Mrs Dalloway: Hon blir kysst – och ögonblicket varar hela livet

Virginia Woolfs endagsroman Mrs Dalloway är en verklig klassiker.
Men vad är det som gör den så bra? Karin Nykvist funderar över
sin favorit.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Vad är det med Mrs Dalloway? Hur kommer det sig att jag bara
måste återvända till henne gång på gång, år efter år, att jag
tvingar alla mina studenter att läsa om henne och aldrig kan
hålla litteraturvetarens förväntade distans utan bara måste
förklara för alla som vill eller inte kan undgå att lyssna att
hon finns i min absoluta favoritroman?


Boken om henne handlar ju inte alls om något häpnadsväckande: en
dam promenerar runt i London och ordnar en fest, samtidigt som en
krigsveteran, skadad av första världskrigets skyttegravshelvete
långsamt rör sig mot sitt självmord i samma stad. Och Mrs
Dalloway är inte alls som jag – hoppas jag! Hon är snobbig,
konservativ, dömande, arrogant – och inte helt lätt att tycka om.
Trots att andra möjligheter fanns har hon valt det säkra livet
och gift sig med en lagom ointressant man som gett henne en trygg
position i samhällets societet. Själv broderar hon, handlar
blommor, arrangerar fester och är – som hennes gamla kärlek Peter
syrligt säger – en perfekt värdinna. Ytlig och lätt att glömma,
med andra ord.


Så varför gör jag inte det?


Ja, grejen med Clarissa Dalloway är väl just att
hon påminner mig om att den sorts människor som jag just beskrev
faktiskt inte existerar: de ytliga, ointressanta, de som inte
lämnar några spår. Vi bara tror att de finns. Virginia Woolfs
mästerskap ligger i hur hon skriver fram den mänskliga
erfarenheten, i all dess komplexitet. I Clarissa Dalloway får jag
tillgång till en hel människa – på ett sätt som jag faktiskt inte
kan få i verkliga livet. För porträttet av Clarissa tecknas inte
bara genom hennes eget medvetande utan genom alla dem hon möter,
de som känner henne väl och ser henne genom alla hennes tidigare,
yngre versioner, och de som flyktigt korsar hennes väg på gatan.


Virginia Woolf struntade blankt i sin samtids förväntningar på
hur en roman skulle skrivas. I stället gjorde hon som Clarissa
själv: kastade sig ut i den vackra Londonmorgonen och lät läsaren
följa med i livet som ständigt pågår – överallt. Så byter romanen
perspektiv utan förvarningar, från den promenerande Mrs Dalloway
till hennes gamla pojkvän Peter Walsh – som just kommit tillbaka
till London från att ganska mediokert ha tjänat det brittiska
imperiet i Indien – till ungdomskärleken Sally Seton som blivit
Lady och fembarnsmor, till butiksinnehavare, gatuförsäljare och
nyfikna flanörer. Och så ger den perspektivet till den svårt
sjuke Septimus Smith och hans förtvivlade fru Lucrezia, för att
låta det gå tillbaka till Clarissa – och vidare igen. Hon tänker
på dem alla och på sig själv – medan de i sin tur betraktar henne
– och tänker på sig själva.


Allt är relativt: tid, plats, minne, identitet – och människans
sinnen och psykologi gör en objektiv upplevelse av världen
omöjlig. ”Hon ville inte längre säga om någon människa i världen
att hon eller han var det eller det [.…] ville inte säga om sig
själv: jag


är det eller det” tänker Clarissa. För dum är hon inte, hon vet:
allt är i flux.  Det enda vi verkligen har är ögonblicket,
vårt här och nu. Berättelserna, före och efter-tankarna, den
skenbara logiken skapar vi själva. Men det är ögonblicken vi
minns, synintrycken, dofterna, ljuden, mötet med den andre.


