Mystikern Hjalmar Ekström: Skomakare och själavårdare

Hjalmar Ekström rymdes inte inom kyrkans ramar. Maria Küchen
reflekterar över mystikerns kamp mellan djupaste djup och högsta
höjd.


Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.


ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne
eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.


Utifrån sett är den religiösa mystiken kanske bara mystisk, i
bemärkelsen obegriplig.


Mystik är flum, säger religionskritikern. Den är ett sätt att
slippa bevisa saker man påstår.


Mystik är sinnesförvirring, kan en psykiatriker hävda. Den hävdar
att det finns en osynlig verklighet som bara mystiker har sett.


Och psykologer har definierat den mystika erfarenheten som en
krisreaktion – tillvaron blir så olöslig att psyket uppfinner en
annan, högre tillvaro för att uthärda.


Så ser den rationella samtiden på mystiken. Men vad säger
mystikern själv?


”Jag hade ju kommit fram till 16-årsåldern”, skriver den skånske
skomakaren och mystikern Hjalmar Ekström, ”då efter ångest och
kamp och förtvivlan om mig själv, Guds strålglans plötsligt bröt
igenom och uppenbarade för mig att jag befann mig i en helt och
hållet ny och förut blott anad tillvaro, och att jag redan länge
befunnit mig där, fast i mörker och trängsel.”


Detta hände julen 1901. Tonåringen Hjalmar
Ekströms liv var hårt. Han studerade på nätterna och arbetade i
sin fars skomakarverkstad i Helsingborg på dagarna – som äldst i
en stor syskonskara måste han bidra till familjens försörjning.
Ofta var han ute på ensliga promenader. Under en av dem blev alla
ting och människor plötsligt genomskinliga, ”liksom genomstrålade
av gudomligt ljus. Guds rike spirade fram och blomstrade mitt
genom sten och bråte; allt blev levande, ja, fullt av liv, och
allt och varje kom till mig såsom budbärare (änglar) från det
översinnliga.”


Han skriver detta tjugo år efter ”genombrottet”, som han kallar
det. Extasen varade i tre år, och hans Gudsmöte gav honom en
stark vilja att hjälpa medmänniskor. Så Hjalmar Ekström blev
diakon. Men i ett brev till en vän, översättaren Eric Hermelin,
skrev han 1922: ”Jag har förut stått i svenska kyrkans tjänst men
åtnjuter tjänstledighet på grund av att jag funnit det ytterst
svårt att tjäna kyrkan, ’kyrkans herrar’, till
lags.”


Mystiker klarar ofta inte att inordna sig i religiösa system.
Visst finns det de som fungerar inom institutionerna – biskopen
Martin Lönnebo till exempel, som har belyst Ekström i tidskrifter
och böcker. Men mystikerns tro växer ur ett direkt gudsmöte, unio
mystica, inte ur studier av dogm och lära. Det gör många av dem
till andliga rebeller.


För att kvala in som mystiker räcker det inte med ett genombrott
som det Hjalmar Ekström upplevde år 1901. Gudsmötet förändrar
livet för gott. Det får en riktning som det annars inte skulle ha
haft. Hjalmar Ekström följde till sist i pappas fotspår och blev
skomakare för att kunna försörja fru och barn, men djupast sett
gick hans liv ut på att ge människor själslig hjälp.


Det gjorde han i brev. Tusentals finns bevarade. Mystikforskaren
Anton Geels, professor i religionspsykologi i Lund i 20 år,
återfann större delen av dem när han på 1970-talet skrev sin
doktorsavhandling om Ekström.


Geels perspektiv är den rationella forskarens, men han ser på
mystiken med nyfikenhet och värme. I han bok ”Medvetandets stilla
grund”, konstateras att alla trossystem har mystiken som en
gemensam nämnare.


Utifrån kan mystik alltså kritiseras som flum,
sinnesförvirring eller krisreaktioner. Inom religionerna är den
tvärtom attraktiv. Vem vill inte vara med om direkta gudsmöten?
Särskilt i vår tid och västvärld, där individens lustupplevelser
står högt i kurs, lockar mystiken mer än dogmerna. Men att vara
mystiker är inte bara härlig extas. Tvärtom.


