Havsnära boende: En snäll Gud gjorde Västra hamnen möjlig

Havet lockar och stadsdelar just intill vattnet är numera legio.
Men för det krävdes en teologisk helomvändning. Nils Markus
Karlsson berättar.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Västra hamnen, Kattvikskajen, Södra nyhamn, och Igelsta strand.
Oceanhamnen, Eriksberg, Värtahamnen och Norra kajen. Alla
erbjuder de strandnära boende med utsikt, promenadstråk och
glassbarer. Hela stadsdelar har liksom vridit sig hundraåttio
grader och öppnat sig mot havet då hamnkvarteren med sina
stelnade kranar och tomma magasin blivit attraktiva. Alla vill
vara vid vattnet! Bitande vindar och stigande havsnivåer tycks
vara struntsaker jämte havets livsförgyllande vidunderliga
skönhet.


Det är svårt att förklara för en idag ung människa hur det en
gång var – alldeles nyss! I många svenska kuststäder har havet
behandlats med likgiltighet. Så kunde man för tio eller trettio
år sen gå över tomma stora parkeringsplatser längs kajkanten.
Havet har knappt märkts, annat än som rå kyla och fiskmåsars
skrin.


En prosaisk orsak till detta ryggvändande mot
kustlinjen är att folk i detta fattiga och ruggiga land varit
upptagna med att överleva. Endast på grund av nytta har människor
sökt sig till havet och hamnen. Så när dess näringar drabbats av
utfiskning och varvsdöd har ett ingenmansland uppstått.


En djupare förklaring finns, men är svårsmält – särskilt i en tid
då havsromantiken förefaller så självklar att man tänker sig den
som tidlös. Att läsa den franske historikern Alain Corbin innebär
en mental kapsejsning – ens föreställningar översköljs av en
kraftfull våg, och omtumlad och yr ser man sig om på en helt
främmande strand.


Boken Territoire du vide – vilket kan översättas till ”Tomhetens
territorum” – kom 1988. Corbin har rötter i den franska
Annales-skolan vars historiesyn innebär att enskilda händelser
och stora kungar betraktas som oväsentligt skum på ytan av
historiens strömmar. Vad som är intressant är utdragna djupa
förändringar, paradigmskiften i beteendemönster och världsbilder
– sådant som kan vara svårt att få syn på eftersom man befinner
sig inne i dem och aldrig skulle få för sig att det en gång varit
annorlunda.


Vad Corbin funnit är att det normala har varit att betrakta havet
som både ohyggligt och fult. Han har gått igenom den klassiska
periodens litteratur liksom den medeltida och fram till
1700-talet och funnit att undantagen är få. Då havet omnämns så
är det i mycket negativa termer. Det är hungrigt, rasande,
skrämmande. I en kristen kontext anses det ogudaktigt, en plats
bortom skapelsen, bortom människans domäner. Med syndafloden som
en självklar referens blir havet vad som återstår av ett straff.
Det infernaliska vaggandet ger en aning om att det kan återvända
och svämma över landet, och den trasiga klippkantade strandlinjen
är en ruin efter det som en gång var helt. I havets väldighet
vistas Leviatan och andra vidunder och så dessa fruktansvärda
malströmmar som kan uppsluka ett skepp med man och allt.
Sannerligen en djävulsk trakt.


Corbins talrika exempel visar på en kultur väsensskild från vår –
med en djup skepsis gränsande till fobi. Havet är den senare
parten i dikotomin ordning och kaos. Berg var inte mycket bättre.
De sågs som naturens uppkastningar, vårtor eller otäcka
svullnader. Så ogästvänliga och odugliga platser kunde inte vara
skapade av Gud utan måste vara rester av något annat, och uttryck
för mörka krafter.


Men vinden skulle vända.