Ögonblick. Ordet återkommer genom romanen – i Eva Åsefeldts
översättning hela femtiofyra gånger. För Woolf är det nämligen
inte ett ord bland andra, inte en neutral beskrivning av en
flyktig stund, utan centralt för hela hennes förståelse av livet.
Hon kallar dem ”moments of being” – de ögonblick när livet
plötsligt fylls av akut härvaro. De kommer sällan och oväntat.
För Clarissa sker det till exempel när hon mitt på förmiddagen
lägger av sig sin brosch i sitt sovrum. Woolf skriver att
Clarissa: ”kastade sig […] ut i ögonblickets själva kärna,
naglade fast det, där – ögonblicket denna förmiddag i juni som
vilade under trycket av alla de andra förmiddagarna. Hon såg
spegeln, toalettbordet och flaskorna som för första gången,
samlade hela sitt jag till en enda punkt (med blicken mot
spegeln), såg det späda rosa ansiktet hos den kvinna som samma
kväll skulle hålla sin fest; Clarissa Dalloway, hon själv.”


Ögonblick som dessa kan, som Runeberg skrev, ”bli hos oss evigt”.
Som en annan morgon, mer än trettio år tidigare, när Sally
plötsligt kysste henne på en terrass: ”det mest fulländade
ögonblicket i hennes liv”.


Clarissa återkommer ständigt till denna stund och till den hon
var då. Då när alla dörrar till livet fortfarande stod öppna. Då,
när hon gjorde slut med Peter Walsh – och kysste Sally. Sedan
dess har livets dörrar stängts, en efter en. Har hon valt rätt?
Var det rätt att tacka nej till allt det osäkra och otippade -
och i stället bli fru Dalloway?


Virginia Woolf hade hunnit bli fyrtio när hon
skapade sin Clarissa. Hon bodde då tillfälligt i Richmond, där
hon och hennes man Leonard hade startat Hogarth Press, mycket för
att Virginia skulle ha något att göra – hon led sedan barndomen
av bräcklig mental hälsa.


Många läsare har funderat på hur mycket av författaren som finns
i Mrs Dalloway. Det är lite roligt, för Woolf var knappast någon
borgerlig societetsdam som gav fester för konservativa
premiärministrar och andra noggrant utvalda medlemmar av
societeten. Hon var ju bohem, ganska så fattig, gift med en
socialist och uppslukad av konst och litteratur. Mrs Dalloway
broderar – Virginia Woolf läste James Joyce. Mrs Dalloway
planerar menyer – Virginia Woolf satte texten till T.S. Eliots
”Det öde landet” – som gavs ut som bok på paret Woolfs lilla
förlag 1923, samtidigt som Virginia skrev på sin roman.


Men jag förstår tanken - för visst finns likheterna där. Clarissa
ser och noterar det mesta som har med samtidens sociala spel att
göra. Men till skillnad från sin skapare Virginia väljer hon bara
att spela med. Kanske är Clarissa Dalloway allt det som Woolf
själv hade kunnat bli, om hon inte gjort uppror mot det
viktorianska samhälle hennes samtid och stränga far uppfostrade
henne till.


Och det är väl just i det att vara människa i världen, bland
andra människor, som jag och Clarissa – och för den delen
Virginia Woolf – möts och är lika varandra. Upptagna med
vardagens små planer, fasta i oss själva och våra sinnens och
tankars begränsningar medan livet pågår och pågår – och plötsligt
slår oss med sin storslagenhet, skönhet och korthet – i varats
utsträckta ögonblick.


Och alla har vi väl våra egna varianter av Sally Seton-kyssar där
någonstans längst inne: minnen som vi vårdar och som kommer att
försvinna med oss.


En av litteraturens främsta egenskaper är att
den får oss att känna igen människor vi aldrig mött. Jag känner
igen Clarissa Dalloway – trots att hon är hundra år äldre än jag
och bara ett stycke text, en uppfinning. För någonstans är det ju
ändå så, att Clarissa Dalloway, ja, det är ju jag.


Och du.


Karin Nykvist
litteraturvetare och kritiker


Litteratur


Virginia Woolf: Mrs Dalloway. Översättning: Eva Åsefeldt. Albert
Bonniers förlag, 2025.