Célines ”Krig”: Vad kan en sådan människa lära oss?

Céline var misogyn, antisemit och en sällsynt våldsam pacifist.
Men Kristoffer Leandoer vet ingen starkare litterär protest mot
krig och dödsstraff.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


”Du måste bli hallick!” Så löd Louis-Ferdinand Célines ordagranna
uppmaning till sin engelske översättare John Marks. Som en av
hans svenska översättare vill jag tro att det var mitt uppdrag
Céline talade om i så grova ordalag: att detta var hans vulgära
metafor för uppgiften att förmedla det intima mötet på ett
främmande språk mellan läsare och text. Tyvärr har jag helt fel:
uppmaningen är högst bokstavligt menad. I sin brevväxling med
Marks, som pågick i decennier, talade Céline hellre om sexualia
än om litteratur, varvid han tog på sig den erfarne, äldre
mannens roll – och hallickar var enligt honom de enda som
verkligen förstod hur kvinnor skulle hanteras.


Marks, som framlevde sina dagar som utrikeskorrespondent och
tjurfäktningsentusiast, verkar klokt nog ha ignorerat rådet. Men
tyvärr censurerade han som översättare Célines text på all
uttalad sexualitet så pass systematiskt att man kan tala om
stympning. Ändå är det just i brevväxlingen med denne Marks som
Céline definierar sin egen stil allra bäst: ”Allt det där är dans
och musik. Ständigt på dödens rand: ramla inte ner där.”


1932 slog den unge franske läkaren Louis Ferdinand Destouches
under pseudonymen Céline ner som en bomb med sin debutroman Resa
till nattens ände, där det stelopererat rationella franska
språket under hans händer återuppstod som ett följsamt redskap
för dans på existensens yttersta rand. Men denna
hypersensibilitet kan knappt separeras från sin motsats, en
grovhet vars uppsåtlighet har något obehagligt grälsjukt över
sig. Han var inbiten antisemit och öppen anhängare av nazismen
under den tyska ockupationen av Frankrike.


”Du måste bli hallick!”


Den slutsatsen drar också huvudpersonen i
Célines roman Krig, den förvirrade och febersjuke Ferdinand, på
militärsjukhuset där han vårdas för en granatskada som
invalidiserat honom partiellt för livet: ”Jag drog på mig kriget
i min skalle”, säger han själv. ”Det fastnade i min skalle.”


Verklighetens Louis Ferdinand Destouches sårades 1914 på samma
sätt som romanens Ferdinand – i högerarmen och huvudet – och led
livet igenom av tinnitus och huvudvärk. Krig skrevs sannolikt
1934 och var tänkt som andra ronden i den uppgörelse med
krigstraumat som kavallerist i första världskriget som inletts
med Resa till nattens ände. Men romanen blev liggande, och när
Céline, som dagligen mottog dödshot på grund av sin
tyskvänlighet, i största hast flydde Paris sommaren 1944
tillsammans med hustru och katt, fanns Krig bland de 6000
manuskriptblad som blev kvar i lägenheten på Rue Girardon i
Montmartre.


Först sextio år efter författarens död återfick rättsinnehavarna
denna kvarlåtenskap, de sextusen sidorna visade sig innehålla
flera i stort sett färdiga romanmanus och i maj 2022 inleddes
utgivningen just med Krig: en litterär världssensation som ekade
märkvärdigt av nyhetsbevakningen från den ryska invasionen av
Ukraina, där krigshändelserna snart nådde ett statiskt skede som
spöklikt påminde om första världskriget. Jag översatte romanen i
en osäkerhetszon, inte alltid helt säker på om beskrivningen av
krigets fasor, hemmafrontens enögda entusiasm och
infanteristernas utmattning kom från Célines nittio år gamla
romantext eller radions nyhetssändningar. Mitt intryck
förstärktes av textens grundläggande hallucinatoriska karaktär:
det är skallen på Ferdinand som är träffad, han yrar och svamlar
och vet inte alltid själv vad som är syner och vad som är
verkligt. Aldrig har en litterär text förmedlat så in på skinnet
hur kriget förgör även dem det skonar, de som har turen att
överleva både motståndarnas och den egna sidans eldgivning.


Sjukhuset ligger nära fronten, de sårade är ingalunda förskonade
från krigets fasor. De ska inte bara stå ut att ha sina egna
likkistor bokstavligt talat väntande i källaren, stå ut med
dödsjämmer och amputeringshot, kanonmuller och fiendeflygets
dagliga turer, utan dessutom med det ständiga hotet från
militärdomstolen: sårades de verkligen i strid, är de inte i
själva verket simulanter och desertörer, borde de inte ställas
mot en vägg och skjutas? En gång i veckan ekar
exekutionspatrullens skottsalvor i den lilla staden. Under sina
långsamma promenader som konvalescent råkar Ferdinand på
avrättningsplatsen och begrundar den oansenliga vägg som de
dödsdömda ställs upp mot, ännu osäker på om inte hans egen resa
kommer att sluta där: denna scen är i sin lågmälda, nästan stumma
direkthet den mest vältaliga argumentation mot dödsstraffet jag
läst, skriven alltså av en sällsynt våldsam pacifist, misogyn och
antisemit: inte helt lätt att smälta.


Att berömma ett litterärt uttryck just för dess stumhet låter
kanske konstigt, men jag kommer inte på något bättre sätt att
beskriva det Céline åstadkommer i Krig. Han lyckas formulera en
oartikulerad och språklös, närmast animalisk reaktion hos
människan på militarismens och krigets övervåld: en stum och
maktlös förtvivlan som bara kan få utlopp i egen grovhet och eget
övervåld. I sjukhussalen handlar det i högst bokstavlig
bemärkelse om en sårad, för att inte säga skadeskjuten manlighet
– det läcker på alla möjliga håll och kanter – som får hitta sin
kompensation där den kan, genom att fuska med vikterna, verka
känslomässigt oberörd och försöka dra ner kvinnorna till sin egen
nivå. Det är från denna de permanent vingklipptas sjuksal som
Célines dagorder till översättaren härstammar: ”Du måste bli
hallick!”


Man ska minnas att dessa stympade män, dessa
spillror av mänsklighet, ändå tillhör den segrande sidan: de har
överlevt, de har hyllats som hjältar, man skålar för dem och
harangerar dem i högtidstal om nationens offervilja. Den solkiga
misär Céline porträtterar så oförglömligt är krigets
bästa-scenario, högsta vinsten. En mer träffande
konsekvensutredning av vad krig faktiskt gör med sina deltagande
har sannolikt aldrig skrivits.


Även det fortsatta författarskapet går att se i detta ljus. ”Vi
är skrattretande, gamlingar från födseln!” säger Céline i sin
näst sista roman Nord från 1960. Han tröttnar aldrig på att
framställa sig själv som en grinig och snuskig gammal gubbe,
finner samma glädje i att baktala sig själv som resten av
världen. Men sin solidaritet med den sönderskjutna och livrädda
pojke som dragit på sig kriget i sin skalle ger han aldrig upp.
Och inte heller ger han någonsin upp sin dans och musik på dödens
rand. Även om han mycket väl vet att till slut så är det där vi
alla ramlar ner.


Kristoffer Leandoer
författare, översättare och kritiker