst kort tid tillintetgörs mitt eget jag.”


Hans orubbliga självförtroende som poet grundade
sig i vetskapen om denna förmåga till självförglömmelse. ”Det
slog mig genast”, förklarar han, ”vilken egenskap som krävs för
att skapa en Framstående Människa & som Shakespeare besatt i
så enormt hög grad – jag menar Negativ Förmåga, det vill säga när
en människa har förmågan att vara kvar i osäkerhet, Gåtor,
tvivel, utan att göra något irriterande försök att sträcka sig
efter fakta & förnuft.”


Sinnesintryck hellre än ideologi och tankar. Se hellre än veta.
Se med andras ögon hellre än sina egna, eftersom de egna är
inställda på det de redan känner till.


”Låt oss öppna våra blad som blommor och bli passiva och
mottagliga”, säger han. ”Jag lever i ögat, och min egen fantasi
erkänner sig överträffad och får vila.”


Keats säger det gång på gång: det viktiga är att inte ha någon
personlighet, att inte ta plats själv. Man skriver inte, man blir
skriven. Man läser inte, man blir läst. Bara den som gör sig till
ett öga kan bli sedd. Han väljer de minsta och gråaste varelserna
för att förklara skapandets processer, en sparv eller en spindel:


”Det tycks mig att nästan varje Människa likt Spindeln utifrån
sitt eget inre kan spinna sitt eget rymliga Citadell”, säger han.
”Jag tänker inte inbilla mig att en Människa kan vara jämlik med
Jupiter, utan tänker att hon borde vara riktigt nöjd som ett
slags köks-Merkurius, eller till och med som ett enkelt Bi.”


Poeten är den mest opoetiska varelsen i hela skapelsen, eftersom
poeten saknar egen identitet och måste fyllas av någon annan
Kropp. Solen, Månen, Havet är poetiska och äger egna
oföränderliga attribut – poeten äger ingenting eget. Livet är ett
högst tillfälligt lån, det vet han bättre än någon. Existensen är
så overklig att tanken på dess overklighet gör honom full i
skratt.


I sitt allra sista brev sörjde han den sinnliga
världen. Men det är en yrkesmans och hantverkares sorg över all
omsorgsfullt förvärvad kunskap som nu går förlorad, kunskapen om
”kontrastverkan, ljus och skugga, all denna information som är
nödvändig för en dikt.”


Det Keats visste var att vägen till sinnevärlden faktiskt går
genom orden, om man nu råkar vara försedd med en mänsklig hjärna.
Vi vet för mycket. Att läsa och skriva är det sätt vi har att
befrias från det vi vet och möta det vi inte vet.


Bara ord kan kortsluta ord och öppna nya världar, nya gyllne
trakter.


Kristoffer Leandoer
författare, kritiker och översättare

Litteratur


Gunnar Harding: Där döda murar står – Lord Byron och hans
samtida. Wahlström och Widstrand, 2002.