Den sista essän: Vi är alla nångångstans

Kåre Moberg var forskare, men när han drabbades av obotlig cancer
var det i skönlitteraturen han sökte svar. Bland det sista han
gjorde innan han dog i april 2025 var att skriva klart denna
essä. Skådespelaren Erik Borgeke har läst in den.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Zhuangzi, en av daoismens största tänkare, hade en dröm. Han
drömde att han var en fjäril. När han vaknade funderade han över
om det var han, som människa, som drömt att han var en fjäril,
eller om det nu är fjärilen som drömmer om att han är en
människa. Jag får kalla kårar av den tanken. Den har något
feberaktigt och jagat över sig. Med skräckblandad förtjusning
tänker jag: Kan man gå mer vilse än så här?


Jag tror att denna rädsla för att vara vilse kommer sig av att
jag har en mycket begränsad rumslig föreställningsförmåga. Om
någon försöker beskriva till exempel ett torg eller en lägenhet,
eller ge mig en vägbeskrivning, så villar jag bort mig redan
efter den andra meningen. Detta har gett mig ett mycket dåligt
lokalsinne. Om jag lämnar en plats och gör två eller tre svängar,
så blir jag osäker på om jag hittar tillbaka.


Sedan jag fick veta att jag lider av obotlig
cancer, och att jag är tvingad att leva med en mycket
begränsad tidshorisont, har min frustration över att inte hitta
och ständigt villa bort mig, ökat. Om jag tidigare kunde se
vilsegåendet som en möjlighet till nya erfarenheter, och i bästa
fall, en möjlighet att vidga mina horisonter, är det nu mer
förknippat med existentiell oro.


Författaren Rebecca Solnit menar att det är först när vi tillåter
oss att vara vilse som vi också gör det möjligt för oss att leva
på riktigt. För dagens kontrollmänniskor, som stramt vakar över
vilken riktning och kurs som deras liv ska hålla, är det ofta
svårt att verkligen tappa bort sig. Detta begränsar deras
horisonter och deras möjligheter att leva på riktigt.  


Ordet ” lost” har på engelska två betydelser: ”vilse” och
”förlorad”. I boken ”Gå vilse: En fälthandbok” skriver Solnit att
även om båda innebär kontrollförlust, har de ett motsatt
förhållande till omvärlden. När du förlorar något - en sak, ett
minne, en vän - så försvinner det ut från vårt synfält eller vår
uppfattning, och världen blir mindre. När vi istället går vilse
så låter vi det obekanta träda fram och världen blir större än
vår kunskap om den.


Till skillnad från ordet ”lost”, som har en tveeggad betydelse,
så finns det i det engelska språket två ord för det som vi på
svenska har gett samlingsnamnet ”labyrint”. ”Labyrinth” och
”maze”. I sin förstnämnda betydelse så handlar det om en
konstruktion som följer en förutbestämd stig. Den sistnämnda kan
mer beskrivas som en irrgång med flera vägval och förgreningar.


Redan under antiken fascinerade labyrinter människan, och de
förekom ofta i myter och i religiösa sammanhang. Under medeltiden
blev inomhus-labyrinter vanliga inslag som golvdekorationer i
katedraler. De fungerade som symboliska pilgrimsfärder för de
som, på grund av de rådande omständigheterna, inte kunde bege sig
till Jerusalem.


Trädgårdslabyrinter, med sina vilseledande irrvägar, förgreningar
och återvändsgränder, blev populära som arkitektoniska inslag i
slottsträdgårdar under renässansens och barockens Europa. Syftet
var att på ett lekfullt och estetiskt tilltalande sätt ge sina
gäster möjligheten att bege sig ut på upptäcktsfärd och äventyr,
och att erbjuda dem en utmanande, om än något förvirrande och
många gånger frustrerande, upplevelse.


Solnit ser denna utveckling som ett exempel på hur människans
relation till vandring har förändrats över tid; från religiös bot
och kontemplation till rekreation och äventyr. Labyrinten, med
sin obrutna och utstakade stig, är en inre, meditativ och
reflekterande resa. Den mer utmanande och frustrerande irrgången,
som kräver koncentration och aktivt beslutsfattande, symboliserar
mer livets komplexitet och existentiell osäkerhet.   