”Inget ligger varandra så nära som det djupaste djup och den
högsta höjd”, skriver Hjalmar Ekström på 1920-talet i tidskriften
Den fördolda livet. ”O du ensamme som känner dig härjad av
stormar som ett träd på en öde strand, du ödelagda och härjade –
fårad och plöjd av många lidanden – salig är du, ty aldrig är du
så nära himlen som i detta djup du ropar ur!”


Människan måste avklä sig allt eget – vilja, begär, förnuft – för
att lämna plats för Guds verk. I ett av sina många brev beskriver
Ekström vad som krävs: ”Sinnenas död där de utvärtes tingen […]
försvinna. [… ] Den invärtes döden, då alla människans inre
förnimmelser tagas från henne.” Och i människans andes död, där
hon ”fråntages allt det goda som hon förut haft till stöd”.


Vägen till salighet i Gud, i Jesus efterföljelse, är med andra
ord smärtsam. Den som tror att mystik kan vara enbart lustfyllt,
är lika vilse som den som söker världens bekräftelse. Poeten
Vilhelm Ekelund tyckte att vännen Ekström borde bli författare,
han skulle göra succé – och visst, den andlige skomakaren hade
ett stort litteraturintresse och författardrömmar. ”Men intet var
Hjalmar Ekström mera främmande än att göra succé”, står det i
förordet till det urval själavårdande brev som kom ut strax före
hans död år 1962.


I övrigt under sin livstid gav han bara ut två böcker – en
diktsamling när han var 27 år som han senare tog avstånd från,
och en utläggning om Höga Visan på 1930-talet. Han förblev
bokstavligen vid sin läst. Han sulade skor och skrev brev.
Betraktelserna i Det fördolda livet publicerade han anonymt.
Tidskriften gavs ut av en vän till honom, Henrik Schager, som
liksom han själv tillhörde Flodberg-kretsen – en samling
människor som under början av förra seklet sökte Gud tillsammans.


Flodberg själv var en lågutbildad värmlänning och lykttändare i
Gamla stan, en stadsdel som på denna tid var eftersatt och
fattig. Schager var tulltjänsteman och Hjalmar Ekström alltså
skomakare. Kring dem samlades vanligt folk med en själslig
längtan.


Hjalmar Ekström inspirerades av en annan
skomakare, självlärd teolog och protestantisk mystiker – tysken
Jakob Böhme, som verkade i skiftet mellan 15- och 1600-tal. Det
var Eric Hermelins översättningar av Böhme som fick Ekström att
kontakta honom i början av 1920-talet. Gripande skriver han till
Hermelin: ”För övrigt har jag en obegriplig känsla av att liksom
alltid hava känt Eder, det är liksom om ni uppväckte några
oförgätliga minnen inom mig; detta är märkvärdigt, jag förstår
det icke och kan ej heller rå för det.”


Vackrare kan själsfrändskap knappast beskrivas. Den mystika
erfarenheten är just bara obegripligt mystisk för de flesta, som
inte har varit med om den och inte kan relatera. Så desto
viktigare för en mystiker att ha vänner som fattar. Hermelin blev
en sådan vän till Ekström.


Däremot hade han inte kontakt med sin tids centrala namn i
kulturlivet och kyrkan. Drivkraften för en mystiker är att bli
ett med Gud, inte att göra karriär. Hjalmar Ekström, om han levde
idag, skulle knappast ta plats i medierna som kristen kändis. Men
en människa i själslig nöd skulle kunna skriva ett personligt
mejl till denne skomakare, och få ett långt djupt svar och kanske
en vän.


Maria Küchen
författare och kritiker


Litteratur


Antoon Geels: Det fördolda livet : mystikern Hjalmar Ekström
(1885-1962) – liv och lära. Artos, 1996.


Hjalmar Ekström: Den fördolda verkstaden – Själavårdande brev.
Artos, 2003.


Hjalmar Ekström: Den stilla kammaren – brev. Artos, 1988.