20-talets romaner: Är världen lika förvirrad som efter första världskriget?

1920-talets författare sörjde inte bara alla döda, utan främst
att mänskligheten gått förlorad. Anna Thulin funderar över hur
det påverkade romankonsten.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Först
publicerad 2020-10-01. Texten är inläst av Sofia Strandberg.


Hur mäter man förlusten av ett krig? I kroppar: tio miljoner
döda, dubbelt så många sårade och skadade. I platser: ödelagda
städer, brända landskap och skyttegravar som djupa, blödande sår.
Men platser och kroppar rymmer inte allt. Kanske är det tomheten
vi istället bör mäta: det outtalade, minnena som trycks undan och
förtvinar, den ekande tystnaden efter de ofödda som aldrig blir
till.


Ja, första världskriget var ett oöverskådligt trauma för stora
delar av världen, och så klart för Europa. Vi kan försöka föra
räkenskap över synliga och osynliga förluster, men all sorg
kommer ändå inte att rymmas. Ur askan reste sig dock något nytt,
inte minst inom den europeiska romankonsten. På 1920-talet skrevs
några av århundradets främsta böcker – romaner som Thomas Manns
”Bergtagen”, André Gides ”Falskmyntarna”, Virginia Woolfs ”Mrs
Dalloway” och Herman Hesses ”Stäppvargen”. Skildringar av väldigt
olika slag, men som har gemensamt att de försökte bearbeta
krigets trauma och skildra författarens idéer om samhället och
människan. Och trots att de är skrivna i 1900-talets början, har
dåtidens romaner mer gemensamt med senare författare än vad man
först kan tro.


Thomas Mann har kallat människan för ”livets sorgebarn”. I så
fall är 1920-talets romaner krigets sorgebarn, skriver
journalisten och författaren Åke Lundqvist i sin bok med samma
namn. Där skildrar han tiden före och under och efter första
världskriget, och djupläser sju romaner från efterkrigstiden –
romaner som alla söker ett ljus i mörkret. För hur kunde
européerna, som stolt tänkt att de burit på humanitetens och
förnuftets fana, falla ut i en sådan katastrof? Det måste vara
idéerna det var fel på! Inte främst de politiska idéerna, tänkte
författarna, utan de mänskliga grundvalarna.


Ja, vad innebär det egentligen att vara
människa? Känslan på 1920-talet var att allting stod i
sönderfall. Nationer, ekonomi och gamla religiösa och
vetenskapliga sanningar. Ingenting gick att lita på. Det gav en
längtan tillbaka, efter något ursprungligt och meningsfullt. Man
sökte sig till andra länder, till vetenskapen, till svunna
civilisationer och inåt sig själv. Mann, Gide, Woolf och Hesse
deltog inte i några strider och skrev inte uttryckligen om
kriget. Men känslan av förlust var ett arv från kriget. Den
vilade som en skugga över de överlevande.


På samma sätt fortsätter skuggor att vila över oss. Det ger
avtryck i litteraturen.


Några böcker om första världskriget kom visserligen tidigt, under
själva krigsåren, men det var först med Erich Maria Remarques
roman ”På västfronten intet nytt”, från 1929, som genombrottet
kom för krigslitteraturen. På samma sätt dröjde det innan andra
världskrigets vittneslitteratur om Förintelsen nådde fram till
läsarnas medvetande. Kanske tog det tid för publiken att mogna.
Kanske för författarna att våga skriva, trygga från hot om våld
och plötsliga försvinnanden.


1920-talets europeiska författare upplevde inte samma hot, men
riskerade att utsättas för censur för att de bröt mot
konventioner. De sörjde inte i första hand de miljontals liv som
gått till spillo under första världskriget – utan att
mänskligheten som helhet gått förlorad. Åke Lundqvist uttrycker
det fint i sin bok: ”Samhälleliga andliga värden har dödligt
skadats i kriget. Men det ljus som brinner i människan är intakt.
Dess förmåga att påverka världens gång må vara oviss. Dock finns
den där, som en motkraft. Detta är kärnan i den andliga tro som
tjugotalets europeiska idéromaner förmedlar.”


Det andliga inuti oss själva. Människan istället
för gud. Ja, vi lever fortfarande – eller på nytt – i ett
famlande efter andliga värden. Den nya världen har visats sig
vara mer globaliserad och sammanknuten än någonsin tidigare, och
samtidigt mer fragmenterad och upplöst för individen. Inte
underligt att man kan känna sig som Clarissa i Virginia Woolfs
”Mrs Dalloway”, där hon går genom staden, totalt uppslukad och
förundrad över alla intryck som möter henne – för att i nästa
sekund falla ned i modlöst mörker. Livslusten och meningslösheten
lever tätt sida vid sida. För att hitta en plats i samtiden dyker
man in i sig själv och lägger ihop skärvor av minnen så att man
förstår något om världen.


Att dyka ned i sig själv och pussla ihop minnen för att förstå
sin samtid…. Visst låter det som en annan litterär genre? Jag
tänker såklart på autofiktionen, och undrar om inte vågen av
självframställningar har en del gemensamt med förra sekelskiftets
litteratur. 1920-talets författare upplevde att de förlorat den
gamla sanningen om världen, ja, hela den gamla världen dog i
första världskriget. Själva försöker vi navigera mellan falska
nyheter, företagens storytelling och sociala mediers polerade
yta. Vad är autentiskt när sanningen blivit fiktion? Och vad ska
egentligen en roman vara, när allt vi omgärdas av är berättelser?


Det är svårt att peka ut vad som är nytt, särskilt som man är
mitt uppe i ett skeende, säger den norska litteraturprofessorn
Toril Moi i en föreläsning om Karl Ove Knausgård på Lunds
Universitet 2019. Men hon pekar på förlusten av sanningen som en
avgörande drivkraft för autofiktionens pionjärer, från Annie
Ernaux till Knausgård: ”Liksom alla stora konstnärliga rörelser
tar också den här upp något oroande i vår kultur, nämligen den
ökande produktionen av fiktioner, som nu hotar att drunkna oss i
det falska, det oäkta och det overkliga.” Genom att skala av
lagren av fiktion vill författarna blottlägga sanningen. Inte den
torrt objektiva sanningen, utan den mänskliga och
meningsskapande. Inte helt olikt vad 1920-talets författare
strävade efter.


Det sägs att krigets första offer är sanningen.
Men exakt hur mäter man förlusten av ett krig? Den går inte att
mäta, är det enkla svaret. Varken i kroppar eller platser eller
tomhet. Många av oss som själva förskonats hör ekot av släktingar
som överlevde eller som inte gjorde det. Soldater som återvände;
eller inte gjorde det. Återigen sover många av oss med någon som
vaknar upp i ett skrik mitt i natten när minnena tränger sig på.
Att dö är inte svårt, nej, att leva är det svåra. Kanske, i bästa
fall, kan litteraturen visa oss en väg.


Text: Anna Thulin, journalist


Tal: Sofia Strandberg


Läsning och lyssning


Åke Lundqvist: ”Krigets sorgebarn: Om 1920-talets europeiska
idéromaner”, Carlssons bokförlag, 2018.


”Knausgård: In Search of a New Form” av Toril Moi, föreläsning på
Lunds universitet 2019.