Då havet sågs som en anfäktelse för människor
inom en kristen värld så var det inifrån denna som skiftet kom.
Det som kallades naturlig teologi innebar en kantring i attityd:
Eftersom naturen är Guds verk måste den i sin helhet vara
perfekt. En populär filosofisk hållning benämnd providentialism
menade att existensens yttersta orsak var försynen, det vill
säga: Allt som finns finns för att Gud vill det och vill oss väl.
Studiet av världen blir en kristen plikt. Kring 1700 banade sig
tankar som dessa fram. Carl von Linné kan sägas vara rörelsens
zenit. Från honom utgick lärjungar i alla riktningar för att
utröna Skaparen och hans verk.


Corbin pekar på hur beskrivningar och tonfall ändras. Havet är nu
något domesticerat, övertrumfat av stränderna som får det att
hålla sig på sin plats. Den fallande vågen, då havet möter land,
liknas vid ett bugande inför Gud. Det ymniga vidsträckta är en
gåva till människan, med sitt salt, sin föda, och möjligheten
till fortskaffning. Poeterna följer teologerna och lovsjunger
detta uppfriskande nya motiv som tidigare – med sin monotoni och
blåsande sand – setts som estetiskt hopplöst. En dammlucka hade
öppnats. Som bara fortsatt att vidgas.


Två trender förstärkte den nya vågen. De besuttna ynglingar som
genom en bildningsresa till klassiska orter på kontinenten – en
Grand Tour – skulle skaffa sig ett grepp om världen utvidgade
rutten till vissa kustlandskap. Vid bukten kring Neapel tyckte
sig den beläste möta Tiberius och Vergilius, men här föll man
också för de storslaget sköna scenerierna, vilka sedermera
beskrevs så att än fler ville se dem. Av än större vikt var att
det kring 1750 – då den allt sämre luften i städerna blivit
sjukdomsalstrande – började anses hälsobringande att bada.


Vad vi ser är förstås de initiala ilarna till dagens oceaniska
massturism. De första badorterna av format var Bath och Brighton
i England. Succén var brakande; såväl kungligheter som
uppkomlingar tog sig årligen till kanalkusten. Läkare föreskrev
hydroterapi med ett visst antal dopp under si eller så lång tid.
Professionella bad-assistenter sänkte ner badare och huvuden
hölls under vattnet – helst så att de omtumlades av en våg. Det
talades om att ”ta vågorna” som man tar medicin och närheten till
tidvattnet ansågs kunna få en oregelbunden menstruationscykel på
rätt bana. 1817 var fenomenet så allmänt att Jane Austen tyckte
det var läge att driva med umgängesformerna vid en mindre badort,
i den ofullbordade romanen Sanditon.


Engelsmännen var först i vattnet men badkulten spreds snart till
Frankrike och tyska Östersjökusten. Gustafsberg utanför Uddevalla
brukar räknas som Sveriges tidigaste badort med anor från 1780 –
även denna fick glans av kungligt besök. Långsamt men grundligt
skiftade människornas känsla för havet och kring mitten av
1800-talet var det slutligen upptäckt, enligt Corbin.


Men ja, här i Sverige pågår denna upptäckt fortfarande. Med
Hammarby sjöstad, Alderholmen, Innerhamnen och Holmarna. Med
Västra sjöstaden, Norr Vinstorp, Varvsholmen och Västerport.


Många av dagens chica stadsdelar vid havet har förstås
industriers nedläggning som grund. Men hade det inte varit för
ett nytt synsätt inom teologin för 300 år sedan hade kanske ingen
velat befolka dem.


Men frågan är väl ändå om inte tidvattnet
vänder, igen. Ytan må ligga vackert spegelblank i
stadsplanernas prospekt men havets våldsamma kaotiska gränslöshet
hotar oss. Som förr. Och mer ändå. Med stigande havsnivåer
flyttas bostadsområden från kusten; och människorna konstruerar
sköldar, bygger vallar och sinnrika kanalsystem som ska stävja
havet, hålla det på plats. Men vidundret är tillbaka.


Nils Markus Karlsson
kulturarbetare


Litteratur


Alain Corbin: The Lure of the Sea, The discovery of the seaside
1750-1840, Penguin, 1994. Original: Le Territoire du vide,
Aubier, 1988.