Pynchon, Vonnegut och Heller: Vad kan fåglarna berätta om en massaker?

Ett av mer oväntade svaren på andra världskrigets fasor kom från
den amerikanska romankonsten. Mattias Hagberg funderar över
kriget som fars.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Mellan den 13 och den 15 februari 1945 genomförde hundratals
brittiska och amerikanska bombplan en serie räder mot Dresden, en
stad som fram till dess varit förskonad från angrepp.


Brandbomberna skapade en eldstorm som förödde stadens centrala
delar och tog livet av runt 25 000 civila som gömde sig i källare
och skyddsrum.


En ung Kurt Vonnegut befann sig i staden. Han var krigsfånge och
överlevde tack vare en slump. Tillsammans med ett hundratal andra
amerikanska soldater satt han, i brist på interneringsplatser,
inspärrad i källaren i ett slakthus i utkanten av centrala
Dresden. Han hörde branden, kände värmen, men klarade sig oskadd
– åtminstone i fysisk bemärkelse. Efteråt blev han och de andra
krigsfångarna beordrade att bistå i uppröjningen av staden. De
samlade lik. De grävde fram lik. Staplade lik. Brände lik. 


Minnena från terrorbombningen av Dresden skulle
förfölja Kurt Vonnegut livet ut, som en närmast obegriplig
erfarenhet. Gång på gång försökte han, när han etablerat sig som
författare hemma i USA, att sätt ord på det han upplevt. Men
språket verkade inte räcka till. Eller som han själv skulle komma
att uttrycka det: ”… det finns inget intelligent att säga om en
massaker.”


Till slut, mot 1960-talets sista år, satte han sig ändå ner och
skrev. Orden kom till honom, men han var tvungen att gå en omväg.
Texten, romanen, tog formen av en fars, en absurd saga, en
skruvad komedi. När den publicerades fick den titeln ”Slakthus
5”, och är numera en av världens mest kända krigsromaner. Men den
handlar egentligen inte om krig. Den handlar om Billy Pilgrim, en
medelålders optiker i efterkrigstidens USA, som blivit kidnappad
av utomjordingar och därför kan uppleva alla skeden i sitt liv på
en och samma gång. Oupphörligen kastas han fram och tillbaka i
tiden, till sin familjs förtvivlan. Det är inte helt enkelt att
leva med en tidsresenär.


”Slakthus 5” är en roman utan egentlig struktur. Tiden är
söndertrasad och intrigen fragmentarisk, men den har ett centrum,
en nollpunkt. Billy Pilgrim har, precis som Kurt Vonnegut själv,
upplevt terrorbombningarna av Dresden. Men det enda han
egentligen har att säga om detta extrema våld är romanens
återkommande mantra: ”Så kan det gå.”


Billy Pilgrim är en fånig karaktär. Han befinner sig ljusår från
de hjältar som blivit stapelvara i fiktionen om andra
världskriget. Han är rädd och tafatt. Snubblar fram genom
tillvaron och kriget.


Lika fånig är Yossarian, huvudpersonen i ”Moment 22”, Joseph
Hellers satiriska skildring av en skvadron amerikanska
bombflygare under krigets slutskede, med enda skillnaden att
Yossarian råkar bomba i stället för att bli bombad.


Ja, så kan det gå.


I litteraturhistorien brukar ”Slakthus 5” och ”Moment
22” länkas samman med Thomas Pynchons ”Gravitationens
regnbåge”. Alla bär de på tydliga och gemensamma drag, såväl
stilistiskt som tematiskt. Här finns inga vinnare eller
förlorare. Inga hjältar eller skurkar. Inget ont eller gott. Bara
en absurd och svåröverskådlig, för att inte säga sönderslagen,
verklighet.


Här, i dessa verk, är kriget en mörk komedi, en absurd fars, ett
postmodernistiskt spektakel. Men inte för att dessa författare är
blinda för våldet, smärtan och skräcken – tvärtom. Det finns helt
enkelt inget intelligent att säga om en massaker, om ett våld som
antagit sådana proportioner, och en sådan teknologisk och
byråkratisk förfining, att det mänskliga förståndet upphör att
räcka till.


Alla tre romanerna rör sig därför i utkanten av kriget. Själva
striderna, själva våldet, är aldrig i centrum. Nästan hela
”Slakthus 5” utspelar sig efter krigsslutet, i USA eller i
rymden; ”Moment 22” är förlagd till en flygbas på en ö i
Medelhavet, långt från de städer som ska bombas; och i
”Gravitationens regnbåge” följer romanens huvudperson, Tyrone
Slothrop, kriget på håll, först som underrättelseofficer i
London, sen som fredlös på kontinenten dagarna och veckorna efter
freden.


Det som ska berättas är för smärtsamt för att sägas rakt ut.


Humorn, det farsartade i dessa romaner, går att förstå på samma
sätt. Det traumatiska, det som gör så ont att språket bryter
samman, går bara att närma sig på omvägar – genom att ställa
världen på huvudet, genom att vända ut och in på det invanda.


I ”Moment 22” är krigets logik vrängd till en
skrattspegel. Huvudpersonen Yossarian försöker genom hela romanen
bli befriad från tjänstgöring eftersom alla i kriget vill mörda
honom; tyskarna skjuter på hans plan så fort de får chansen, och
hans egna befäl envisas med att skicka honom på livsfarliga
uppdrag med en enda förklaring: att kriget, nationen och
framtiden kräver hans mod. Men, undrar Yossarian, gång på gång:
”Vad är det för mening med att vinna kriget om jag själv är död.”


Och dö kommer han nästan givet att göra eftersom hans befäl
oavbrutet lägger till nya uppdrag för att gynna sina egna
karriärer i den militära byråkratin. Nej, Yossarian kan inte
komma undan. Hans förståelse för krigets absoluta vansinne är ett
bevis på att han är mentalt frisk, och därmed kapabel att
fortsätta flyga och fortsätta bomba stad efter stad. Det är denna
regel som är moment 22.


Samma princip, samma galna logik, genomsyrar på sätt och vis även
”Slakthus 5” och ”Gravitationens regnbåge”. Det moderna kriget,
präglat av massförstörelse, byråkrati och statistik, har inget
heroiskt över sig. Här finns inga segrar eller förluster. Bara en
närmast oändlig förmåga att förstöra.


Yossarian väljer till slut att desertera. Han flyr för att ta sig
till det neutrala Sverige, men läsaren får aldrig reda på om han
lyckas. På romanens sista sida står det bara att han försvann.
Samma sak händer i ”Gravitationens regnbåge”. Mot slutet av
Thomas Pynchons väldiga roman är det som om huvudpersonen Tyrone
Slothrop långsamt upphör att finnas till. Hans identitet blir
alltmer upplöst, hans förmåga att agera alltmer otydlig. Till
slut är han också försvunnen.


Ja, total utplåning är det moderna krigets etos.


Kurt Vonnegut beskriver det enda som återstår:
”Alla förutsätts vara döda, aldrig säga någonting eller önska
någonting mer. Allting förutsätts vara mycket tyst efter en
massaker, och är det också alltid, om man bortser från fåglarna.
Och vad säger då fåglarna? Allt som går att säga om en massaker,
sådant som ’Poo-tii-viit?’”


Så kan det gå.


Mattias Hagberg
författare, journalist och lektor i litterär gestaltning