En som gärna placerar sina läsare i denna
komplexa osäkerhet är den argentinske författaren Jorge Luis
Borges. I labyrint-liknande berättelser, vars invecklade omfång
stäcker sig bortom mänsklig fattningsförmåga, förmedlar han en
känsla av tomhet, meningslöshet, och – vilsenhet. Det kan var
allt från bibliotek där varje tänkbar bok, varje möjlig
kombination av bokstäver, ord och meningar existerar, till
trädgårdar med en uppsjö av vägval och förgreningar, men där
likväl alla valda stigar och verkligheter ändå förekommer
samtidigt och parallellt. Som vilsen tonåring imponerades jag
dock mest av Borges korta berättelse ”Asterions hus”. Där
beskriver minotauren på Kreta sin labyrint och sitt förhållande
till den. Trots att han vet att den har öppningar till omvärlden,
anser han likväl att den är lika stor som världen – eller
snarare, att den är världen.


Borges gav mig en oerhört stark klaustrofobisk och trängd känsla,
genom att beskriva något som var byggt för att stänga in,
samtidigt som jag också drabbades av det motsatta, det vill säga,
en apeirofobisk känsla av det oändliga. Labyrinten, som
egentligen var en väl avgränsad konstruktion, kändes likväl
gränslös när jag reflekterade över de nästintill oändliga
kombinationer av stigar som kunde tas.


Idag är det inte de oändliga vägvalen, möjligheterna till äventyr
och att gå vilse som lockar mig. Trots att min ålder placerar mig
mitt i livet, då man borde vara öppen för, och längta efter något
nytt, så är min tidshorisont allt för begränsad för detta. Så
varför går jag och tänker på labyrinter och irrgångar? Resor och
äventyr i de grekiska myterna påminner ofta till sin struktur
antingen om det ena eller det andra. Det gör allvarliga sjukdomar
också.


Inte sällan beskrivs sjukdomsförlopp som resor där den drabbade
är en ofrivillig resenär. Man hoppas på att sjukdomsförloppet
skall påminna om Jasons jakt efter guldskinnet, och ha en
utstakad väg, att Greklands främsta hjältar följer och hjälper
en, och där självaste skeppet som man reser med, assisterar en
med hjälpsamma spådomar och förutsägelser. Många allvarliga
sjukdomsförlopp påminner dock mer om Odysseus irrfärder där en
förargad gud kastar ut, inte bara patienten, utan också dennes
ofrivilliga medresenärer, på en färd mellan hopp och förtvivlan,
med ständiga kursändringar och nya val, medan tidshorisonten
krymper allt hastigare, samtidigt som den önskade destinationen –
tillfrisknandet - känns alltmer avlägsen. Denna maze är en
irrgång med oändliga förgreningar och återvändsgränder.


Med mitt dåliga lokalsinne, och min förmåga att
ständigt villa bort mig, önskar jag naturligtvis ett
sjukdomsförlopp mer likt labyrintens odelade och förutbestämda
stig. De stenar som ligger utlagda för att visa vägen plockar jag
dumt nog på mig, vilket tynger ned med och gör min färd alltmer
mödosam.


I de stunder som jag känner mig som mest vilsen tänker jag på ett
ord som min dotter lärde mig: ”nångångstans”. Det var
naturligtvis en felsägning, men jag älskar ordet som hon skapade.
Det fokuserar både på tid och rum. Var man än är, vilse på
irrfärder eller tryggt vandrande längs en utstakad stig, så är
man någonstans, på en bestämd plats, någon gång, på en bestämd
tidpunkt. Oavsett om medresenärerna är frivilliga eller
ofrivilliga, och om du har fickorna fulla med sten eller med
hopp, så är du, hur vilse eller förlorad du än är,
”nångångstans”.


Kåre Moberg
utbildningsforskare och statistiker


Inläsare: Erik Borgeke


Essän producerades av Karin Arbsjö och Olof Åkerlund